jag reser bort på obestämd tid: att komma hem

Orden har slutat komma, men jag tvingar mig till tangentbordet. På något sätt måste jag avsluta den här bloggen, den här resan.

”Hur känns det att komma hem?” frågades det den första tiden efter hemkomsten. Så här knappt två månader senare kan jag försöka svara.

I början höll jag mig upptagen nog att inte behöva känna efter. Det var folk att träffa, ägodelar att plocka upp ur källarförråd. Det var ett sorterande, fixande och IKEA:nde. Så blev rummet jag hyr möblerat och vänner och familj påhälsade, den förhållandevis enormt rena Göteborgsluften in- och utandad under stor njutning, kranvatten drucket, stan genomcyklad, osv. Först med främlingens vidöppna ögon som tyckte att människorna här liksom ser likadana ut, och som förvånade läste ”Idli” (en sydindisk frukosträtt) istället för ”Lidl” på en skylt vid Stigbergstorget. Så småningom med mer försvenskade mallar att passa in synintrycken i och följaktligen mindre förundran i vardagen.

När jag till slut tillät mig själv att känna efter förstod jag. Inte hur det känns att komma hem kanske, utan snarare hur det känns att inte vara där. Hjärtat går i längden inte att lura.

Jag trodde att jag hade rest bort en tid och att jag kommit hem nu, men hemma och borta har suddat ut varandra och hjärtat säger att jag var hemma där och är borta här. Själv går jag inte riktigt med på det, men kan sträcka mig till att erkänna att jag är hemma där och hemma här. Två hemma alltså.

Att lämna Nepal är som att gå på begravning. Djup sorg. Fråga mig inte varför, och det är inget jag kan styra över. Det finns de som är transsexuella, födda i fel kropp. I mitt fall verkar det inte bättre än att jag är transnationell, möjligen transkontinental. Eller så handlar det inte så mycket om geografi som om en längtan att vara i ett buddhistiskt sammanhang, i närheten av de levande buddhor och bodhisattvor som finns i den tibetanska buddhistiska traditionen.

I vilket fall som helst kan jag liksom inte operera bort Sverige ur mig. Varken kan eller vill. Och Nepal är ju skitjobbigt på sitt sätt, men ändå, alldeles, alldeles underbart.

Så nu blir det Göteborg på obestämd tid, eller två år kanske. Tid jag ska ta tillvara på bästa sätt: träna kroppen i form efter denna långa tid av mycket sittande, prova på att vara student vid Göteborgs Universitet igen, studera Foundation of Buddhist Thought on line, och gå en kurs i familjekonstellationer i Oxford, för att nämna något.

Men varför inte avsluta med lite statistik? Sedan jag först gav mig av, den 21 augusti 2010, hann ett år och nio månader passera innan jag damp ned här för att bosätta mig igen, den 16 maj 2012.

Innan avfärd tänkte jag att jag skulle komma att besöka massor av länder, men så här blev det: Indien sammanlagt ungefär sju månader, Nepal sju och en halv månad, USA två veckor, England drygt tre månader och så in emellan ett par vändor i Sverige, sammanlagt knappt tre månader.

Vad var bäst då? Tja, jag känner mig som Askungen som fått vara på en riktigt lång bal på slottet. Allt var bäst, men allra bäst var Himalayaregionen och de fantastiska varelser man kan möta där.

Tack för att ni följde med på färden.