moln

Molnen omsluter staden idag, det är som att kliva ut i en dröm. Jag balanserar på asfaltstrimman i mitten av vägen som på ett näs i en ocean av sten och grus.

I olika skepnader kommer de snart, tiggarna, med sin bön om mer. Några envist pockande, andra uppmärksamt väntande: gamla män med lytta ben, damer med av spetälska lemlästade händer, unga kvinnor med barn i famnen, hundarna som sorgset betraktar det som försiggår.

Och så frågan varför, varför ger jag inte några droppar av mitt överflöd i allmosor till dem?

Generositet är en så viktig övning att den omnämns specifikt i tillflyktsbönen, som med fördel reciteras morgon och kväll, samt innan undervisning och meditation, för att rikta sinnet åt rätt håll. Den lyder: ”Till Buddha, Dharma och Sangha tar jag min tillflykt tills upplysningen är nådd. Genom generositet och andra förtjänstfulla handlingar, må buddhaskapet förverkligas till gagn för alla varelser.” (Dharma är Buddhas undervisning. Sangha är de som redan nått upplysning och de lärare och andra som praktiserar för att nå dit). För ytterligare inspiration kan man fortsätta med andra böner, t ex en som frammanar medkänsla för alla levande varelser: ”May all beings have happiness and the causes of happiness. May all be free from suffering and the causes of suffering...” osv.

Teori och praktik håller inte alltid jämna steg och när den första tiggaren jag möter här, en kvinna i barn-i-famnen-kategorin, kommer fram och tar mig på armen ger jag henne en arg min och skyndar vidare. Nästa morgon, när jag kommer gående med min packning i regnet på väg till ett nytt boende, sänker jag irriterad mitt paraply som en sköld mot henne när hon närmar sig.

Efter några dagar och möten med stadens övriga tiggare, kom den där besvärade känslan ikapp mig en molnindränkt morgon. Sedan min ankomst hade jag gladeligen skänkt pengar till kloster, tiggarmunkar, översvämningsdrabbade och annan välgörenhet, givit dricks till restaurangfolk och taxichaufförer, men till tiggarna intet. Varför?

Jag sätter mig ned och resonerar med känslan. Det hade börjat med den där kvinnan. Till mitt försvar kommer flera argument och teorier: Det är inte hennes barn; hon behöver egentligen inte tigga; hon är dittvingad av någon annan; hon borde sysselsätta sig på ett för samhället mer produktivt sätt; att ge henne pengar motverkar samhällsutvecklingen och kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden...

Efter en stund får jag dock erkänna: inget av det där vet jag egentligen någonting om. Det är teorier jag har för att försvara mig mot den obehagliga känslan av att hon kommer för nära, för att maskera ilskan över att hon vidrör mig. Uppenbarligen klarar jag inte av att fattigdom rör vid min bortskämda kropp, jag behöver ett paraply för att fäkta bort den.

På några ställen i staden erbjuds jag exempel på arbeten hon kunde ha haft, där kvinnor lika henne bär betongsäckar på huvudet till byggarbetsplatser eller släpar på annat byggnadsmaterial. Så storartat av mig att önska henne ett sådant självförverkligande jobb. Skulle det inte kännas bra om jag fick bidra till att en människa kunde slippa bära betongsäckar en stund?

Jag lyckas genomskåda mig själv och det som kallas för ”the self grasping mind” - ett sätt att tänka som grundar sig i egoism, och som buddhistiskt utövande syftar till att träna bort eftersom det i grunden är kontraproduktivt. Som tur är kan man ju, om man vill, ändra på sättet man relaterar till sin omgivning. Ibland räcker det med en insikt, ibland tar det tid, men med lite träning går det.

Jag beslutar att ge pengar till minst en tiggare varje dag. Det finns ett par ganska stationära och ett par ambulerande i staden. De går till jobbet varje morgon som alla andra och avlönas av barmhärtiga förbipasserande. Den som vill kan se dem som en möjlighet till övning i att släppa taget, utöva generositet och öppna sitt hjärta inför andras öden.

Nu har jag alltid en tiorupiessedel i bakfickan, eller småmynt ifall jag har några, redo att avlöna de tiggare jag stöter på. Det skulle vara skönt att kunna ge och helt strunta i att resonera kring varför de är där osv, men än så länge ger jag bara till de uppenbart halta och lytta. Allt som allt rör det sig om några enstaka kronor om dagen, så det är i vilket fall solklart att jag själv inte behöver pengarna för min överlevnad. Och ett som är säkert är att det känns mycket bättre och mer konstruktivt att öva på att ge, än att titta bort, indignerad över tiggarnas existens. 

Kvinnorna med barn i famnen har jag inte återsett, men i tanken har jag övat mig på att möta dem med tålamod och medkänsla istället för ilska, oavsett hur mycket de petar på mig. Om jag ger dem några pengar återstår dock att se.

Övning ger färdighet, men de närmaste elva dagarna ska jag tillbringa i tystnad på 2200 meters höjd, omgiven av andra Buddha-wannabes och en skog av ormbunksbeklädda granar. På Tushita meditationscenter finns inga tiggare att öva på, bara tjuvaktiga apor och inre demoner. Kursen utgår från ”Hjärtsutran”, som skildrar ett tillfälle då den historiska Buddhan gav undervisning om tomhetsbegreppet.

När jag är tillbaka i civilisationen igen kan jag skriva och berätta om hur det hela avlöpte. Till dess bjuder jag på några bilder av de moln som rör sig som osaliga andar genom staden, runt bergen och över dalen nedanför, och gör så att allt från ryggsäckar till radband och vitaminpiller börjar mögla.