Jag sitter och säger adjö till London några dagar i förskott, med morotskaka och kamomillte vid ett kaféfönsterbord på det underbara kulturhuset the Barbican, och drömmer om Brasilien. Jag ser hela fiket spegla sig i fönstret mot mörkret utanför, inklusive mitt bleka vinteransikte, medan jag väntar på en konsert med en för mig tidigare okänd, men tydligen legendarisk brasiliansk jazzmusiker, Hermeto Pascoal.
Tankarna snurrar fortare när konserten börjar och de övermusikaliska jazzbrassarna pumpar ut galet fartfylld musik i tre timmar. Det är trettio man på scenen. Jag drömmer mig till svettiga dansgolv och svala fruktjuicebarer. Musiken blir till ett bakgrundssorl för min inre monolog över tänkbara sysselsättningar i Brasilien, möjliga anledningar att åka dit. Jag ser mig själv ge mig hän i språket och drunkna i vackra medmänniskor på ett gata någonstans.
Jag har aldrig varit i Brasilien. Bilderna i mitt huvud är ett hopkok av allt möjligt, bland annat en fantastisk liten faktabok om juice från tidigt åttiotal som jag köpt på loppmarknad. Utgiven av något företag som ville lobba för ökad juicekonsumtion, dokumenterar den juicens väg från producent till konsument i färggranna foton från Brasilien.
Var kommer våra drömmar ifrån? Går det att lita på dem?
Just detta drömmande började, så vitt jag vet, med ett Håkan Hellström-artat möte på en spårvagn någonstans mellan Linnégatan och Vasastan för uppskattningsvis fjorton år sedan. Om jag hade hoppat på en annan spårvagn skulle Brasilien kanske aldrig ha kommit in i mitt liv som det gjorde: inga portugisiskastudier, sambakurser eller inspirerande kulturkvällar på brasilianska föreningen.
Efter några kvällskurser i portugisiska i slutet av nittiotalet var jag redo att åka till Brasilien för att lära mer. Men CSN ville annorlunda. Det gick inte att få studiemedel för språkstudier i europeiska språk utanför Europa, så det blev Portugal istället.
Men vad är det egentligen jag förväntar mig av Brasilien? Drömmar är förrädiska och måste fångas in och granskas i sömmarna. När vi fångat en dröm kan det visa sig att den mest bestod av substanslösa projektioner, längtan efter något som inte finns i verkligheten.
Om den infångade drömmen visar sig vara något mer än ett luftslott kan den med fördel avnjutas och integreras på ett meningsfullt sätt i livet. En luftslottsdröm däremot ska avslöjas så tidigt som möjligt, så att kraft kan läggas på sådant som verkligen leder någon vart i stället. Men det gäller också att ha tålamod och hitta rätt ögonblick att slå till. Och av erfarenhet vet jag att de bästa förutsättningarna för ett lyckat spaningsarbete finns på plats.
För några år sedan blev jag plötsligt övertygad om att jag måste bosätta mig i Madrid. Jag borde ha fattat misstankar redan när jag hittade en grupp på Facebook av typen ”Vi som dagdrömmer om att bo i Madrid”. Men ja, jag var klok. Jag åkte till Madrid, där jag bott i fyra månader ett antal år tidigare och sedan besökt några gånger, och bara hängde i ett par dagar. Satt på en massa småkrogar och åt spansk omelett. Gick och gick och gick tills jag insåg att det är en storstad med dålig luft och massor av folk där jag inte alls vill bo, alla härliga småkrogar och delikata omeletter till trots.
En gång för tretton-fjorton år sedan åkte jag från Göteborg till Barcelona för en dejt, för att jag var tvungen att veta, tvungen att inte lämna frågan obesvarad om han, den unge mannen som jag hade chattat med varje dag i flera månader, var min frälsare. Han visade sig vara skittråkig. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade rest dit.
Nu har jag ju i och för sig svårt att tänka mig att Brasilien är skittråkigt, men där finns å andra sidan garanterat gott om förorenad luft och tätbefolkade städer. Ibland känns det som att det är en irrelevant dröm att utforska och ibland som att jag måste åka dit för att få veta, för att inte lämna frågan obesvarad. För att få lära känna Brasilien och gå på dejt med ljuden, ljuset, färgerna.
Kanske borde jag resa dit helt enkelt för att kunna sluta luftslottsdrömma, eller kanske för att där är alldeles, alldeles underbart. I mina mer sansade stunder inser jag att landet är stort nog för att rymma båda sanningarna och att det rör sig om att hitta en vettig anledning att vara där ett tag, så löser sig resten på köpet. Fortsättning lär följa.
Snart är min London-dröm över för den här gången. Mina förväntningar på staden var inte högt ställda, jag var mer fokuserad på upplevelsen att arbeta och bo en tid på ett buddhistiskt center. Med London handlar det inte om någon passionerad kärleksrelation, men vi har blivit någorlunda goda vänner och här finns mycket kvar att utforska om tillfälle ges i framtiden.
Jamyang Buddhist Centre däremot, känns som hemma, och jag kommer att sakna människorna här och lyxen att ha tillgång till lokalerna, böckerna och undervisningen. Buddhismen är för mig raka motsatsen till ett luftslott, det är en dröm som vid noggrann granskning har utvecklats till vad som av allt att döma är livslång, äkta kärlek.
Tankarna snurrar fortare när konserten börjar och de övermusikaliska jazzbrassarna pumpar ut galet fartfylld musik i tre timmar. Det är trettio man på scenen. Jag drömmer mig till svettiga dansgolv och svala fruktjuicebarer. Musiken blir till ett bakgrundssorl för min inre monolog över tänkbara sysselsättningar i Brasilien, möjliga anledningar att åka dit. Jag ser mig själv ge mig hän i språket och drunkna i vackra medmänniskor på ett gata någonstans.
Jag har aldrig varit i Brasilien. Bilderna i mitt huvud är ett hopkok av allt möjligt, bland annat en fantastisk liten faktabok om juice från tidigt åttiotal som jag köpt på loppmarknad. Utgiven av något företag som ville lobba för ökad juicekonsumtion, dokumenterar den juicens väg från producent till konsument i färggranna foton från Brasilien.
Var kommer våra drömmar ifrån? Går det att lita på dem?
Just detta drömmande började, så vitt jag vet, med ett Håkan Hellström-artat möte på en spårvagn någonstans mellan Linnégatan och Vasastan för uppskattningsvis fjorton år sedan. Om jag hade hoppat på en annan spårvagn skulle Brasilien kanske aldrig ha kommit in i mitt liv som det gjorde: inga portugisiskastudier, sambakurser eller inspirerande kulturkvällar på brasilianska föreningen.
Efter några kvällskurser i portugisiska i slutet av nittiotalet var jag redo att åka till Brasilien för att lära mer. Men CSN ville annorlunda. Det gick inte att få studiemedel för språkstudier i europeiska språk utanför Europa, så det blev Portugal istället.
Men vad är det egentligen jag förväntar mig av Brasilien? Drömmar är förrädiska och måste fångas in och granskas i sömmarna. När vi fångat en dröm kan det visa sig att den mest bestod av substanslösa projektioner, längtan efter något som inte finns i verkligheten.
Om den infångade drömmen visar sig vara något mer än ett luftslott kan den med fördel avnjutas och integreras på ett meningsfullt sätt i livet. En luftslottsdröm däremot ska avslöjas så tidigt som möjligt, så att kraft kan läggas på sådant som verkligen leder någon vart i stället. Men det gäller också att ha tålamod och hitta rätt ögonblick att slå till. Och av erfarenhet vet jag att de bästa förutsättningarna för ett lyckat spaningsarbete finns på plats.
För några år sedan blev jag plötsligt övertygad om att jag måste bosätta mig i Madrid. Jag borde ha fattat misstankar redan när jag hittade en grupp på Facebook av typen ”Vi som dagdrömmer om att bo i Madrid”. Men ja, jag var klok. Jag åkte till Madrid, där jag bott i fyra månader ett antal år tidigare och sedan besökt några gånger, och bara hängde i ett par dagar. Satt på en massa småkrogar och åt spansk omelett. Gick och gick och gick tills jag insåg att det är en storstad med dålig luft och massor av folk där jag inte alls vill bo, alla härliga småkrogar och delikata omeletter till trots.
En gång för tretton-fjorton år sedan åkte jag från Göteborg till Barcelona för en dejt, för att jag var tvungen att veta, tvungen att inte lämna frågan obesvarad om han, den unge mannen som jag hade chattat med varje dag i flera månader, var min frälsare. Han visade sig vara skittråkig. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade rest dit.
Nu har jag ju i och för sig svårt att tänka mig att Brasilien är skittråkigt, men där finns å andra sidan garanterat gott om förorenad luft och tätbefolkade städer. Ibland känns det som att det är en irrelevant dröm att utforska och ibland som att jag måste åka dit för att få veta, för att inte lämna frågan obesvarad. För att få lära känna Brasilien och gå på dejt med ljuden, ljuset, färgerna.
Kanske borde jag resa dit helt enkelt för att kunna sluta luftslottsdrömma, eller kanske för att där är alldeles, alldeles underbart. I mina mer sansade stunder inser jag att landet är stort nog för att rymma båda sanningarna och att det rör sig om att hitta en vettig anledning att vara där ett tag, så löser sig resten på köpet. Fortsättning lär följa.
Snart är min London-dröm över för den här gången. Mina förväntningar på staden var inte högt ställda, jag var mer fokuserad på upplevelsen att arbeta och bo en tid på ett buddhistiskt center. Med London handlar det inte om någon passionerad kärleksrelation, men vi har blivit någorlunda goda vänner och här finns mycket kvar att utforska om tillfälle ges i framtiden.
Jamyang Buddhist Centre däremot, känns som hemma, och jag kommer att sakna människorna här och lyxen att ha tillgång till lokalerna, böckerna och undervisningen. Buddhismen är för mig raka motsatsen till ett luftslott, det är en dröm som vid noggrann granskning har utvecklats till vad som av allt att döma är livslång, äkta kärlek.
 |
| Tiden är ute London |
 |
Novembergata
|
 |
| Bara, bara vara vänner |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar