krockar

Riktiga krockar har jag än så länge klarat mig undan. Bilar och motorcyklar är vänliga nog att ljudligt kungöra att de närmar sig, så att fotgängare, eventuella kor och mötande trafik hinner flytta på sig innan de svischar förbi med några centimeters marginal. Särskilt i nedförsbackarna, där man kan rulla snabbt och ljudlöst utan motorns hjälp, är det nödvändigt att tuta för att göra sig hörd.

Det här ska istället handla om två små kulturkrockar. Det gäller något så livsviktigt som ris och hår, och sensmoralen är i all sin enkelhet att man behöver kommunicera lite mer i en främmande kultur än vad man gör hemma, om man inte vill framstå som alltför underlig.

Ashoka Restaurang är en av många restauranger i Mcleod Ganj som erbjuder indisk, tibetansk och kinesisk mat samt möjligheten att välja mellan bord i gatuplan, en våning upp eller på takterrass med vacker utsikt (och apor som kommer och stjäl bröd från borden).

Jag sätter mig på mellanvåningen och tittar i menyn. Som ett av få ställen har de en engelsk förklaring till de olika maträtterna, och jag kan glatt konstatera att de har en av mina nya favoriträtter - ”smör-dal” - en krämig gryta av kidneybönor och svarta linser där smör är en av ingredienserna. Till det väljer jag potatis stekt i kummin och en flaska vatten. Jag ser fram emot att äta en måltid utan ris, eftersom det blir mycket av den varan här. Som vegetarian utan möjlighet att äta mjöl- och mjölkprodukter (förutom smör) är det ris och grönsaker eller baljväxter i olika konstellationer som gäller – fried rice blir det ett par gånger i veckan.

Kyparen tittar klentroget på mig efter att ha tagit emot min beställning: ”Inget ris eller bröd?”. När jag bekräftar detta och nämner att dal och potatis verkar fullt tillräckligt förstår jag av hans mimik att jag står i begrepp att begå ett stort misstag och kanske också skända hela den den indiska matkulturen. I mina öron låter en skål potatis och en skål linsgryta som en ypperligt komponerad lunch, men uppenbarligen bryter jag mot någon ayurvedisk princip om vad en balanserad måltid ska innehålla eller helt enkelt mot indisk sans och balans.

Inget ris, inget bröd. Jag funderar på om det är som att beställa in köttbullar med blodpudding, och nobba potatisen och lingonsylten. Servitören som kommer med maten frågar för säkerhets skull omtänksamt om jag inte vill ha ris till. Dal-grytan är ytterst delikat och jag mosar glad i hågen potatis i såsen och äter mig proppmätt utan att lyckas tömma skålarna.

Betalar gör man i entréplan. Killen som tar betalt frågar lite halvt misstänksamt om jag varken ätit ris eller bröd till maten. Han blir dock nöjd när jag har jämna pengar. Växel tycks alltid vara en eftertraktad bristvara.

När jag går dit igen några dagar senare beställer jag smör-dal med spenat-potatis och förklarar när kyparen frågar om ris att det i mitt hemland är vanligt att äta potatis istället för ris. Han invänder lite lamt att potatisen serveras tillsammans med mycket spenat, men tillägger också vänligt att jag får lov äta som jag vill. Jag sträcker mig till att utöka beställningen med en papadom, ett krispigt tunt bröd gjort av linser och kryddor.

Håret växer även i Indien och jag begav mig därför till frisören. Den trendigaste salongen i hela staden tror jag, med både ansiktsbehandling, massage och vaxning i sitt utbud. Det var min spanskaelev som tipsade mig om stället, hon har koll på läget. Alla andra frisörer jag sett här är mindre barberarsalonger där mängder av män klipps, rakas, eller sitter och väntar, på en mycket liten yta med god insyn. Jag tror inte att jag skulle våga mig dit.

”Hur vill du ha det?” frågar trend-frisörskan. ”Kort”, svarar jag, och tänker mig en lättskött frisyr med ganska jämnkort hår. I förhållande till tibetanska och indiska kvinnors hår är mitt redan hutlöst kort. De har vackert, svart hår som gärna når en bra bit ned på ryggen. Alltså borde jag kanske ha varit mer specifik. ”Och det här?” undrar hon och håller i den del av min frisyr som är lite längre än resten. ”Klipp av det.”

Efter tvättning av håret upplyser hon mig om att med för kort hår skulle jag att se ut som en pojke. Det kan jag hålla med om, men jag förklarar att jag behöver en praktisk frisyr och hon klipper målmedvetet sidorna, nacken och runt öronen. När hon kommer till luggen och resten av det längre partiet uppe på huvudet måste jag avbryta henne för att förtydliga att hon kan klippa kortare. Istället för pytte lite tar hon nu lite till, men förklarar att om hon klipper kortare så kommer jag att se ut som en pojke. ”Det spelar ingen roll”, säger jag och uppmanar henne att klippa så mycket hon tycker är möjligt.

Det är nu jag antagligen skulle ha förtydligat att jag vill ha en ny, riktigt kort frisyr, inte en diskret putsning av den gamla. Kanske borde jag ha gjort en utläggning om hur praktiskt det är att resa med kort hår. Det innebär mindre tid med blött hår när man är hårtorkslös och dessutom har en fjuttig handduk som är blöt för jämnan eftersom allting är blött för jämnan när det är monsun. Med kort hår kan man ha upp till fyra (!) färre grejer i packningen – varken borste, schampo, balsam eller stylingprodukt behövs, man bara tvättar håret med sin tvål och voilá! Mycket effektivt. Fortsättningsvis skulle jag ha förklarat att jag trivs i kort hår oavsett vad andra tycker och att jag är trygg i min kvinnlighet även utan lockar. Jag kunde ha resonerat kring kulturella skillnader mellan Himalayaregionen och Skandinavien, könsrollerna i det postmoderna samhället, metrosexualitetens utbredning... och ställt frågan om det inte i ett land där medelålders män hennafärgar håret borde vara fritt fram för vem som helst att se ut hur som helst. Hela denna tankeström förblev dock latent i mitt sinne och steg till ytan först senare. Jag satt kvar och lät mig klippas, halvt försjunken i en spektakulär indisk tv-show som stod på med hög volym.

När hon är färdig har hon visserligen klippt kortare än vad hon gjorde från början, men har på eget bevåg sparat ett undre lager av längre lugg, samt ett sjok av lite längre hår uppe på huvudet som en toupé ovanpå resten. Den undre luggen, förklarar hon, kan du ha platt rakt ned i pannan, så att du ser kvinnligare ut. Genom sitt geniala tilltag har hon räddat vad som räddas kan av min könsheder.

Antingen la hon inte märke till hur lockigt mitt hår är i torrt tillstånd, eller också är en plattång i hennes värld en självklar ingrediens i varje kvinnas bagage. Nu har jag ju inte någon plattång med mig och luftfuktigheten här lyfter mitt hår till sitt allra krulligaste jag, så även om jag hade tyckt att en rak lugg i pannan under ett lager av kortare lugg åt sidan var en god idé, så skulle den ha varit mycket svår att genomföra i praktiken.

Efter en stunds eftertanke väljer jag att inte protestera. Jag betalar, går hem och klipper själv vidare framför badrumsspegeln med hjälp av nagelsax och rakhyvel. Jag tar bort luggen, tunnar ut och kortar av lite var stans. Resultatet blir att jag ser ganska rolig ut, men det är det å andra sidan många turister som gör här, har jag konstaterat. Jag går runt och känner mig smått fånig i ett par dagar, men sedan fluffar håret till sig på ett hyfsat sätt, och jag kan slappna av. Från och till ser jag ut lite som Tintin, när en avklippt lock vill ställa sig upp mitt på huvudet. Då ler jag mot spegeln och tänker på hans äventyr i Tibet.

Före

Efter frisören klippt

När jag klippt själv

Några dagar senare