en blöt lur för mycket

Mitt emellan två verkligheter är det svårt att greppa både den ena och den andra. Idag kunde ha varit en helt vanlig dag på jobbet. Istället stod jag på Raketgatan i hällregn och viskade hej då till Göteborg. Hela staden nedanför mig, suddig under det gråvita regnet. ”Hej då”, med kupade händer runt munnen. Nästan trettio år på de där gatorna. Tack. Tack Göteborg. Hej då.

Det är drygt två veckor sedan min sista arbetsdags alla avslut och avsked. Sedan en veckas meditationsretreat som i vanlig ordning gjorde mig som pånyttfödd – från stressad och spänd till nervarvad, fokuserad, energifylld. En vecka. Nu ligger oceaner av tid framför mig att fylla med retreat och kurser bäst jag vill. Visum- och hälsotrubbel, väder och vind kan komma i vägen, men med lite tur kan jag få hålla på med det jag allra helst vill i ett bra tag framöver. Vad kommer det att göra med mig, beaktat att en enda veckas retreat ger en så påtaglig effekt?

Vad som än händer på resan är jag riktigt glad över vägen fram till den. Det har varit så skönt att ruska om verkligheten en aning. Avsked tar fram det bästa i oss, verkar det som. Det där bästa som vi i vanliga fall konstigt nog ofta lyckas dölja både för varandra och oss själva.

Med bara tio dagar kvar till avfärd har jag fortfarande svårt att förstå att jag snart ska vara mitt i den där andra verkligheten och allt vad den innebär i form av möten med nya platser, människor, upplevelser. Nu är jag på upploppet av det fixar-maraton som jag har befunnit mig i det senaste halvåret. Tio dagar kvar av förberedelser och avsked innan jag kan promenera runt på indiska gator.

Avskedet till Göteborg krävde dock sitt tribut. Min trogna följeslagare sedan fem år, en kär Sony Ericsson K750i, kollapsade av fuktskador efter ösregnet över Guldheden som gjorde mig klädsimsblöt ända in i fickan där han låg. ”Sätt i sim-kort” säger den immiga displayen, innan allt blir svart, mitt under ett samtal väl tillbaka i kolonistugan. Jag tar ut det våta batteriet och simkortet och tänker att den hårtork som ligger i en källare i en annan del av staden kunde ha kommit väl till pass nu…

Medan jag tröstar mig med paranötter och glutenfritt bröd med osthyvlat smör på kommer solen tillfälligt fram som för att be om ursäkt å göteborgsvädrets vägnar. Det är dock långt ifrån tillräckligt med värme för att torka upp något av vad det har ställt till med. Jag tröstäter sojachokladglass med havregryn stekta i smör och honung och genomför ett första återupplivningsförsök. Sony vaknar till liv, men är blek och dimmig. Håll ut i tio dagar Sony, tio dagar till, det är allt jag begär! Men, nej, han är bortom all räddning. Och jag är därmed hopplöst onåbar mitt på upploppet, oförmögen att utföra de många telefonärenden som står på att göra-listan.

Turligt nog knackar det på dörren en stund senare. Det är min bror, som var den jag talade med när Sony gav upp. Han har förstått vad det var som hände och kommer till undsättning med en annan gammal mobil av samma modell. En sann hjälte! Efter en lyckad sim-korts transplantation är jag back in business. Återstår att se om bror min kommer till undsättning när jag drabbas av teknikhaveri nästa gång, någonstans i Asien.

Sony, min vän, vila i frid.