finns den sista resan?

Bloggen var ju färdigskriven, men så kom de här orden och de kan få tjäna som en alternativ avslutning, en slags meta-kommentar till resandet som företeelse, och till tiden, rummet och livet i allmänhet.

fredagshälsning till mormor

du dog på en fredag

nu finns du överallt och ingenstans

precis som förr

du dog med sommaren

det var höstens första dag

i en säng låg sommaren och du

för evigt kvar

en stelnande kropp

släppte ut din kärlek

att vibrera i rummet

i oss

om vi tillät den

ingenting stannade i dig

visarna i klockan på din handled

angav vägen, riktningen:

de reste i cirklar i stillheten

idag är det fredag

igen

jag sitter omgiven av dig

vi cirklar tillsammans

som tiden

för alltid på väg

för evigt kvar

vi är rörelsen, vi är stillheten

och vi färdas

över alla dagars hav

i skepp som är byggda av kärlek

Före

Efter

att komma hem

Orden har slutat komma, men jag tvingar mig till tangentbordet. På något sätt måste jag avsluta den här bloggen, den här resan.

”Hur känns det att komma hem?” frågades det den första tiden efter hemkomsten. Så här knappt två månader senare kan jag försöka svara.

I början höll jag mig upptagen nog att inte behöva känna efter. Det var folk att träffa, ägodelar att plocka upp ur källarförråd. Det var ett sorterande, fixande och IKEA:nde. Så blev rummet jag hyr möblerat och vänner och familj påhälsade, den förhållandevis enormt rena Göteborgsluften in- och utandad under stor njutning, kranvatten drucket, stan genomcyklad, osv. Först med främlingens vidöppna ögon som tyckte att människorna här liksom ser likadana ut, och som förvånade läste ”Idli” (en sydindisk frukosträtt) istället för ”Lidl” på en skylt vid Stigbergstorget. Så småningom med mer försvenskade mallar att passa in synintrycken i och följaktligen mindre förundran i vardagen.

När jag till slut tillät mig själv att känna efter förstod jag. Inte hur det känns att komma hem kanske, utan snarare hur det känns att inte vara där. Hjärtat går i längden inte att lura.

Jag trodde att jag hade rest bort en tid och att jag kommit hem nu, men hemma och borta har suddat ut varandra och hjärtat säger att jag var hemma där och är borta här. Själv går jag inte riktigt med på det, men kan sträcka mig till att erkänna att jag är hemma där och hemma här. Två hemma alltså.

Att lämna Nepal är som att gå på begravning. Djup sorg. Fråga mig inte varför, och det är inget jag kan styra över. Det finns de som är transsexuella, födda i fel kropp. I mitt fall verkar det inte bättre än att jag är transnationell, möjligen transkontinental. Eller så handlar det inte så mycket om geografi som om en längtan att vara i ett buddhistiskt sammanhang, i närheten av de levande buddhor och bodhisattvor som finns i den tibetanska buddhistiska traditionen.

I vilket fall som helst kan jag liksom inte operera bort Sverige ur mig. Varken kan eller vill. Och Nepal är ju skitjobbigt på sitt sätt, men ändå, alldeles, alldeles underbart.

Så nu blir det Göteborg på obestämd tid, eller två år kanske. Tid jag ska ta tillvara på bästa sätt: träna kroppen i form efter denna långa tid av mycket sittande, prova på att vara student vid Göteborgs Universitet igen, studera Foundation of Buddhist Thought on line, och gå en kurs i familjekonstellationer i Oxford, för att nämna något.

Men varför inte avsluta med lite statistik? Sedan jag först gav mig av, den 21 augusti 2010, hann ett år och nio månader passera innan jag damp ned här för att bosätta mig igen, den 16 maj 2012.

Innan avfärd tänkte jag att jag skulle komma att besöka massor av länder, men så här blev det: Indien sammanlagt ungefär sju månader, Nepal sju och en halv månad, USA två veckor, England drygt tre månader och så in emellan ett par vändor i Sverige, sammanlagt knappt tre månader.

Vad var bäst då? Tja, jag känner mig som Askungen som fått vara på en riktigt lång bal på slottet. Allt var bäst, men allra bäst var Himalayaregionen och de fantastiska varelser man kan möta där.

Tack för att ni följde med på färden.

I nepalesisk hatt, juni 2011

I svensk hatt, juni 2012

tillbaka

Jag är tillbaka på Kopan Monastery i Kathmandu. Allt är sig likt och förändrat. En stupa håller på att byggas på platsen där Lama Lhundrup, den förre abboten, kremerades. Under de fem månader jag bodde här förra året åts han sakta upp av cancer. Han gick bort tre månader efter att jag rest härifrån, 71 år gammal. Jag hade glädjen att träffa honom ett antal gånger när jag var här på kurser 2009 och 2010, och så en sista gång i början av mars förra året. Han var helt underbar.

Vad som finns kvar av honom nu, rent fysiskt, är de reliker som återfanns när han kremerats, bl a pärlor av olika slag, tecken på att han nått en hög nivå som yogi. Man kan besöka dem i rummet där han dog, och när stupan är färdigbyggd kommer många av dem att placeras i den, tillsammans med miljontals mantran, buddhistiska texter och andra heliga föremål. Några av relikerna har skickats iväg för att vara med på relikturnén.



Nybygge framför Geshe Lama Konchogs stupa



Lama Lhundrups reliker är placerade i glasbehållarna

Tillbaka här för fjärde året i rad alltså, denna gång för att göra ett kortare retreat på egen hand. Jag hade tänkt att förnya mig och ta mig till ett retreatcenter i närheten av Mount Everest istället, men så fort jag började planera den eskapaden fick jag problem med mitt gamla knä, så det var bara att glömma. Att ta sig dit kräver flera dagars vandring, delvis mycket brant sådan.

Snart även tillbaka i det som kallas hemma, för nu är detta inte längre en resa på obestämd tid. Planen är att landa i mitten av maj. Och även om ”hemma” inte behöver vara någon annanstans än där man är, ser jag fram emot att ha ett mer bofast liv igen, med nära till vänner och familj. Det känns spännande - att vara på väg hem på riktigt, till ett nygammalt slags liv, inte bara för kortare besök. Men först ytterligare fem veckor i Nepal, och en i England.

Förresten har jag insett nu hur man vänjer sig vid låga inomhustemperaturer, februari på 2000 meters höjd lärde mig den läxan. Så här går det till: man börjar med några ordentligt kalla veckor, låt säga 3-6 grader Celsius. Sen, när temperaturen stiger till 15-16 grader känns det riktigt behagligt i jämförelse. Om jag vore villaägare hade jag kunnat sänka mina elkostnader rejält med den här erfarenheten i bagaget.

Kathmandu i slutet av mars å andra sidan är varmt som svensk högsommar. Ylleunderstället får sig en välförtjänt semester efter dygnetrunttjänstgöring i Darjeeling, Sikkim och Mcleod Ganj, medan de slitna tunna bomullsstrumporna som legat orörda sedan Kalkutta får ge det sista de har.

Ifall någon undrar jag kan informera om att jag modemässigt håller hög nivå från topp till tå. Ett par utgångna, aningen för stora foppatoffelimitationer som jag ärvde en gång av en hemvändande vän pryder mina tår och fötter, och toppen har en utsökt frisyr i form av jämnlång tvåcentimeters utväxt sedan jag lät raka håret i mitten av februari, i ett försök att frysa mindre pga blött hår efter hårtvätt. Foppatoffelimitationerna finns i alla möjliga varianter och är poppis bland munkarna och nunnorna. För dem skulle det vara dags att raka av håret igen vid det här lagen, men jag satsar på längre längder.

Utsidan är ju viktig på sitt sätt, men inre kvaliteter är viktigare. Just nu funderar jag en del över disciplin och inspiration - vikten av att hålla sig disciplinerad och inspirerad att sköta om sinnet och kroppen på ett bra sätt. Det är ju förhållandevis lätt när man är på en kurs eller i ett gruppretreat där undervisningen och schemat sköter den biten åt en. Men nu ska jag göra mitt eget retreat, och sedan, ännu viktigare, klara av det där varje dag i vardagslivet.

Precis som kroppen behöver daglig motion och bra mat behöver sinnet daglig träning för att utvecklas åt rätt håll – mot målet att ha mer kärlek och omtanke för sig själv och andra, vara mer generös, etisk, ha mer tålamod, bättre koncentrationsförmåga etc. Lärarna finns där som inspiration och förebilder, beviset på att det är fullt möjligt att utveckla fantastiska egenskaper och förmågor, och i undervisningen finns alla råd och fakta kring hur man ska göra för att nå dit. Det ”enda” man själv behöver göra är att se till att hålla sig inspirerad och disciplinerad nog att jobba varje dag för att ta sig framåt, ett litet steg i taget, i rätt riktning.

Två ljuvliga förebilder: Lama Zopa Rinpoche och Khadro-la

dömd och välsignad

Jag som under många år har tvingats undvika kryddstark mat pga ett känsligt inre universum har det ibland ganska hett om öronen, eller snarare gommen, här i Indien. På en restaurang jag frekventerade i Kalkutta, skrek kyparen in våra beställningar i köket, och om gästen i fråga var utlänning la han till "Not spicy!". Trots denna omtanke var resultatet ofta starkt nog att få näsan att börja rinna och läpparna att svida på mig. Ett bra sätt att få bihålorna städade från kalkuttasmoggen i och för sig, men smärtsamt, smärtsamt med en brinnande tunga.

Om den okryddiga varianten av en maträtt orsakar mig sådant lidande, hur kan man då klara av att äta den kryddstarka? Det handlar om vana så klart, men hur går det egentligen till när de indiska småbarnen introduceras till den allestädes närvarande chilin? Blandar den ömma modern i lite i den mosade bananen eller grönsakspurén den där första gången då det lilla livet ska få upptäcka att det finns en kulinarisk verklighet större än mammas bröst? Nej, tillvänjningen sker säkert redan med bröstmjölken, och dessförinnan intravenöst i modersbuken. Men ändå, jag undrar om man gör mindre kryddstark mat till de yngsta eller om man drar på maximalt från start. Jag behöver hitta någon att fråga om detta!

En annan banal fascination: Det är vinter, och i kängor, yllestrumpor, ylleunderställ, yllemössa, vantar, halsduk m.m. håller jag värmen någorlunda, medan folket i Tashiding, en liten håla på 1490 meters höjd i Sikkim, nordöstra Indien, där jag hade glädjen att leva i knappt två dygn inhyst i ett mycket enkelt men trevligt minihotell med ortens enda restaurang, går oberörda omkring barfota i plastsandaler. Några mil därifrån, i ett ännu kyligare Pelling (2083 meter över havet), mötte jag en man på gatan som gick barfota på asfalten i korta bomullsbyxor. Är det möjligen chilin som håller dem varma? Nej, det handlar om vana så klart: en applåd för kroppens och sinnets förmåga till anpassning!

Ägaren framför sitt Hotel Blue Bird i Tashiding

Jag talade med den snälla hotellägaren om detta, även han barfota i sina plasttofflor. Barnen är ju igång hela tiden, så de fryser inte, menade han, och nickade mot en liten drös strumplösa sandalungar som lekte på andra sidan gatan. Jag skulle ha passat på att fråga honom om chilitillvänjningen också, han hade fyra barn så han borde ha vetat. Om inte, kunde jag ha vänt mig till hans fru, som kom från låglandet i Bihar söderut, och de första vintrarna frös där uppe i bergen, men nu hade vant sig enligt honom. Och så kunde jag ha kikat om hon hade strumpor i sandalerna eller ej.

I Kalkutta var denna vintervariant vanligt förekommande: någorlunda hudfärgade (rosaljusbruna) damstrumpor specialsydda för att användas i sandaler, dvs med stortån för sig och övriga tår i resten av strumpfronten. Hur stiligt som helst. Eller tja... döm själv.

En stunds vila på Chowringhee Lane i Kalkutta

Någon påstod att chilin i maten syftar till att öka mättnadskänslan, så att man kan känna sig mer mätt på mindre mat, och kanske är barfotatoffleriet till viss del en ekonomisk fråga. Oavsett vilket, uppenbarligen funkar det för vissa att gå barfota mitt i vintern och att äta überstark mat, men själv inser jag mina begränsningar.

Eftersom jag inte har några barn att uppfostra är det ingen som lider risken att bli utslängd barfota på gatorna för att bli mer härdad än medelsvensson. Det blir ingen chili i vällingen som förberedelse inför framtida asieneskapader. Frågan som kvarstår är om det går att lära en gammal hund att sitta. Kan min bortskämda, frusna kropp vänja sig vid den nordindiska inomhusvinterkylan och den chiliälskande matlagningstraditionen?

Kallast hittills, om min väckarklockstermometer talar sanning, hade jag i hotellrummet i Darjeeling: 6 grader, tätt följt av Pelling (8), Gangtok (9), Namchi (10) samt Tashiding och Kalimpong (13). Inte alls outhärdligt när man har en bra sovsäck, många långkalsonger och en vattenkokare att fixa varmvattenflaska med, men ändå, helt bekvämt är det inte vara klädd som en fullstoppad korv.

Lösningen har varit att hålla igång utomhus så länge det går, vilket är bra när man är turist och det finns mängder av inspirerande buddhistiska kloster att besöka. Att det är upp- eller nedförsbacke vart man än ska gör sitt till för att hålla ångan uppe. Och när benen inte önskar fler backar att klättra i kan man med lite tur hitta en servering där det går att sitta ned och dricka varm choklad.

Ett annat bra sätt att hålla värmen, Ghoom, söder om Darjeeling

Vacker vinterklädd familj i Ghoom

Fördelen med att resa i Himalayaregionen vintertid är att få turister är intresserade av att utmana kylan. Jag prisade lågsäsongen när jag i ensamt majestät vandrade längs en enslig skogsväg någonstans eller satt i lugn och ro i en grotta där Sikkims mest vördade buddhistiska helgon, Guru Rinpoche (Padmasambhava), mediterade på 700-talet.

Flest turister kommer på våren, då orkidéer och rhododendron blommar och de 7000-8000 meter höga bergen i norr hänger som en vit ridå i himlen. De finns där nu också för all del, dolda av moln och dimma. En dag i Darjeeling skingrade sig molnen en kort stund och jag kunde se dem. De är så förbluffande höga att det är svårt att greppa att de faktiskt är berg, inte någonting som flyter omkring däruppe.

Blir chilin mer uthärdlig med tiden? Jag märker inte av några sådana tendenser än så länge, men förhoppningsvis är det med båda dessa saker som med dygnsrytmen, bara att det tar längre tid med tillvänjningen. I annat fall är jag för evigt dömd att stå ut enbart med en lagom tempererad och okryddad tillvaro; dömd till livstids slaveri under kroppens invanda svenskhet.

En annan fundering dök upp under en av de otaliga jeepfärder jag haft glädjen att genomlida den senaste tiden. Efter en månad i Kalkutta tog jag flyget en timma norrut, sedan var det jeep som gällde som transportmedel för hela slanten i två veckor.

Kollektivtrafiken i Darjeelingtrakten och Sikkim består av jeepar som avgår från stationen när de är fulla, alternativt enligt tidtabell vid längre distanser. Tio vuxna och ett eller annat barn får plats, utöver chauffören. Det är trångt, det är skumpigt, det går uppför, uppför eller nedför, nedför. Bagaget får ligga på taket och det framstår för mig som något av ett mirakel att det inte faller av under färden.

Nytvättad jeep på fikapaus mellan Darjeeling och Gangtok. Min feta ryggsäck på taket.

Tankarna som dök upp var följande: Varje dag upplever oräkneliga människor och djur mina värsta mardrömmar. Precis allting jag inte vill ska hända mig, händer andra. Om och om igen. Det är en svindlande tanke. Vilka är dina mardrömmar? Hur många tror du kommer att uppleva dem idag, eller har upplevt dem genom världshistorien?

Medan jag sitter i en skumpig jeep någonstans på en slingrande väg i bergen, för mitt eget höga nöjes skull, kämpar miljoner mot hunger, sliter och släpar i hårt arbete, är instängda, utsatta för våld, stölder, tortyr, rasism, förtryck, fysisk och psykisk sjukdom, förbjudna eller helt enkelt utan resurser att leva på det sätt som deras hjärta önskar.

Jag har varje dag så mycket mat på bordet som jag önskar, jag slipper hårt fysiskt arbete eller att vara instängd eller fjättrad vid en sjukhussäng. Jag har en ohygglig frihet, tack vare att jag är född i en demokrati, i fredstid, med goda ekonomiska förutsättningar, religionsfrihet, jämställdhet, med en fungerande kropp etc. Hemmavid kan jag dessutom ta lyx som varmvatten, uppvärmt boende och förhållandevis ren luft och vatten som självklart. Sett ur ett historiskt och globalt perspektiv är dessa lyckliga yttre omständigheter som jag, du, åtnjuter, något av en parentes.

Kontrasterna kommer nära inpå i en stad som Kalkutta, där man kan sitta på ett flådigt fik med en fattig familj tiggandes utanför glasdörrarna. Pengarna vi lyckligt lottade lägger på dyra kaffedrinkar och fruktsmoothies där inne hade kunnat hålla dem gåendes i dagar. En fruktsmoothie till mig eller mat på bordet för en familj som lever på gatan? Gissa vem som drog det längsta strået! Det blev en mangosmoothie med vispgrädde till mig, hur det gick för familjen vet jag inte, den försvann innan jag med stor njutning hade sörplat i mig den där fantastiska skapelsen.

Himmelsk fröjd på Barista, Park Street, Kalkutta

En av mina sista dagar i Kalkutta fick jag veta genom en vän, som blivit inblandad på ett hörn, att en kvinna som levde i ena ändan av turistkvarteret med sin familj på gatan, hade dött efter att ha fött ett par tvillingar där på gatan natten innan. Någon förde de nyfödda till ett sjukhus där de togs om hand. Utöver dem efterlämnade hon fyra barn och en alkoholiserad make. Fyra barn i en mardrömslik tillvaro i vars jämförelse min är gudalik.

Självklart är allt inte en dans på rosor för att det finns gynnsamma yttre omständigheter. Tragedier är tragedier var de än inträffar och svåra känslor måste tas om hand. Men nästa gång jag har en dålig dag eller möter en motgång av något slag hoppas jag att jag kan höja blicken en aning från vad det nu är som finns att klaga på, och känna tacksamhet över det jag har och medkänsla med de som inte åtnjuter mina friheter.

Med lite fantasi går det att se framför sig det oerhörda lidande som ständigt pågått och pågår på den här planeten, och i ljuset av det kan det vara lättare att acceptera de svårigheter som faller på ens egen lott att bära. Och likaså, de bra dagarna, utan motgångar, må jag komma ihåg att glädjas. Vi är oerhört välsignade på många sätt, ju oftare vi kan påminna oss om det, desto bättre.

Hotellyx i Gangtok

För den som vill läsa en inspirerande berättelse om levnadskonstnärer under svåra förhållanden kan jag varmt rekommendera "City of Joy" av Dominique Lapierre, som utspelar sig i en kalkuttaslum på 70-talet (och sedermera filmatiserades med Patrick Swayze i en av huvudrollerna).

Nu har jag tagit mig till Delhi för två dagars lugna puckar innan det blir dags för mera Himalaya, västerut den här gången. Knappt två månader i Dharamsala/Mcleod Ganj är planen, varav den mesta tiden på Tushita Meditation Centre. Det är favorit i repris från hösten 2010 alltså, men kurserna/retreaten kommer att ha ett annat innehåll. Och så är det ju vinter istället för monsun som det var den gången. Himla kallt snarare än äckligt fuktigt alltså, i övrigt förväntar jag mig en någorlunda likartad upplevelse. Så om det skulle dröja innan jag skriver igen går det bra att spana in blogginläggen från augusti/september/oktober 2010 (återvinning!).

inre och yttre kaos

Begreppet "organiserat kaos" är tillämpbart här, liksom i alla samhällen. Kalkutta lutar aningen mer åt kaos än vissa andra platser på jorden, men dock, organiserat är här definitivt och saker och ting fungerar. Bara inte riktigt på samma sätt som hemma.

En rolig detalj är att vissa enkelriktade gator byter håll på enkelriktningen mitt på dagen. På förmiddagen är det således en riktning som gäller och på eftermiddagen en annan. Och det finns de som ibland, när det inte är mycket trafik, tycker att det där med enkelriktning inte är jätteviktigt. Så det gäller att se sig för åt båda håll för att vara på den säkra sidan.

Trafik är ett intressant kapitel och precis som med mycket annat är det bäst att försöka slappna av och flyta med, t ex om man sitter i en överbefolkad motorrikscha på väg genom ett inferno av spårvagnar, bilar, motorcyklar och diverse andra slags fordon.

Jag går hemifrån klockan sju på morgonen och tar mig till fots till "The Mother House" där vi volontärer serveras te, brödskivor och banan till frukost. Efter gemensamma böner, avtackning för de volontärer som jobbar sin sista dag och eventuell information från nunnan som samordnar oss, samlas vi utanför och går eller tar buss tillsammans till våra respektive arbetsplatser. Missionaries of Charity har ett antal olika hem runtom Kalkutta för handikappade barn, handikappade vuxna, långvård, hem för döende etc.

Jag arbetar på kvinnornas avdelning på långvårdshemmet Prem Dan som ligger en halvtimmas promenad från nunnornas högkvarter. Vi volontärer arbetar från klockan åtta till tolv, med en stunds fikarast vid tiotiden.

Det är när arbetsdagen är över som motorrikschan kommer in i bilden. Tolv rupier (ca 1,50 kr) per person kostar den intensiva tjugominutersfärden tillbaka till turistkvarteren. Det finns plats för fyra passagerare, men vill man går det att knô in tre extra. Jag vet inte om det är arbetet, rikschafärden eller staden som helhet, men när jag kliver av och går för att äta lunch känner jag mig oftast vimmelkantig nog för att vilja ta det lugnt resten av dagen.

Själva Prem Dan är för hjärtskärande för att beskriva i detalj. Jag gråter på eftermiddagarna när jag tänker på kvinnorna där. De är så fina, sin misär till trots. En salig blandning av fysiskt och ibland även mentalt handikappade, äldre och yngre kvinnor i olika skick, som kommit dit antingen för att de inte har någon familj som kan ta hand om dem, eller för att deras familj har kastat ut dem eller ännu värre försökt ta kål på dem innan de kastade ut dem. Många av dessa personer hittas hjälplösa av Missionaries of Charity på tågstationer och liknande platser. I nuläget finns 187 kvinnor på två våningsplan. Männens avdelning ligger i huset bredvid.

Som volontär gör man lite vad man vill, någon direkt arbetsledning finns inte, men om man har sjukvårdsutbildning får man gärna hjälpa till att lägga förband på sår och brännskador. Jag hjälper framför allt till i ett rum med några sängbundna kvinnor: matar, torkar, tvättar, pysslar om. Men det gäller att hugga i där det behövs och varje dag tvättar vi alla madrasser (i galonfodral) på vårt våningsplan och bäddar med rena lakan, medan de anställda tvättar golven. Under tiden sitter de icke sängbundna patienterna på verandan och lyssnar på musik. Man kan också hjälpa till med tvätten av lakan, kläder, trasor etc, som sker för hand i ett antal stationer, inklusive kokning. Vid tedags serverar vi te och sedermera ska lunchen distribueras, därefter finns det disk att ta hand om.

Inemellan kan man prata lite med och hjälpa tanter till, från, och på toaletten. Oftast talar de på bengali och jag på valfritt annat språk. Språkbarriären kändes jobbig de första dagarna. Ny på ett jobb som är annorlunda jämfört med allt jag har sysslat med tidigare var jag tafatt nog i vilket fall. Att dessutom försöka hjälpa någon jag inte förstår gjorde saken ännu värre. Men efter några dagars kaos för mig började intrycken falla på plats. Nu efter en vecka har jag någorlunda koll på vad som gäller och det är lättare att tolka en blick eller en gest. Någon enstaka patient kan lite engelska och kan översätta, och om inte det funkar kan jag springa och hämta en av de anställda eller nunnorna.

Äldrevården i Sverige må vara på väg utför, men verkligheten här är i en annan division. Det är mycket som saknas, både materiellt, vårdmässigt och humanitärt. Hygienen är allt annat än på topp. Det hjälper inte att detta är en annan kultur med andra standarder, och att det i många fall handlar om människor som räddats från en säker undergång i rännstenen, jag önskar dem något bättre och det värker i hjärtat att tänka på situationen de befinner sig i.

Oavsett omständigheterna är det smärtsamt att åldras och att drabbas av sjukdom eller våld. För mig som tillfällig besökare känns det eländigt, men också lärorikt att bevittna deras verklighet. Förr eller senare måste vi alla nu levande se våra nära och kära och oss själva förfalla in i hjälplöshet när vår kropp av ena eller andra anledningen slutar fungera som den ska, det är oundvikligt.

Den blinda damen jag tar hand om på förmiddagarna, vars ben och armar inte duger till något alls, hon visar mig vilken oerhörd frihet jag har som inte är bunden till en säng dygnet runt.

Ja, så har det varit jul också, det gick inte obemärkt förbi...

Julpyntsförsäljning mitt i  New Market - en stor marknad ett kvarter bort

Tomten vaktar utanför New Market

Julpynt till salu även på Free School Street



Mina grannar införskaffade denna halmfyllda herre



Ho ho ho




tredje gången gillt

Utanför mitt fönster flyger kråkor, gråsparvar och pilfinkar mellan spinkiga träd och buskar som växer på avsatser på grannhusens fasader och tak. En dammig duva gör sin morgongymnastik och på ett tak av korrugerad plåt en bit längre ned patrullerar en spräcklig katt. Där bakom, på innergårdarna, finns några ordentliga träd som växer på marken och ger en lyxigt lummig känsla i en stad som annars är mer grå än grön. Solen skiner försiktigt genom smogmolnet vi befinner oss i. Luften är en härlig coctail av avgaser, damm, brända sopor, ved, gasol och you name it. Det är vinter nu och morgonen är kylig.

Urban morgon

 Jag möblerade mitt rum efter den här utsikten. Skrivbordet framför fönstret, som består av fönsterluckor av trä utanför ett järngaller. Så behålls lite av fängelsekänslan från London, där jag bodde i en före detta häktescell, men mitt rum nu är minst fyra gånger större.

Jag började min vistelse i Kalkutta med några dagars stillsam tillvaro på Hotel Al-Ayla en bit härifrån, där jag lite småkrasslig ägnade mestadelen av min tid åt Lonely Planet, indisk TV och tappra försök att ställa om dygnsrytmen.

Ljuden från gatan trängde obönhörligt in: trafik, röster, böneutrop från moskén. Tutan används istället för blinkers här har jag fått förklarat för mig, men också så klart för att kommunicera "Här kommer jag!" och "Flytta på dig!". Och eftersom man ständigt behöver låta andra veta detta är det ett konstant tutande från bilar, motorcyklar och motorrikschas. Cykelfordonen har sin ringklocka och de barfota förarna av handdragna rikschor (ett säte mellan två stora hjul som dras i två trähandtag) har en bjällra i ena handen.

Många gator behöver även husera oss fotgängare. Trottoaren, om det finns en sådan, är vanligtvis upptagen av små gatukök och diverse försäljning, vilket gör att det är enklare att gå i gatan. Ett minst sagt livlig gatubild, och det är för det mesta riktigt trevligt. Förutom tutandet då förstås. Det är fullt ös från morgon till kväll – många män tvättar sig, äter mat och dricker chai (svart te med socker och mjölk) i äggkoppsstora koppar av keramik eller plast, på gatan. Kvinnorna, antar jag, är hemma och sköter om hushållet. Man ser inte så mycket av dem häromkring.

Eftersom jag landade mitt i natten hade jag låtit boka de första hotellnätterna i förväg, men väl på plats gäller det att hitta något mer prisvärt. En dag innan min sista natt på Hotel Al-Ayla går jag runt till hotellen i kvarteret för att kolla utbudet av enkelrum. På vissa hotell blir jag visad rum av olika kaliber medan andra är fulla eller tycker att jag ska komma tillbaka den dag jag behöver rummet. Okej, framförhållning är inte väsentligt och dagen då det är dags att flytta tar jag en runda igen efter frukost och hittar ett billigt litet rum i bottenplan på Hotel Hilson. Toalett ska jag dela med ett par indiska herrar. Det är hyfsat rent och en bit från gatan. Det gallerförsedda fönstret uppe vid taket vetter mot en innergård, vilket verkar lovande – bara de allra gällaste tutorna kommer att höras dit in.

Jag hämtar mitt bagage, städar, packar upp, städar lite till och inser rätt snart att en familj har sitt kök på innergården på andra sidan väggen. Någonting håller på att friteras. Matlukten stiger uppåt och in genom fönstergallret. Mitt lilla rum fylls snabbt, och istället för de sedvanliga avgaserna bäddas jag in i ett moln av frityros. Inte helt hundra, men oftast kommer jag inte att vara på hotellrummet så här dags, tänker jag. Dock ska det visa sig att indiska familjer inte bara äter ett mål mat om dagen. När jag ska krypa till sängs är det middagsdags och jag blir ofrivillig, osynlig middagsgäst i en högljudd konversation på bengali. Öronproppar på, men det hjälper föga när mängder av fat och tallrikar av metall ska diskas vid tolvtiden. När det slagverksorkersterliknande slamrandet så småningom upphör somnar jag äntligen och får några timmars vila innan det är dags för uppstigning kl. 05:45 inför min första arbetsdag.

Det blev bara en natt på Hotel Hilson. Lyckligtvis hade jag tidigare på kvällen sprungit på Sandra, irländskan jag träffade i Kathmandu i våras och som är en av dem som fått mig att vilja åka till Kalkutta och arbeta som volontär för Moder Teresas "Missionaries of Charity". Vi gick och drack lemon soda tillsammans och uppdaterade varandra om vad som hade hänt oss sedan sist. "Ett rum blev ledigt hos oss idag" säger hon, och förklarar att det rör sig om ett hett eftertraktat boende. Hon bor två trappor upp på Afridi International Guesthouse, berättar hon, där rum hyrs ut månadsvis till ett tiotal volontärer. Där finns ett kök, en innergård med stolar och bord, tvättlinor och ett antal gemensamma toaletter/duschrum. Varmvatten kan hämtas i hink på innergården. Rummen är gigantiska jämfört med annan logi i samma prisklass (25 kr/natt) och bäst av allt: där är förhållandevis tyst. Hon tar mig med för att titta, och ja, det verkar bra. Mannen som är ansvarig för uthyrningen arbetar inte den kvällen, men vi lämnar ett meddelande till honom att Sandras vän vill ha det lediga rummet.

Jag går raka vägen dit efter jobbet nästa dag och får det mycket glädjande beskedet att jag kan flytta in. Jag packar, checkar ut, checkar in, möblerar om, städar, packar upp och njuter. Tvättar det parkettmönstrade plastgolvet tre gånger.

Trots flagnande målarfärg, cementsmulor som rasar in när jag stänger fönsterluckorna, ihärdigt oljud från bygget på granntomten, en polack som sitter och nybörjarklinkar på en gitarr på innergården varje dag och böneutrop från moskén klockan fem på morgonen höga nog att väcka de döda, känns detta som ett palats, en oas. Att här skulle vara förhållandevis tyst är jag inte helt säker på, men jag har massor av utrymme, möbler, fyra fönster och högt i tak.


Cementblandaren är i full gång hos grannen

Det är hemtrevligt, och utan att jag riktigt vet varför får rummet mig att tänka på Berlin. När jag släcker på kvällen bildas en fin liten stjärnhimmel i taket, av ljus som sipprar in genom fönsterluckorna. I en månad ska detta vara mitt hem, mitt lugn i Kalkuttastormen, och det är jag tacksam, lättad och lycklig över.

Säng, altare, tvättlina, skrivbord

Vägen ut



drömfångare

Jag sitter och säger adjö till London några dagar i förskott, med morotskaka och kamomillte vid ett kaféfönsterbord på det underbara kulturhuset the Barbican, och drömmer om Brasilien. Jag ser hela fiket spegla sig i fönstret mot mörkret utanför, inklusive mitt bleka vinteransikte, medan jag väntar på en konsert med en för mig tidigare okänd, men tydligen legendarisk brasiliansk jazzmusiker, Hermeto Pascoal.

Tankarna snurrar fortare när konserten börjar och de övermusikaliska jazzbrassarna pumpar ut galet fartfylld musik i tre timmar. Det är trettio man på scenen. Jag drömmer mig till svettiga dansgolv och svala fruktjuicebarer. Musiken blir till ett bakgrundssorl för min inre monolog över tänkbara sysselsättningar i Brasilien, möjliga anledningar att åka dit. Jag ser mig själv ge mig hän i språket och drunkna i vackra medmänniskor på ett gata någonstans.

Jag har aldrig varit i Brasilien. Bilderna i mitt huvud är ett hopkok av allt möjligt, bland annat en fantastisk liten faktabok om juice från tidigt åttiotal som jag köpt på loppmarknad. Utgiven av något företag som ville lobba för ökad juicekonsumtion, dokumenterar den juicens väg från producent till konsument i färggranna foton från Brasilien.

Var kommer våra drömmar ifrån? Går det att lita på dem?

Just detta drömmande började, så vitt jag vet, med ett Håkan Hellström-artat möte på en spårvagn någonstans mellan Linnégatan och Vasastan för uppskattningsvis fjorton år sedan. Om jag hade hoppat på en annan spårvagn skulle Brasilien kanske aldrig ha kommit in i mitt liv som det gjorde: inga portugisiskastudier, sambakurser eller inspirerande kulturkvällar på brasilianska föreningen.

Efter några kvällskurser i portugisiska i slutet av nittiotalet var jag redo att åka till Brasilien för att lära mer. Men CSN ville annorlunda. Det gick inte att få studiemedel för språkstudier i europeiska språk utanför Europa, så det blev Portugal istället.

Men vad är det egentligen jag förväntar mig av Brasilien? Drömmar är förrädiska och måste fångas in och granskas i sömmarna. När vi fångat en dröm kan det visa sig att den mest bestod av substanslösa projektioner, längtan efter något som inte finns i verkligheten.

Om den infångade drömmen visar sig vara något mer än ett luftslott kan den med fördel avnjutas och integreras på ett meningsfullt sätt i livet. En luftslottsdröm däremot ska avslöjas så tidigt som möjligt, så att kraft kan läggas på sådant som verkligen leder någon vart i stället. Men det gäller också att ha tålamod och hitta rätt ögonblick att slå till. Och av erfarenhet vet jag att de bästa förutsättningarna för ett lyckat spaningsarbete finns på plats.

För några år sedan blev jag plötsligt övertygad om att jag måste bosätta mig i Madrid. Jag borde ha fattat misstankar redan när jag hittade en grupp på Facebook av typen ”Vi som dagdrömmer om att bo i Madrid”. Men ja, jag var klok. Jag åkte till Madrid, där jag bott i fyra månader ett antal år tidigare och sedan besökt några gånger, och bara hängde i ett par dagar. Satt på en massa småkrogar och åt spansk omelett. Gick och gick och gick tills jag insåg att det är en storstad med dålig luft och massor av folk där jag inte alls vill bo, alla härliga småkrogar och delikata omeletter till trots.

En gång för tretton-fjorton år sedan åkte jag från Göteborg till Barcelona för en dejt, för att jag var tvungen att veta, tvungen att inte lämna frågan obesvarad om han, den unge mannen som jag hade chattat med varje dag i flera månader, var min frälsare. Han visade sig vara skittråkig. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade rest dit.

Nu har jag ju i och för sig svårt att tänka mig att Brasilien är skittråkigt, men där finns å andra sidan garanterat gott om förorenad luft och tätbefolkade städer. Ibland känns det som att det är en irrelevant dröm att utforska och ibland som att jag måste åka dit för att få veta, för att inte lämna frågan obesvarad. För att få lära känna Brasilien och gå på dejt med ljuden, ljuset, färgerna.

Kanske borde jag resa dit helt enkelt för att kunna sluta luftslottsdrömma, eller kanske för att där är alldeles, alldeles underbart. I mina mer sansade stunder inser jag att landet är stort nog för att rymma båda sanningarna och att det rör sig om att hitta en vettig anledning att vara där ett tag, så löser sig resten på köpet. Fortsättning lär följa.

Snart är min London-dröm över för den här gången. Mina förväntningar på staden var inte högt ställda, jag var mer fokuserad på upplevelsen att arbeta och bo en tid på ett buddhistiskt center. Med London handlar det inte om någon passionerad kärleksrelation, men vi har blivit någorlunda goda vänner och här finns mycket kvar att utforska om tillfälle ges i framtiden.

Jamyang Buddhist Centre däremot, känns som hemma, och jag kommer att sakna människorna här och lyxen att ha tillgång till lokalerna, böckerna och undervisningen. Buddhismen är för mig raka motsatsen till ett luftslott, det är en dröm som vid noggrann granskning har utvecklats till vad som av allt att döma är livslång, äkta kärlek.

Tiden är ute London

Novembergata

Bara, bara vara vänner