återvinna

Jag kom till Kathmandu för några dagar sedan och har hunnit installera mig väl på Kopan Monastery. I morgon börjar ”Novemberkursen” - en månadslång kurs med över 200 deltagare från hela världen.

Jag är först på plats i fembäddsrummet jag bor i. Sedan förra året, då jag också var här, vet jag att det är en intensiv tid som väntar. Långa dagar med meditation, diskussion och undervisning i buddhistisk filosofi. Härligt.

De senaste dagarna har jag turistat och gjort diverse ärenden. Det gäller att passa på för när kursen pågår kommer jag inte att lämna klostret, som ligger på en höjd i utkanten av staden. Jag har återsett den maffiga stupan i Bouda, besökt det mer stillsamma Patan (jättefint!) och Swayambhu-stupan som ligger på en hög höjd med utsikt över hela staden och kryllar av samma slags apor som i Mcleod Ganj.

Kathmandu är intensivt – fyllt av mängder av trafik, avgaser, damm, människor och fantastiska gamla monument. Det är storstad och landsbyggd i ett, särskilt i utkanterna av staden. Skränig trafik på de skumpiga vägarna och så hönor och ankor som pickar framför husen här och var. Allt från madrasstillverkning till ris-torkning pågår på gatorna.

Som fotgängare trängs man med bilar, motorcyklar, en och annan riksha och diverse fordon som används som last- eller kollektivtransportmedel. De häftigaste är något som ser ut som ombyggda traktorer och används som lastfordon - motorn sitter fram på två hjul, sedan ett väldigt långt styre och därefter förarhytten och ett släp.

Kollektivtrafikmässigt har jag avnjutit extremt ursuttna bussäten, slagit huvudet i skruttiga taxibilstak när vi passerat gropar i vägen och hängt halvt utanför en bussdörr tryckt mellan två unga nepaleser. Efter en stund klättrade en av dem inåt i bussen och jag kunde fortsätta resan mer inuti än utanpå bussen. Det får alltid plats fler människor än man tror.

Jag tyckte hundarna såg sorgsna ut i Mcleod Ganj. Här ser de i allmänhet helt förstörda ut, som om de på en och samma gång drabbats av depression, bakfylla och svår ågren. Kanske är det den instabila politiska situationen som tynger dem.

I staten Himchal Pradesh i Indien är platskassar förbjudna, och efter 2 ½ månad där blir jag desto mer illa till mods av att se dem i drivor på gatorna här. Det känns onödigt eftersom påsar gjorda av ihopklistrade tidningsark och kassar av returtyg fungerar minst lika bra.

Om en dryg månad ska jag vara tillbaka i Indien igen, om inte den indiska gränspolisen vill annorlunda. Jag har anmält mig till en knappt tre veckor lång pilgrimsfärd i norra och södra Indien tillsammans med Lama Khensur Jampa Tegchok Rinpoche.

Jag flyger från Kathmandu till Varanasi den 16 december, dagen därpå börjar vi och avslutar i södra Indien den 3 januari. Därefter har jag drygt två veckor på mig innan jag ska vara tillbaka i Kathmandu igen för ett tre månader långt retreat på Kopan Monastery. Då funderar jag på att hälsa på den tibetanska nunnan som jag skrivit om här tidigare. Hennes kloster ligger inte långt ifrån Goa, vilket innebär att jag också skulle ha möjlighet att prova på lite strandliv. Det vore ett lämpligt sätt att inviga 2011 på tycker jag! Innan dess hoppas jag dock kunna lämna rapporter här om hur allting artar sig. Vi hörs!

Blomkål och sopor i Kathmandu

 Kor äter anslag - återvinning i Mcleod Ganj

 Apor äter ur container – mera återvinning i Mcleod Ganj.

Tibet

Att jag är här och kan träffa fantastiska lärare, besöka inspirerande tempel och ta del av värdefull kunskap och visdom, allt är tack vare ett samhälle och en kultur i exil, ett folk på flykt undan kinesiskt förtryck och tortyr. Jag har inte närmat mig detta faktum i någon större utsträckning under tiden jag varit här. En anledning är att jag har haft fullt upp med att ta del av allt annat som händer, men en förklaring är också att det är så smärtsamt att ta till sig de ohyggliga lidanden som det tibetanska folket utsatts och utsätts för, att jag har valt att låta bli.

I filmen Kundun, som jag såg på ett kafé häromveckan, skildras Dalai Lamas liv fram till flykten till Indien 1959. Den kinesiska invasionen och dess tidiga följder är en del av handlingen. Mitt engagemang därutöver begränsade sig tills helt nyligen till tio minuter på ett museum med en utställning över Tibets nutidshistoria. Jag fick skynda mig genom vad som verkade vara en mycket intressant och bra utställning eftersom det var stängningsdags. Något jag var närmast tacksam över när jag märkte vilken hemsk information det bitvis rörde sig om. Att se utsmugglade tortyrredskap gör ont i hjärtat, särskilt när man vet att det torteras å det vildaste i detta nu i Tibet och på många andra håll i världen. 

Jag har ett starkt känslomässigt engagemang i frågan, men vill samtidigt fjärma mig från den. Alltså blev jag glad när jag hittade en informationsbroschyr från Tibetan Centre For Human Rights and Democracy (TCHRD), en NGO baserad här i Dharamsala, som verkar för att samla in och sprida kunskap om människorättssituationen i Tibet. Tills jag klarar av att engagera mig på annat sätt kan jag i alla fall skänka pengar till de som faktiskt gör något, tänkte jag, och skickade iväg ett mail med frågan om hur jag skulle gå till väga. 

Eftersom jag var på plats här erbjöd sig chefen för organisationen att träffa mig personligen (!). Sagt och gjort. Vi tog en kopp te tillsammans i går eftermiddag och jag fick chans att ställa 18 000 frågor som han engagerat och tålmodigt svarade på. Jag gjorde min donation och fick ett kvitto och en liten trave rapporter i utbyte. Nu ska jag inte fly undan fakta längre. Jag ska läsa dem även om redan innehållsförteckningarna skär i hjärtat. 

Enligt TCHRD-chefen, Tenzin, finns det ca 100 000 tibetanska flyktingar i världen. Majoriteten bor i Indien, andra stora mottagarländer är Nepal, Schweiz, Kanada och USA. I Tibet, som enligt Tenzin utgör en fjärdedel av Kinas yta, finns ca 1,5 miljoner tibetaner varav omkring 2500 personer årligen har brukat ta sig över Himalaya – från Tibet via Nepal till Indien. Men sedan upploppen i Tibet 2008-2009 har allting skärpts och långt färre vågar sig på att försöka fly. 

Hur många som dödas av kinesisk gränspolis, fängslas, fryser ihjäl eller dör av andra umbäranden längs med vägen är det ingen som vet. 2006 filmade en västerländsk grupp med bergsklättrare hur gränspolisen sköt ner ett antal tibetaner som var på väg mot Nepal. Det finns en dokumentärfilm om det och en nyligen utgiven bok av Jonathan Green med titeln ”Murder in the high Himalaya – loyalty, tradegy and escape from Tibet”. Sedan maoisterna kom till makten i Nepal för några år sedan är det dessutom farligare för flyktingarna även i Nepal. Landet styrs av den kinesiska ambassaden i Kathmandu, som Tenzin uttryckte det. 

Bara det faktum att människor vågar ge sig ut på en så farlig och lång vandring förklarar hur svårt det är att leva i Tibet. Man vandrar till fots över bergen i ca 30 dagar. Helst på vintern, vilket innebär fler frostskador men färre gränspoliser. Jag tänker på det när jag möter de många mantra-muttrande tibetanska tanterna och farbröderna med krökta ryggar och radband i händerna i backarna häromkring, och på vilken enorm räkmacka jag har färdats i livet så här långt. Efter 50 år i exil är de yngre generationerna här är en blandning av flyktingar och Indien-födda. 

Enligt TCHRD finns det idag ca 1500 politiska fångar i Tibet. Tortyr är standard, maten mycket knapp och efter att ha sovit under lång tid på ett kallt golv har många fd fångar som kommer hit som flyktingar utöver sina tortyrskador även andra fysiska och psykiska men. Den som varit politisk fånge har svårt att få ett jobb i Tibet, eftersom myndigheterna kommer med repressalier för arbetsgivaren. 

Jag frågade Tenzin hur situationen skiljer sig åt för politiska fångar i Tibet och i övriga Kina. Han menar att situationen är något värre i Tibet än på andra håll, att tibetanerna har sämre förutsättningar i den juridiska processen och att förhållanden i fängelserna är värre. 

Det tibetanska samhället präglas av en systematisk rasism gentemot tibetanerna, medan kineser som flyttar till Tibet erhåller diverse förmåner. Det påminner om svenska myndigheters sätt att hantera den samiska kulturen historiskt sett. För några hundra år sedan fick svenska bönder som bosatte sig i sameland ersättning av staten, samerna förföljdes av kyrkan och deras religion bannlystes. Fram till för några årtionden sedan var det förbjudet med skolundervisning i samiska språk m.m. och samer diskriminerades på en rad olika sätt. Om exilregeringens begäran att Tibet ska bli en autonom region inte hörsammas kommer den unika tibetanska kulturen sannolikt att vara mer eller mindre utraderad i Tibet inom några årtionden. 

I TCHRD:s rapport över den människorättsliga situationen i Tibet 2009 finns en 34 sidor lång lista över kända politiska fångar och personer som arresterats och fängslats under året – namn, ålder, etc. De yngsta är 6, 10, 13 och 15 år. 

Majoriteten av de politiska fångarna är munkar och nunnor. För att få lov att vara munk eller nunna i ett kloster i Tibet måste du ta avstånd från Dalai Lama, hylla moderlandet och följa ett antal andra regler. En av alla de som har lyckats att ta sig till Indien är nunnan jag sponsrar, Sonam. Hon är 21 år, kom till Indien för fem år sedan och lever i ett kloster i södra Indien. Nu har jag äntligen lyckats få tag i henne på telefon. Det var inte lätt och när jag väl lyckades, med hjälp av en engelsktalande munk som bor i rummet bredvid här på hotellet, visade det sig att hennes talade engelska var obefintlig. Munken fick tolka och det hela blev ett riktigt trevligt samtal. Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas i verkligheten någon gång i framtiden. 

Nu ska jag iväg till Tushita igen för en tio dagar lång kurs. Därefter följer en dags mellanlandning här i stan innan en veckas eget retreat på Thösamling, ett kloster för västerländska kvinnor som ligger i dalen nedanför Dharamsala. Därifrån flyger jag till Kathmandu via Delhi den 7-8 november. Så, om inget oförutsett inträffar skriver jag ifrån Nepal nästa gång, om några veckor.

Förresten har jag klippt mig själv igen och ser återigen lite skojig ut. Det har jag ingen bild på, men här är en länk till några foton från Dalai Lamas senaste undervisning, då jag satt i spanska-översättnings-avdelningen tillsammans med härliga latinos.

fina dagar med Dalai Lama

Med magen fylld av tibetansk middagsmat sätter jag mig vid datorn. Det är fredag och klockan är snart tio vilket är efter läggdags för mig i vanliga fall, men jag drack en stor kopp grönt te i eftermiddags, så koffeinet håller mig vaken. Måndag till torsdag har jag tillbringat i Dalai Lamas närhet, något av det mest inspirerande man kan företa sig. Denna munk, 75 år gammal, utstrålar så mycket värme, kärlek och energi att man inte kan annat än smittas och fyllas till alla breddar av beundran.

Undervisningen äger rum i Namgyal-klostret i Mcleod Ganj. Tusentals människor från när och fjärran – gamla, unga, munkar, nunnor och vanligt folk – sitter tätt ihop med korslagda ben på dynor och kuddar på marken på klosterområdet och lyssnar, via högtalare (för tibetanska) eller radioapparater med hörlurar (för tolkning till diverse språk). Det är svårt att få en plats där man ser Hans Helighet på sin tron, men ett par tv-apparater finns utställda som gör att fler kan följa honom live.

Detta var det tredje undervisningstillfället sedan jag kom hit, jag haft den goda lyckan att ta del av totalt nio dagars undervisning. Första gången hade jag tur och fick en plats där jag kunde se honom hela tiden. Men bäst av allt är ändå att vara nära gången där han kommer gående till och från lunch samt när undervisningen är klar för dagen. Att se honom vinka, ta i hand, prata lite med så många han kan av de han går förbi värmer hjärtat, inte minst att se hur glada och rörda alla blir av att vara nära honom.

För att få en bra plats ska man gå till klostret några dagar i förväg och lägga ut en dyna, ett tygstycke, namnskylt eller liknande för att reservera sin plats. Och den första dagen gäller det att vara där i god tid så att platsen inte försvinner eller minimeras under någon annans dyna. Sedan behåller man samma plats under de återstående dagarna.

Klockan 09:30 sätter det igång. Dalai Lama med sina säkerhetsvakter kommer gående från residenset intill klostret, förbi alla rader av oss beundrare sittande med vita sidenhalsdukar i händerna, eller händerna samlade framför hjärtat. Efter att ha gjort tre prostrationer (falla på knä och låta pannan nudda marken) till Buddhastatyn bakom sin tron och hälsat på oss sätter han sig och då reser vi oss upp och gör, i mån av plats, tre prostrationer till honom.

När undervisningen har börjat dröjer det inte länge innan en hord av munkar och äldre tibetanska herrar börjar dela ut stora runda bröd till var och en som vill ha. Vi som sitter närmast gången skickar vidare till de längre bak. I motsatt riktning kommer snart temuggar som ställs på rad längs med gången. För strax kommer munkar med stora tekannor av aluminium fyllda med mjölkte eller smörte. När de har fyllt de muggar som är framställda kliver de allvarsamt och målmedvetet in bland oss, och kliver över och runt oss för att servera te till alla som är fikasugna. Under tiden pågår undervisningen så det gäller att kunna lyssna, anteckna vid behov, skicka bröd och fyllda temuggar och väja för förbipasserande tekannebärande munkar på en och samma gång.

Mobiltelefoner och kameror är förbjudna och säkerhetskontrollen är noggrann, men kakor går det bra att ta med som man kan bjuda varandra på till eftermiddagsfikat. Då är det te igen, men inget bröd. Däremellan har man hunnit bli bjuden på lunch. Herrarna och munkarna går då runt och delar ut mat, vanligtvis ris och dal (linsgryta), ur metallspänner. Så utöver kudde att sitta på, radioapparat, hörlurar, anteckningsblock, penna och tekopp bör man ha med sig en tallrik och en sked till undervisningen.

Med tallriken i högsta hugg gäller det att hitta en ris-utdelare och en dal-dito som slevar upp tills man säger stopp. Effektivt, smidigt och gemytligt. Sedan kan man lugnt sätta sig någonstans och äta och om man vill ha påfyllning etablerar man kontakt med någon av de som går runt med spann och slev och erbjuder mer. Eller så blir man som jag häromdagen erbjuden en näve ris av en munk bredvid som tyckte att jag hade för lite. Det var bara att tacka och ta emot, men jag stoppade honom bestämt när han ville ge mig näve nummer två.

Lunchrasten, en och en halv timma lång, ger gott om tid till att äta, diska tallriken, stå i toalettkö, vila en stund och gå några varv runt de två gomporna (tempelbyggnaderna). Under undervisningen sitter Dalai Lama och de åhörare som får plats, i den ena gompan. Vissa av de som sitter utanför kan se honom genom stora öppna fönster på sidorna och på kortändan av byggnaden. De flesta får dock som sagt var nöja sig med att lyssna, se honom på TV eller skymta honom när han går förbi.

Området runt gomporna är under tak – det är stort och fyllt med åhörare. Även den stora gården en trappa ned är full, där sitter några under tak och andra under bar himmel. Undervisningen är gratis, men om man vill sitta en trappa upp behöver man skaffa ett passerkort. Då får man gå till ett litet kontor med sitt pass och två passfoton för att registrera sig. Det kostar 10 rupies, vilket motsvarar knappt två kronor. För de som inte kan eller vill ta sig till klostret går det att lyssna på lokalradion som direktsänder, eller se på webb-tv på http://www.dalailama.com/.

Det finns också de som bara vill komma in och titta en liten stund – grupper av storväxta sikher som stolta bär sina ståtliga turbaner och stora magar, kvinnor i vackra saris, vördnadsfulla föräldrar med små barn, förvirrade skolklasser – de går ett varv runt gomporna och kikar på oss åhörare och på Hans Helighet som ibland vinkar eller nickar vänligt tillbaka.

På eftermiddagen fortsätter undervisningen fram till kl. 15 eller 15:30. Den utgår vanligtvis från en eller flera texter – oftast en sutra (nedteckning av Buddhas undervisning) eller en text av någon framstående intellektuell från buddhismens storhetstid i norra Indien. Buddhismen blomstrade här under lång tid, på stora universitet och kloster, innan bl a invaderande turkar slog den i spillror på 1100-talet. Som tur är hann den spridas till stora delar av Asien innan dess. Undervisningen sker på förfrågan av buddhistiska grupper från olika länder, som också sponsrar undervisningen så vitt jag förstår – de jag närvarit vid har varit på initiativ av koreaner, singaporianer och nu senast taiwaneser.

De ditresta sponsorerna får de bästa platserna i och runt gompan, ett eget lunchområde och frågestund med Hans Helighet på eftermiddagen den sista undervisningsdagen. Dessutom ingår gruppfoton tillsammans med honom. Ca trettio personer åt gången skyfflas av säkerhetsfolket snabbt upp runt Hans Helighet - ”ett, två, tre, smile” - och snabbt snabbt snabbt ned igen. Nästa grupp - upp, smile, ned - i ett rasande tempo.

Jag undrar vilken annan 75-årig religiös ledare och statsman som skulle stå ut med det han utsätter sig för. Efter flera dagars undervisning sitter han där och strålar så generöst av godhet medan grupp efter grupp av tafsande, smått hysteriska fans tjattrande flockas runt omkring honom. Jag kan inte annat än älska honom.

Jag hade turen att både igår och vid den förra undervisningen, som en av relativt få icke-singaporianer/-taiwaneser, vara med vid frågestunden och fotograferingen. På bilden nedan, som är från den 10 september, skymtas jag i turkos schal strax över Hans Helighets axel. Det var ett stort ögonblick för mig, även om det inte går att komma ifrån känslan att det är väl girigt av oss att vara så närgångna någon som är värd så mycket respekt. Inte heller jag kunde låta bli att ta honom på axeln och armen, när jag hade chansen, vilket efteråt kändes dumt. Men framförallt var jag så rörd och fylld av respekt för honom att jag var tvungen att gå hem och gråta en lång stund. I går såg jag till att hålla fingrarna i styr och enbart le mot honom och mot kameran.

Hur gick det då med nunnan jag ville träffa? Det visade sig att hon inte var på plats här trots allt. Hon var inte en av de 40 nunnor från hennes kloster som kom till årets debattmöte. Men av några andra nunnor därifrån fick jag ett telefonnummer till henne som jag ska försöka nå henne på. Vid undervisningen i slutet av augusti skickade jag ett brev till henne via en annan nunna, så kanske vet hon att jag är här. 

 

På söndag bär det av till Tushita meditationscenter igen, för nio dagars undervisning och meditation på temat ”Real altruism”. På eftermiddagen den 18 oktober planerar jag att vara tillbaka i Mcleod Ganj för två dagars uppladdning innan jag återvänder till Tushita igen. Ha det fint tills dess kära vänner.



Klicka på bilden för att se mitt fanatiska ansiktsuttryck.

   

möten

Monsunen är över. Jag skulle tro att alla här är glada över det. Färdigmöglat för den här gången!

En dag häromveckan regnade det till min stora förvåning inte på hela dagen, och inte nästa dag och inte nästa dag heller. Kan månader av regnande vara över så plötsligt? Nej, så enkelt var det inte. Efter tredagarsuppehållet följde några dagar av fortsatt regnande till och från, men sen, sen! Aporna lekte lyckliga i solen, korparna kraxade muntert och vi turister log blygt mot himlen. Ett nytt liv tog sin början med möjligheter till frukost på taket, torr duschhandduk och kortärmat. Till och med solglasögonen fick plockas fram.

Tushita var toppen. Till den grad att jag redan har anmält mig till 20 dagar till där uppe. Först 10 dagars kurs på temat ”How to develop bodhichitta”. Bodhichitta är djup kärlek och medkänsla för alla levande varelser, en grundbult i tibetanskt buddhistiskt utövande. Bodhichitta är motivationen att sträva mot upplysning för att i det tillståndet kunna hjälpa andra, istället för mot nirvana som är ett tillstånd man når för sin egen skull. Några dagar senare blir det ett 10 dagar långt retreat med fokus på Medicine Buddha.

När kursen om Hjärtsutran var klar såg vi så här glada ut:

 

Utöver mycket pedagogisk och inspirerande undervisning kring ett högintressant och komplext ämne (tomhetsbegreppet) och en trevlig grupp, bjöd dagarna på Tushita på nära umgänge med en flock apor. De höll såpass bra koll på oss att de la märke till att ett rum vid ett tillfälle var olåst och obevakat. De som bodde i rummet fick allt ifrån kosttillskottspulver till laxermedel uppätet – aporna öppnade burkar och förpackningar och satte i sig allt som verkade aptitligt.

Själv slapp jag bli bestulen och kunde med växande fascination beundra deras akrobatkonster i träden och allt annat som går att klättra på. De svingar sig fram som elitgymnaster korsade med kattdjur – viga, starka och graciösa – och landar alltid bra oavsett hur illa det ser ut att bli. Småbarnen, små som chiuauor, springer ursöta runt på sina lite för långa och smala ben, ungdomarna brottas och kivas mer eller mindre oavbrutet och de vuxna plockar loppor på varandra eller sitter och håller koll på barnen. Åldringarna är respektingivande biffiga som förväxta pitbullterriers med tjock päls.

Lama Zopa, det andliga överhuvudet för organisationen som Tushita tillhör, har låtit bygga en liten pool på området för att aporna ska ha tillgång till dricksvatten. De äldre har fattat galoppen och dricker av vattnet medan ungdomarna använder poolen som äventyrsbad. De kastar sig ned i vattnet från träden och leker jage för att blöta ned varandra.

Jag delade rum i en liten stuga i skogen med en vän kanadensiska, en lagom stor spindel och en diskret mus. Själva musen såg jag aldrig, men den lämnade tydliga spår efter sig varje natt i vårt badrum.

Efter några mindre lyckade försök har jag efter kursen hittat ett bra ställe att bo på: Ett lagom bedagat 70-talshotell med gullig personal där jag för knappt 40 kronor natten får disponera ett i stort sett mögelfritt dubbelrum utan småkryp, med badrum inklusive varmvatten. En dubbelsäng, ett bord och en stol är hela möblemanget även denna gång. En hylla eller garderob hade inte skadat, men det finns tre krokar på insidan dörren och i sängen finns plats för klädhögar.

Min vän munken som jag träffade på första dagen i Mcleod Ganj har lånat ut en vattenkokare till mig, så att jag kan laga havregrynsgröt till frukost och dricka något varmt när det behövs. Det känns hemtrevligt att göra frukost själv och min havregrynsgröt är faktiskt godare än restaurangernas, trots den primitiva tillagningsmetoden. Jag häller hett vatten och havregryn, nötter, salt, ghee och lite honung i en stor kopp. Efter några minuter har det hela grötat till sig och jag kan ta med koppen upp på taket och äta i solskenet med storslagen utsikt. I hälsokostaffären har jag hittat ett vetefritt knäckebröd (heja Ryvita!) som jag sätter i mig till mellanmål med tahini och äppelmarmelad på.

Idag ska jag fara till Bir, en annan liten ort med en tibetansk bosättning. Det ska vara två dagars undervisning om Arya Tara med Dzongsar Khyentse Rinpoche på Deerpark Institute. När jag kommer tillbaka är det snart dags igen för undervisning med Hans Helighet Dalai Lama. Fyra dagar denna gång, med fokus på olika texter varje dag.

Utöver att njuta av Dalai Lamas närvaro och kloka ord hoppas jag få träffa en ung nunna som jag har sponsrat i några år via Tibet Charity. Hon bor i en tibetansk koloni i södra Indien, men är här i trakten för att delta i nunnornas årliga debattmöte. Alla tibetanska nunnekloster i Indien skickar representanter som under några veckors tid tävlar mot varandra i buddhistisk filosofisk debatt. När Dalai Lama undervisar gör de en dock paus för att närvara vid undervisningen och då hoppas jag kunna leta upp henne. Det skulle vara fantastiskt kul att träffas. Fortsättning följer!

Tushita - jag bodde i rummet till höger. Snickarverkstad på övervåningen.

Vissa skulle verkligen behöva raka sig under armarna...

moln

Molnen omsluter staden idag, det är som att kliva ut i en dröm. Jag balanserar på asfaltstrimman i mitten av vägen som på ett näs i en ocean av sten och grus.

I olika skepnader kommer de snart, tiggarna, med sin bön om mer. Några envist pockande, andra uppmärksamt väntande: gamla män med lytta ben, damer med av spetälska lemlästade händer, unga kvinnor med barn i famnen, hundarna som sorgset betraktar det som försiggår.

Och så frågan varför, varför ger jag inte några droppar av mitt överflöd i allmosor till dem?

Generositet är en så viktig övning att den omnämns specifikt i tillflyktsbönen, som med fördel reciteras morgon och kväll, samt innan undervisning och meditation, för att rikta sinnet åt rätt håll. Den lyder: ”Till Buddha, Dharma och Sangha tar jag min tillflykt tills upplysningen är nådd. Genom generositet och andra förtjänstfulla handlingar, må buddhaskapet förverkligas till gagn för alla varelser.” (Dharma är Buddhas undervisning. Sangha är de som redan nått upplysning och de lärare och andra som praktiserar för att nå dit). För ytterligare inspiration kan man fortsätta med andra böner, t ex en som frammanar medkänsla för alla levande varelser: ”May all beings have happiness and the causes of happiness. May all be free from suffering and the causes of suffering...” osv.

Teori och praktik håller inte alltid jämna steg och när den första tiggaren jag möter här, en kvinna i barn-i-famnen-kategorin, kommer fram och tar mig på armen ger jag henne en arg min och skyndar vidare. Nästa morgon, när jag kommer gående med min packning i regnet på väg till ett nytt boende, sänker jag irriterad mitt paraply som en sköld mot henne när hon närmar sig.

Efter några dagar och möten med stadens övriga tiggare, kom den där besvärade känslan ikapp mig en molnindränkt morgon. Sedan min ankomst hade jag gladeligen skänkt pengar till kloster, tiggarmunkar, översvämningsdrabbade och annan välgörenhet, givit dricks till restaurangfolk och taxichaufförer, men till tiggarna intet. Varför?

Jag sätter mig ned och resonerar med känslan. Det hade börjat med den där kvinnan. Till mitt försvar kommer flera argument och teorier: Det är inte hennes barn; hon behöver egentligen inte tigga; hon är dittvingad av någon annan; hon borde sysselsätta sig på ett för samhället mer produktivt sätt; att ge henne pengar motverkar samhällsutvecklingen och kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden...

Efter en stund får jag dock erkänna: inget av det där vet jag egentligen någonting om. Det är teorier jag har för att försvara mig mot den obehagliga känslan av att hon kommer för nära, för att maskera ilskan över att hon vidrör mig. Uppenbarligen klarar jag inte av att fattigdom rör vid min bortskämda kropp, jag behöver ett paraply för att fäkta bort den.

På några ställen i staden erbjuds jag exempel på arbeten hon kunde ha haft, där kvinnor lika henne bär betongsäckar på huvudet till byggarbetsplatser eller släpar på annat byggnadsmaterial. Så storartat av mig att önska henne ett sådant självförverkligande jobb. Skulle det inte kännas bra om jag fick bidra till att en människa kunde slippa bära betongsäckar en stund?

Jag lyckas genomskåda mig själv och det som kallas för ”the self grasping mind” - ett sätt att tänka som grundar sig i egoism, och som buddhistiskt utövande syftar till att träna bort eftersom det i grunden är kontraproduktivt. Som tur är kan man ju, om man vill, ändra på sättet man relaterar till sin omgivning. Ibland räcker det med en insikt, ibland tar det tid, men med lite träning går det.

Jag beslutar att ge pengar till minst en tiggare varje dag. Det finns ett par ganska stationära och ett par ambulerande i staden. De går till jobbet varje morgon som alla andra och avlönas av barmhärtiga förbipasserande. Den som vill kan se dem som en möjlighet till övning i att släppa taget, utöva generositet och öppna sitt hjärta inför andras öden.

Nu har jag alltid en tiorupiessedel i bakfickan, eller småmynt ifall jag har några, redo att avlöna de tiggare jag stöter på. Det skulle vara skönt att kunna ge och helt strunta i att resonera kring varför de är där osv, men än så länge ger jag bara till de uppenbart halta och lytta. Allt som allt rör det sig om några enstaka kronor om dagen, så det är i vilket fall solklart att jag själv inte behöver pengarna för min överlevnad. Och ett som är säkert är att det känns mycket bättre och mer konstruktivt att öva på att ge, än att titta bort, indignerad över tiggarnas existens. 

Kvinnorna med barn i famnen har jag inte återsett, men i tanken har jag övat mig på att möta dem med tålamod och medkänsla istället för ilska, oavsett hur mycket de petar på mig. Om jag ger dem några pengar återstår dock att se.

Övning ger färdighet, men de närmaste elva dagarna ska jag tillbringa i tystnad på 2200 meters höjd, omgiven av andra Buddha-wannabes och en skog av ormbunksbeklädda granar. På Tushita meditationscenter finns inga tiggare att öva på, bara tjuvaktiga apor och inre demoner. Kursen utgår från ”Hjärtsutran”, som skildrar ett tillfälle då den historiska Buddhan gav undervisning om tomhetsbegreppet.

När jag är tillbaka i civilisationen igen kan jag skriva och berätta om hur det hela avlöpte. Till dess bjuder jag på några bilder av de moln som rör sig som osaliga andar genom staden, runt bergen och över dalen nedanför, och gör så att allt från ryggsäckar till radband och vitaminpiller börjar mögla. 

 

krockar

Riktiga krockar har jag än så länge klarat mig undan. Bilar och motorcyklar är vänliga nog att ljudligt kungöra att de närmar sig, så att fotgängare, eventuella kor och mötande trafik hinner flytta på sig innan de svischar förbi med några centimeters marginal. Särskilt i nedförsbackarna, där man kan rulla snabbt och ljudlöst utan motorns hjälp, är det nödvändigt att tuta för att göra sig hörd.

Det här ska istället handla om två små kulturkrockar. Det gäller något så livsviktigt som ris och hår, och sensmoralen är i all sin enkelhet att man behöver kommunicera lite mer i en främmande kultur än vad man gör hemma, om man inte vill framstå som alltför underlig.

Ashoka Restaurang är en av många restauranger i Mcleod Ganj som erbjuder indisk, tibetansk och kinesisk mat samt möjligheten att välja mellan bord i gatuplan, en våning upp eller på takterrass med vacker utsikt (och apor som kommer och stjäl bröd från borden).

Jag sätter mig på mellanvåningen och tittar i menyn. Som ett av få ställen har de en engelsk förklaring till de olika maträtterna, och jag kan glatt konstatera att de har en av mina nya favoriträtter - ”smör-dal” - en krämig gryta av kidneybönor och svarta linser där smör är en av ingredienserna. Till det väljer jag potatis stekt i kummin och en flaska vatten. Jag ser fram emot att äta en måltid utan ris, eftersom det blir mycket av den varan här. Som vegetarian utan möjlighet att äta mjöl- och mjölkprodukter (förutom smör) är det ris och grönsaker eller baljväxter i olika konstellationer som gäller – fried rice blir det ett par gånger i veckan.

Kyparen tittar klentroget på mig efter att ha tagit emot min beställning: ”Inget ris eller bröd?”. När jag bekräftar detta och nämner att dal och potatis verkar fullt tillräckligt förstår jag av hans mimik att jag står i begrepp att begå ett stort misstag och kanske också skända hela den den indiska matkulturen. I mina öron låter en skål potatis och en skål linsgryta som en ypperligt komponerad lunch, men uppenbarligen bryter jag mot någon ayurvedisk princip om vad en balanserad måltid ska innehålla eller helt enkelt mot indisk sans och balans.

Inget ris, inget bröd. Jag funderar på om det är som att beställa in köttbullar med blodpudding, och nobba potatisen och lingonsylten. Servitören som kommer med maten frågar för säkerhets skull omtänksamt om jag inte vill ha ris till. Dal-grytan är ytterst delikat och jag mosar glad i hågen potatis i såsen och äter mig proppmätt utan att lyckas tömma skålarna.

Betalar gör man i entréplan. Killen som tar betalt frågar lite halvt misstänksamt om jag varken ätit ris eller bröd till maten. Han blir dock nöjd när jag har jämna pengar. Växel tycks alltid vara en eftertraktad bristvara.

När jag går dit igen några dagar senare beställer jag smör-dal med spenat-potatis och förklarar när kyparen frågar om ris att det i mitt hemland är vanligt att äta potatis istället för ris. Han invänder lite lamt att potatisen serveras tillsammans med mycket spenat, men tillägger också vänligt att jag får lov äta som jag vill. Jag sträcker mig till att utöka beställningen med en papadom, ett krispigt tunt bröd gjort av linser och kryddor.

Håret växer även i Indien och jag begav mig därför till frisören. Den trendigaste salongen i hela staden tror jag, med både ansiktsbehandling, massage och vaxning i sitt utbud. Det var min spanskaelev som tipsade mig om stället, hon har koll på läget. Alla andra frisörer jag sett här är mindre barberarsalonger där mängder av män klipps, rakas, eller sitter och väntar, på en mycket liten yta med god insyn. Jag tror inte att jag skulle våga mig dit.

”Hur vill du ha det?” frågar trend-frisörskan. ”Kort”, svarar jag, och tänker mig en lättskött frisyr med ganska jämnkort hår. I förhållande till tibetanska och indiska kvinnors hår är mitt redan hutlöst kort. De har vackert, svart hår som gärna når en bra bit ned på ryggen. Alltså borde jag kanske ha varit mer specifik. ”Och det här?” undrar hon och håller i den del av min frisyr som är lite längre än resten. ”Klipp av det.”

Efter tvättning av håret upplyser hon mig om att med för kort hår skulle jag att se ut som en pojke. Det kan jag hålla med om, men jag förklarar att jag behöver en praktisk frisyr och hon klipper målmedvetet sidorna, nacken och runt öronen. När hon kommer till luggen och resten av det längre partiet uppe på huvudet måste jag avbryta henne för att förtydliga att hon kan klippa kortare. Istället för pytte lite tar hon nu lite till, men förklarar att om hon klipper kortare så kommer jag att se ut som en pojke. ”Det spelar ingen roll”, säger jag och uppmanar henne att klippa så mycket hon tycker är möjligt.

Det är nu jag antagligen skulle ha förtydligat att jag vill ha en ny, riktigt kort frisyr, inte en diskret putsning av den gamla. Kanske borde jag ha gjort en utläggning om hur praktiskt det är att resa med kort hår. Det innebär mindre tid med blött hår när man är hårtorkslös och dessutom har en fjuttig handduk som är blöt för jämnan eftersom allting är blött för jämnan när det är monsun. Med kort hår kan man ha upp till fyra (!) färre grejer i packningen – varken borste, schampo, balsam eller stylingprodukt behövs, man bara tvättar håret med sin tvål och voilá! Mycket effektivt. Fortsättningsvis skulle jag ha förklarat att jag trivs i kort hår oavsett vad andra tycker och att jag är trygg i min kvinnlighet även utan lockar. Jag kunde ha resonerat kring kulturella skillnader mellan Himalayaregionen och Skandinavien, könsrollerna i det postmoderna samhället, metrosexualitetens utbredning... och ställt frågan om det inte i ett land där medelålders män hennafärgar håret borde vara fritt fram för vem som helst att se ut hur som helst. Hela denna tankeström förblev dock latent i mitt sinne och steg till ytan först senare. Jag satt kvar och lät mig klippas, halvt försjunken i en spektakulär indisk tv-show som stod på med hög volym.

När hon är färdig har hon visserligen klippt kortare än vad hon gjorde från början, men har på eget bevåg sparat ett undre lager av längre lugg, samt ett sjok av lite längre hår uppe på huvudet som en toupé ovanpå resten. Den undre luggen, förklarar hon, kan du ha platt rakt ned i pannan, så att du ser kvinnligare ut. Genom sitt geniala tilltag har hon räddat vad som räddas kan av min könsheder.

Antingen la hon inte märke till hur lockigt mitt hår är i torrt tillstånd, eller också är en plattång i hennes värld en självklar ingrediens i varje kvinnas bagage. Nu har jag ju inte någon plattång med mig och luftfuktigheten här lyfter mitt hår till sitt allra krulligaste jag, så även om jag hade tyckt att en rak lugg i pannan under ett lager av kortare lugg åt sidan var en god idé, så skulle den ha varit mycket svår att genomföra i praktiken.

Efter en stunds eftertanke väljer jag att inte protestera. Jag betalar, går hem och klipper själv vidare framför badrumsspegeln med hjälp av nagelsax och rakhyvel. Jag tar bort luggen, tunnar ut och kortar av lite var stans. Resultatet blir att jag ser ganska rolig ut, men det är det å andra sidan många turister som gör här, har jag konstaterat. Jag går runt och känner mig smått fånig i ett par dagar, men sedan fluffar håret till sig på ett hyfsat sätt, och jag kan slappna av. Från och till ser jag ut lite som Tintin, när en avklippt lock vill ställa sig upp mitt på huvudet. Då ler jag mot spegeln och tänker på hans äventyr i Tibet.

Före

Efter frisören klippt

När jag klippt själv

Några dagar senare

målfoto

Inför den här resan var det under en längre tid mycket som skulle ordnas. Det var många som hjälpte till, framförallt mamma har ställt upp på massor av sätt. Hon har t ex hjälpt till med att måla om inför lägenhetsförsäljningen, sälja grejer på loppmarknader, städa, flytta och husera de grejer jag sparar. Mamma gav mig logi i kolonistugan över sommaren och tar hand om posten medan jag är borta. Hur skulle jag någonsin ha klarat av detta projekt utan mamma och alla andra som har hjälpt mig?

Mycket jobb och tankekraft har jag också lagt ned på egen hand och till min hjälp längs med vägen har jag haft två stycken målbilder. Den ena föreställer mig själv när jag står på Landvetter med min ryggsäck. Alla praktikaliteter hemma är avklarade och jag är vänd mot världen, redo för avfärd. Vid behov har jag föreställt mig bilden och hur det skulle kännas att vara där.

När dagen väl kom och jag faktiskt stod på Landvetter med mitt bagage, kl. 05 en lördagsmorgon, behövde jag påminna mig själv om att jag faktiskt var där nu, i bilden. Bedövad av sömnbrist och fixarstress, men ändå, där - i några egentligen ganska innehållsfattiga ögonblick, som flygplatsvistelser tenderar att vara - i mellanrummet mellan gamla och nya erfarenheter. Och det kändes... väldigt skönt. Det är något verkligt tillfredsställande med att nå ett mål som man har strävat efter under lång tid. All fokus som i förskott har visualiserats på just den där stunden. Målgången.

För att riktigt kunna gotta mig åt ögonblicket och minnas hur avslappnad och tillfreds jag kände mig, tröttheten och adrenalinet till trots, bad jag en rullstolsburen ung kvinna att ta ett kort på mig strax innanför säkerhetskontrollen. Det blev ett foto som jag verkligen gillar.

Jag tror att jag fortfarande lever kvar till viss del i den där lugna och nöjda, men lite bedövade känslan. Även på plats här i Dharamsala behöver jag påminna mig om att jag faktiskt är här, i Indien, i exiltibetanernas huvudstad med sitt fantastiska utbud av möjligheter att ta del av tibetansk visdom och kultur.

I målbild nummer två återser jag Boudhastupan i Kathmandu, och promenerar runt den med en centrerad och öppen känsla. En känsla av att verkligen landa. Förhoppningsvis blir bilden verklighet om två månader. Fram till dess och därefter ligger ett litet pärlband av nya målbilder på vänt som jag fyller med innehåll pö om pö. Det är som att slå in fina paket till sig själv, bära dem med sig en tid och sedan nyfiket, och utan stora förväntningar, öppna dem ett efter ett allt eftersom händelserna infinner sig i verkligheten.

Vare sig det gäller kortsiktiga eller långsiktiga mål tror jag att detta är en metod som lönar sig. Att visualisera bilder och känslor är också en viktig del av träningen i meditation inom tibetansk buddhism, och ett sätt att mejsla fram goda sidor hos sig själv. Genom att i meditationen ägna tid åt att fokusera på och uppleva en viss förmåga eller känsla, har man den närmare till hands även i verkliga livet.

Undervisning, som ger teoretiska kunskaper och inspiration, i kombination med meditation och träning i att tillämpa tålamod, generositet, etik, medveten närvaro etc. i vardagen, är buddhismens verktyg för personlig och andlig utveckling.

Utöver stillhetsmeditation, som syftar till att öva upp förmågan att varva ned och att koncentrera sig, och analytiska meditationer som hjälper till att nå olika känslor och insikter, finns inom tibetansk buddhism meditationer där man visualiserar olika Buddhor. De förkroppsligar vissa specifika egenskaper, som med tiden smittar av sig på den som mediterar, t ex förmågan att känna kärlek och medkänsla för sig själv och andra. Man blir som man umgås, heter det ju.

Har man fått en initiering i en viss meditation av en kvalificerad lama kan man också visualisera att man själv är den Buddha som meditationen handlar om. Att föreställa sig att man redan har Buddhans egenskaper och förmågor är som att ta en genväg till målet, samtidigt som man tränar på att faktiskt utveckla dem.

Att bli en Buddha - den ultimata målbilden. Snacka om en målgång som kräver strävanden under lång tid! Dit är det väldigt långt kvar, men som tur är finns det många små delmål att glädja sig åt längs med vägen.

(Ur)laddad på Landvetter

jag – bergsgeten, och övrig fauna

En sak jag inte hade med på listan över förväntade erfarenheter under den här resan var konditions- och styrketräning. Efter en dryg vecka i bergen inser jag dock att det är en oundviklig del av tillvaron här. Sannolikt kommer jag aldrig igen att vara så vältränad som den dag jag åker härifrån.

Vilken är den brantaste backen du brukar gå i? Ta den, gör den lite brantare, placera den på knappt 2000 meters höjd och föreställ dig att du går i den minst en timma om dagen, så har du en bild av hur det är här. Bara centrala stan är relativt platt, i övrigt lutar det brant uppåt eller nedåt. De hjälpligt asfalterade vägarna slingrar sig bäst de kan längs med bergssidorna och vill man ha större utmaningar finns det ofta ännu brantare genvägar av trappsteg och sönderregnade grusbackar genom terrängen eller mellan husen.

Jag känner mig som en bergsget i vardande när jag vandrar i väggrenen på väg hem från förmiddagens undervisning i buddhistisk filosofi på LTWA (Library of Tibetan Works & Archives). Svetten lackar över hela kroppen och både lungor och benmuskler ber om nåd. Jag sätter mig på en betonggris för att vila en stund, dricka vatten och se på den vackra utsikten över Kangradalen. Så hör jag ett prassel i slänten alldeles nedanför och möter blicken på en långörad svart get som står och smaskar på bladen från en buske. ”Hej artfrände!” ler jag i samförstånd, men geten ser intensivt oförstående ut.

Annars är det framförallt aporna som är allestädes närvarande. Man ser dem kasta sig från gren till gren i de höga granarna, klättra på elledningar och hustak, slåss eller sitta och glo vid vägkanten. Framförallt här en bit upp i skogen, där jag bor nu, hör man dem kommunicera för jämnan. Jag är lite rädd för dem, men jag har fått veta att om man inte tittar på dem och inte har något ätbart i händerna går de inte till attack.

Mitt nya hem är ett mögelfritt, stort, rent och prisvärt dubbelrum på Shree Guest House, som ligger några minuters väldigt brant och väldigt trasig asfaltväg ovanför stadens knutpunkt. Här är det lugnt och skönt och utanför mina fönster finns en liten trädgård dit ett par apor kom in och åt av gräsmattan häromdagen. Deras metod är att de sliter upp en rejäl näve gräs som de snabbt tuggar i sig, tar en näve till osv. Vem behöver gräsklippare med sådana husdjur? På övervåningen bor en tibetansk familj som driver hotellet. Varmvatten ingår, men då får man först be dem sätta på pannan och sedan vänta i 20 minuter tills vattnet har värmts upp.

På vägen hit kan jag, utöver apor, möta enstaka frigående hönor, heroiska packåsnor och blida kor. Och så diverse hundar, som ser ledsnare ut ju mer det regnar. På morgonen sitter det ibland en maffig rovfågel i en grantopp en bit bort, annars är kråkorna den fågelart som hörs och syns mest häromkring.

I badrummet har jag några oförargliga spindlar och en mindre koloni av flygmyror. Till mitt hem kommer också mer eller mindre tillfälliga gäster som nattfjärilar, olika minimala kryp och i morse en mus som jag tror visade intresse för mitt lilla lager av nötter, frön och glutenfria kakor. Jag satt i sängen och utförde min morgonmeditation, utan glasögon, när jag i ögonvrån såg något litet suddigt ljusgrått glida ned på golvet bakom min stora ryggsäck, från stolen där jag förvarar det väl förpackade matförrådet och mina kläder (någon garderob eller hylla finns inte). ”En mus?” tänkte jag, men lugnades av stillheten som genast infann sig – inget prassel eller ljud som skvallrade om en besökare. När jag mediterat klart en stund senare tittade jag efter bakom ryggsäcken och mycket riktigt, där låg en liten, liten mus och tryckte. Kanske hade hon inte tänkt sig att jag skulle vakna i ottan och vara så observant dessutom. Efter att ha yttrat ett skrämt ”ahhh” gick jag ut och drog i snöret till bjällran på andra våningen. Istället för det sedvanliga ”Kan ni sätta på varmvattnet?” löd förfrågan ”Det är en mus i mitt rum, kan ni hjälpa mig?”. Mannen kom ned med en kvast tillverkad av långt gräs och föste med van hand ut det söta djuret ur mitt rum, genom farstun, ut i trädgården, tills det försvann in i vegetationen. Efter en inspektion kunde jag konstatera att maten, som ligger i plastburkar och plastpåsar i en skopåse, var orörd. Påsen hänger numera på toalettdörren, väl synlig för mig och kanske lite vanskligare att komma åt för en gnagare.

Det bästa med att ha bott i ett par sunkiga rum tidigare är att jag uppskattar mitt nya hem desto mer. Så rent! Så stort! Så ljust! Bara badrummet är större än hela mitt förra boende. Och där finns en västerländsk toalettstol minsann, istället för ett porslinsomfattat hål i golvet.

Det som nog inte går att komma undan var man än bor här är luftfuktigheten. Molnen kryper in i staden och gör allting fuktigt – böcker, sedlar, kläder, madrasser... Särskilt bomullstyg suger åt sig bra och t-shirten jag sover i är alltid fuktig och kall när jag tar den på mig, liksom kudden jag lägger huvudet på. Som tur är vänjer man sig, och när man vaknar är man torr igen. Några av kläderna jag tvättade för fyra-fem dagar sedan är dock fortfarande på gränsen till blöta och har börjat lukta unket. Är kroppsvärme det enda sättet att torka dem på tro, eller finns det någon bättre metod som någon vän där ute kan tipsa om?

Utsikt över Kangradalen

 

Shree Guest House

Utsikten från mitt rum

På jakt efter gräs

landningar

Febril aktivitet rådde in på småtimmarna innan avfärd. En kort stunds vila, men ingen sömn, innan taxin hämtade mig kl. 04:00. Efter inga problem alls landade jag på hotellet i Delhi och hängav mig åt ett dygns återhämtning: sova, läsa och äta god indisk frukost, lunch och middag på rummet (matsal fanns inte). På eftermiddagen ringde de från receptionen: ”Du har inte kommit ned på hela dagen, mår du inte bra?”.

Nästa dag en dryg timmas flygfärd norrut och sedan en halvtimmas taxifärd uppåt, uppåt, uppåt med en säker chaufför på de kurviga branta vägarna mot Upper Dharamsala/McLeod Ganj. Jag hade bett honom köra till ett hotell jag blivit rekommenderad och han körde runt och frågade människor på gatorna om var hotellet låg tills han tillslut fick beskedet att det inte finns längre. Med packning motsvarade halva min kroppsvikt valde jag att kliva in på första bästa hotell. Det som fanns var ett dubbelrum som var dyrare än jag hade tänkt mig med tanke på standarden, men värt pengarna för att slippa kämpa med väskorna i regnet som just hade börjat falla.

Eftermiddagens uppdrag blev att hitta ett lämpligare hotell för kommande nätter. Jag passade först på att registrera mig för Dalai Lamas undervisning som äger rum till helgen. Sedan gick jag gatan fram och spanade efter något trevligt ”guest house”. Det dröjde inte mer än fem minuter innan jag blev shanghajad av en mycket vänlig tibetansk munk i övre medelåldern som jag träffade på i en port. Han blev begeistrad över att jag kom från Göteborg eftersom han blivit bjuden till västkusten förra sommaren av vänner och spenderat ett par månader där. Med hans hjälp hittade jag några olika mer prisvärda boenden att undersöka närmare nästa dag. Därefter bjöd jag honom på middag på en tibetansk restaurang och när jag nämnde att jag talar spanska dök en servitris upp och undrade om jag kunde undervisa henne en timma om dagen. Hon har planer på att flytta till sin mor som bor i San Francisco och då är det lättare att få jobb om hon talar spanska utöver engelskan. Visst, så nu är jag spanskalärare. I gengäld lär hon mig nybörjartibetanska.

Flytten gick följande förmiddag till ett mycket billigt (80 Rupies/14 kr per natt), ljust, två gånger två meter stort rum med plåtdörr, ett fönster, trevlig utsikt och mindre mögellukt än övriga rum jag tittat på. Spartanskt men tillräckligt möblerat med säng, ett litet träbord och en papperskorg. Där gjorde jag mig hemmastadd och beundrade utsikten vilken bland annat bestod av en liten flock apor strax utanför.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde jag diverse ärenden och upptäcktsfärder - poströstade, besökte Dalai Lamas tempel m.m. och genomförde den första kombinerade spanska- och tibetanskalektionen. Så kom kvällen och jag satte mig och pluggade tibetanska bokstäver men kunde även konstatera att lukter känns starkare så dags på dygnet. Den tidigare diskreta mögeldoften blev allt mer påträngande. När jag öppnade dörren mot korridoren för att få in luft knockades jag istället av urinstanken från toaletten två dörrar bort.

Vad göra? Jag stängde dörren, öppnade fönstret och gick loss på mögelfläckarna med mina från Sverige medtagna ”baby wipes”- tvättservetter för baby av ekologisk bomull – som annars är praktiska att använda när en kall dusch inte känns lockande. För säkerhets skull baddade jag därefter väggen med fotsvampspuder där fläckarna suttit. Svamp som svamp, det kanske funkar? Möglet under den på sina ställen fuktbubbliga målarfärgen var dock oåtkomlig och när ögonen började kännas mögelirriterade var det bara att erkänna mig besegrad. Det blir till att leta ny bostad igen. Natten tillbringade jag i sovsäcken med underställ, yllestrumpor och mössa på, öppet fönster och kall näsa.

Även om jag lyckas hitta ett mögelfritt rum någonstans på denna fuktiga bergssida förespår jag att fotsvampspudret blir den mest använda produkten i medicinväskan den närmaste tiden. Det regnar till och från varje dag och eftersom stövlarna inte fick följa med är det blöta sandalfötter som gäller. Tur att man som göteborgare är van vid ständigt regn. Vad jag förstår kommer monsunen dock att övergå i vinter inom en snar framtid. Jag håller tummarna för att mitt lilla grå reklamparaply från region Värmland med sin inspirerande slogan ”Värmland låter spännande” håller tills dess.  

Mitt rum pa Seven Hills Guest House

Forsta hotellet jag bodde pa

En ung schaferhund ar nyfiken pa apan som dock ignorerar den totalt

tack

Kanske för att jag varit dålig på avsked tidigare i livet uppskattar jag dem verkligen nu. Det är såklart skillnad på frivilliga och ofrivilliga avsked, men oavsett vilket tror jag att det är viktigt att ta vara på dem, om man får chansen.

I avsked finns det alltid en sorg med, ett allvar i att inte veta när, om, man kommer att ses igen. Allvaret gör att avskedet kan erbjuda oss blyga nordbor en möjlighet att våga uttrycka vår uppskattning och kärlek för varandra innan vi går åt olika håll. En kärlek som sträcker ut sig över tiden, ligger och gror, tills vi ses igen. Utan avsked kan det bli sorgen som ligger och gror istället.

Jag är riktigt glad över att ha fått ta ordentligt avsked av kollegor, vänner, bekanta och nära kära inför min resa. Tacksam för alla lyckönskningar, omfamningar, presenter, ja, all kärlek jag fått med mig i bagaget. Vilken ynnest! Och jag flaggar på halv stång inombords för min före detta kollega i EH-koncernen, Marina, som är försvunnen och befaras vara mördad, och alla andra som rycks bort utan en chans att ta avsked.

en blöt lur för mycket

Mitt emellan två verkligheter är det svårt att greppa både den ena och den andra. Idag kunde ha varit en helt vanlig dag på jobbet. Istället stod jag på Raketgatan i hällregn och viskade hej då till Göteborg. Hela staden nedanför mig, suddig under det gråvita regnet. ”Hej då”, med kupade händer runt munnen. Nästan trettio år på de där gatorna. Tack. Tack Göteborg. Hej då.

Det är drygt två veckor sedan min sista arbetsdags alla avslut och avsked. Sedan en veckas meditationsretreat som i vanlig ordning gjorde mig som pånyttfödd – från stressad och spänd till nervarvad, fokuserad, energifylld. En vecka. Nu ligger oceaner av tid framför mig att fylla med retreat och kurser bäst jag vill. Visum- och hälsotrubbel, väder och vind kan komma i vägen, men med lite tur kan jag få hålla på med det jag allra helst vill i ett bra tag framöver. Vad kommer det att göra med mig, beaktat att en enda veckas retreat ger en så påtaglig effekt?

Vad som än händer på resan är jag riktigt glad över vägen fram till den. Det har varit så skönt att ruska om verkligheten en aning. Avsked tar fram det bästa i oss, verkar det som. Det där bästa som vi i vanliga fall konstigt nog ofta lyckas dölja både för varandra och oss själva.

Med bara tio dagar kvar till avfärd har jag fortfarande svårt att förstå att jag snart ska vara mitt i den där andra verkligheten och allt vad den innebär i form av möten med nya platser, människor, upplevelser. Nu är jag på upploppet av det fixar-maraton som jag har befunnit mig i det senaste halvåret. Tio dagar kvar av förberedelser och avsked innan jag kan promenera runt på indiska gator.

Avskedet till Göteborg krävde dock sitt tribut. Min trogna följeslagare sedan fem år, en kär Sony Ericsson K750i, kollapsade av fuktskador efter ösregnet över Guldheden som gjorde mig klädsimsblöt ända in i fickan där han låg. ”Sätt i sim-kort” säger den immiga displayen, innan allt blir svart, mitt under ett samtal väl tillbaka i kolonistugan. Jag tar ut det våta batteriet och simkortet och tänker att den hårtork som ligger i en källare i en annan del av staden kunde ha kommit väl till pass nu…

Medan jag tröstar mig med paranötter och glutenfritt bröd med osthyvlat smör på kommer solen tillfälligt fram som för att be om ursäkt å göteborgsvädrets vägnar. Det är dock långt ifrån tillräckligt med värme för att torka upp något av vad det har ställt till med. Jag tröstäter sojachokladglass med havregryn stekta i smör och honung och genomför ett första återupplivningsförsök. Sony vaknar till liv, men är blek och dimmig. Håll ut i tio dagar Sony, tio dagar till, det är allt jag begär! Men, nej, han är bortom all räddning. Och jag är därmed hopplöst onåbar mitt på upploppet, oförmögen att utföra de många telefonärenden som står på att göra-listan.

Turligt nog knackar det på dörren en stund senare. Det är min bror, som var den jag talade med när Sony gav upp. Han har förstått vad det var som hände och kommer till undsättning med en annan gammal mobil av samma modell. En sann hjälte! Efter en lyckad sim-korts transplantation är jag back in business. Återstår att se om bror min kommer till undsättning när jag drabbas av teknikhaveri nästa gång, någonstans i Asien.

Sony, min vän, vila i frid.

steg för steg

Flygbiljetten är inköpt, visumansökan ivägskickad. Om inget oförutsett inträffar finns jag ombord på ett flygplan som landar i Delhi en kväll om knappt fem veckor. Jag har dock tagit ut segern i förskott och firade i går kväll genom att riva Whitney-kalendern i tusen bitar.

värsta fienden är bra att ha

Grejer, grejer, grejer. Tar de aldrig slut?

I buddhismen talar man ibland om att fiender är bättre att ha än vänner, eftersom de hjälper en själv att hitta sina utvecklingsbara sidor. De ger en något att jobba med helt enkelt. För hur kommer det sig egentligen att jag blir arg när grannen tar min tvättid? Och varför blir kollegan inte sur över samma saker som jag? Vem är ”jag” som blir arg? Osv.

Min fiende den senaste tiden har varit mina ägodelar. Flytten har närmat sig mer och mer och trots tre väl säljande loppmarknader under våren, försäljning av stort och smått via Blocket och Tradera, ge-bort annonser på Freecycle, lådvis av gåvor till välgörenhet, familj och vänner samt en del slängande, har berget av ägodelar fortsatt att vara just ett berg.

Trots att jag ägnat mycket tid och kraft åt att göra mig av med saker blev lastbilen välfylld när flyttdagen kom. Det var i och för sig den minsta lastbilssorten i Statoils hyrbilsutbud, men ändå, hur kunde det bli så?

Mina 58,6 m2 och det rymliga källarförrådet hade ”dolt” mängden grejer väl och jag insåg inte att de tillsammans skulle bli så många, tunga och skrymmande, så jobbiga att packa ned och flytta på! Jag hade underskattat fienden.

Med facit i hand - striden oss emellan var utdragen, svettig, oglamorös (källarförrådet var fullt av mal och vad segt det är att lägga ut webbannonser!), men också underhållande (kul att tjöta med loppis-kunder, grannar och andra som har fallit offer för min säljoffensiv). Jag vann många av duellerna mot prylberget, men förlorade också några, främst pga sentimentalitet och tidsbrist. T ex finns en Whitney Houston-kalender från världsturnén 1989 ännu kvar i min ägo. Och hårtorken.

Men vad har fienden lärt mig?

När jag inför flytten har plöjt genom skåp, lådor, hyllor, skrymslen och vrår har jag förstått att min värsta fiende är mitt ”bra att ha”-beteende, alltså att jag gång efter annan väljer att behålla en sladd/strumpa/servis som jag inte använder, för att den kan vara bra att ha någon gång. Och den får ju plats. Och jag orkar inte göra något åt det just nu. En ovilja att slänga användbara saker i kombination med lathet och obeslutsamhet som bara en rejäl flyttrensning tycks råda bot på.

Jag hoppas att jag hädanefter ska kunna relatera till ägodelar så som jag tror att man bäst relaterar till bantning – med uthållig beslutsamhet. Precis som midjemått ökar prylberg sakta, diskret, men säkert, i omfång om de tillåts. Precis som vid vanlig bantning krävs vid prylbantning disciplin och långsiktighet för att lyckas, och inga resultat är gratis. Själv har jag i och för sig ingen erfarenhet av bantning eftersom jag är underviktig och vanligtvis har försökt gått upp i vikt, men prylbantning däremot – vad befriande det är när det går framåt! Varför har jag inte tänkt på förut att bara ha de redskap jag verkligen använder i kökslådorna? Less is more! Det blir helt klart mindre stök och mer sinnesfrid med färre grejer.

Nu är flytten över för den här gången och jag bor med ett begränsat, men ändå förvånansvärt stort, antal tillhörigheter på övervåningen i mammas fina kolonistuga. En flytt visar faktiskt också hur många saker vi är mer eller mindre beroende av i vardagen. Kanske är en lärdom att mina nedskärningsambitioner var orealistiskt ambitiösa sett till omständigheterna? Större delen av flyttlasset finns i ett källarförråd och förhoppningsvis hinner jag, för sinnesfridens skull, med en ytterligare rensning där innan min avfärd österut.

Sammanfattningsvis: Uppbrottet är i sig en betydelsefull och lärorik del av resan. Och fienden finns som vanligt inombords – sakerna har ingen egen önskan att vara någonstans, den är min oförmåga att släppa taget om dem som det gäller att besegra.

med eller utan hårtork?

Låt mig börja med att säga att jag egentligen inte har något emot hårtorkar. Hårtorkarna i mitt liv har kommit och gått genom åren utan att jag alls reflekterat över den eventuella inneboende symboliken i dem. När jag var liten hade mamma en otymplig bullrig oreangebrun Philips som länge fanns med i bilden. Mitt livs urhårtork. Efter dess frånfälle var jag under många år hårtorkslös. Köpte sedan en kompakt svart med guldfärgade detaljer, som jag har använt sporadiskt, beroende av årstid och hårlängd. Kanske säljer jag den snart, på Blocket.

Men när jag 21 år gammal började jobba extra i en telefonväxel fanns hårtorkar med som en av många skilda produkter i företagets sortiment. Sommaren kom och det ganska fria studentlivet byttes mot ett heltids sommarjobb. Hårtorkarna fick, tillsammans med asfalt, sten, glas och fläktarna på andra sidan gatan, klä skott för min längtan ut en sommarkväll när helgen verkar varit extra efterlängtad. Jag skrev:

Känslorna har bubblat i mig hela dagen, men orden gömde sig för mig. När jag ligger i badet, i väldoft och blomblad från en badbomb, ser jag inför mig hur locket till skattkistan öppnas. Där framför mig hägrar två lediga dagar fyllda av tid för min kropp och själ. Ur kistan kommer också orden. Först lite försiktigt, men snart väller de fram och fyller mig till alla breddar. Två dagar långt bort från huset som kapslar in mig i sten och glas. Stilla svävar tanken förbi att asfalt borde förbjudas. Asfalt, hårda mörka skorpa som utanför fönstret sträcker sig oändligt långt, där klippor med vajande blommor i skrevorna en gång inbjöd till barfotavandring. Två dagar fri från fläktarna på taket som skrattar åt mig från andra sidan gatan, timme ut och timme in, retfullt snurrandes i sin fasta takt. Liksom luften sugs min blick in i dem varje gång jag ser ut. De är allt för träffande symboler för de monotona och konstruerade liv vi lever, långt bort från naturen. Jag hånler åt luftinsugen när jag lägger ett blomblad på min nu skrynkliga hand. Det är vackert, och för stunden har jag segrat över fläktarna. Två dagar borta från en färglös verklighet. Två dagar, och det känns som en evighet av lycka.

Hur kan vi leva i en värld som skiljer oss från detta? Solen är på väg ner. Den finns där mellan molnen. Jag har kommit till mitt berg igen och för varje asplöv jag hör darra i vinden känner jag mig mer hel inombords. Gräset har vuxit sedan jag var här sist och i pölen en bit bort vaggar godhjärtad ängsull. Jag kan inte leva utan det här. Inom mig springer tanken att jag måste göra något meningsfullt med mitt liv, inte låta min själ förintas genom anställning som hårtorksimportör eller någon annan slags trotjänare till konsumtionssamhället. Solen värmer inte alls nu. Håret, som fortfarande är vått efter badet, gör att jag fryser. Berget under mig är skrovligt och tryggt. Jag tackar det för dess torra lava och växterna i springorna, tackar himlen för de djupt blålila molnen, reser mig och går vidare – hel, men delad.

Jag ler åt ironin, inte i raderna, utan i livet. Inte kunde jag veta då att jag tolv år senare skulle ta ett kärleksfullt avsked från det där huset och människorna i det. Att tolv år där inne, i och för sig med andra utsikter och arbetsuppgifter, skulle vara en av förutsättningarna jag behövde för att hitta vidare, att bli helare.

Om jag hade torkat håret bättre den där kvällen skulle jag ha kunnat stanna kvar längre på mitt kära berg. Och ett av mina sista uppdrag i det nu kära huset visade sig bli att tillsammans med den faktiskt andligt intresserade importören i egen hög person rekrytera en ung, naturälskande förmåga till att importera hårtorkar och annan hushållselektronik.

Livets olika processer är inte bara svarta eller vita. De omfamnar varandra och leder oss framåt, även när vi själva är förblindade av ljus och mörker. I nuet är det svårt att se nyanserna och rörelsen. Orden på vägen hjälper till – i ögonblicket att sortera bland tankar och känslor, i efterhand att förstå vägen. Så tänker jag när jag läser en anteckning från en av de sista dagarna av det förra millenniet:

Än en gång har jag fångats i hårtorksskräcken. Skräcken är kanske ett väl starkt ord. Men rädslan, eller oron för, att inte på ett positivt sätt påverka världen med mitt liv blommar i mig. Rädslan att spendera min kraft och ork på att importera hårtorkar eller något annat meningslöst kommersiellt. Jag letar fortfarande efter det där hålet jag vill ska bli ingången till mitt riktiga liv. Ett hål i tillvaron som jag längtar efter att upptäcka. Krypa igenom. Hitta meningen.

Några år senare hittade jag Hålet. Och jag har haft den stora förmånen att kunna ägna mig åt att börja utforska vad det är som finns där inne. Snart kastar jag mig in i det, med eller utan den svartguldiga hårtorken vid min sida, tillsammans med insikten att livet faktiskt kan vara meningsfullt även när man är inkapslad i ett hus av sten och glas. Det faktum att hårtorksimporten varit med på ett hörn och finansierat min livsresa placerar det där lilla extra leendet i mungipan på mig. Det påminner om allt vi inte vet just nu.