Låt mig börja med att säga att jag egentligen inte har något emot hårtorkar. Hårtorkarna i mitt liv har kommit och gått genom åren utan att jag alls reflekterat över den eventuella inneboende symboliken i dem. När jag var liten hade mamma en otymplig bullrig oreangebrun Philips som länge fanns med i bilden. Mitt livs urhårtork. Efter dess frånfälle var jag under många år hårtorkslös. Köpte sedan en kompakt svart med guldfärgade detaljer, som jag har använt sporadiskt, beroende av årstid och hårlängd. Kanske säljer jag den snart, på Blocket.
Men när jag 21 år gammal började jobba extra i en telefonväxel fanns hårtorkar med som en av många skilda produkter i företagets sortiment. Sommaren kom och det ganska fria studentlivet byttes mot ett heltids sommarjobb. Hårtorkarna fick, tillsammans med asfalt, sten, glas och fläktarna på andra sidan gatan, klä skott för min längtan ut en sommarkväll när helgen verkar varit extra efterlängtad. Jag skrev:
Jag ler åt ironin, inte i raderna, utan i livet. Inte kunde jag veta då att jag tolv år senare skulle ta ett kärleksfullt avsked från det där huset och människorna i det. Att tolv år där inne, i och för sig med andra utsikter och arbetsuppgifter, skulle vara en av förutsättningarna jag behövde för att hitta vidare, att bli helare.
Om jag hade torkat håret bättre den där kvällen skulle jag ha kunnat stanna kvar längre på mitt kära berg. Och ett av mina sista uppdrag i det nu kära huset visade sig bli att tillsammans med den faktiskt andligt intresserade importören i egen hög person rekrytera en ung, naturälskande förmåga till att importera hårtorkar och annan hushållselektronik.
Livets olika processer är inte bara svarta eller vita. De omfamnar varandra och leder oss framåt, även när vi själva är förblindade av ljus och mörker. I nuet är det svårt att se nyanserna och rörelsen. Orden på vägen hjälper till – i ögonblicket att sortera bland tankar och känslor, i efterhand att förstå vägen. Så tänker jag när jag läser en anteckning från en av de sista dagarna av det förra millenniet:
Några år senare hittade jag Hålet. Och jag har haft den stora förmånen att kunna ägna mig åt att börja utforska vad det är som finns där inne. Snart kastar jag mig in i det, med eller utan den svartguldiga hårtorken vid min sida, tillsammans med insikten att livet faktiskt kan vara meningsfullt även när man är inkapslad i ett hus av sten och glas. Det faktum att hårtorksimporten varit med på ett hörn och finansierat min livsresa placerar det där lilla extra leendet i mungipan på mig. Det påminner om allt vi inte vet just nu.
Men när jag 21 år gammal började jobba extra i en telefonväxel fanns hårtorkar med som en av många skilda produkter i företagets sortiment. Sommaren kom och det ganska fria studentlivet byttes mot ett heltids sommarjobb. Hårtorkarna fick, tillsammans med asfalt, sten, glas och fläktarna på andra sidan gatan, klä skott för min längtan ut en sommarkväll när helgen verkar varit extra efterlängtad. Jag skrev:
Känslorna har bubblat i mig hela dagen, men orden gömde sig för mig. När jag ligger i badet, i väldoft och blomblad från en badbomb, ser jag inför mig hur locket till skattkistan öppnas. Där framför mig hägrar två lediga dagar fyllda av tid för min kropp och själ. Ur kistan kommer också orden. Först lite försiktigt, men snart väller de fram och fyller mig till alla breddar. Två dagar långt bort från huset som kapslar in mig i sten och glas. Stilla svävar tanken förbi att asfalt borde förbjudas. Asfalt, hårda mörka skorpa som utanför fönstret sträcker sig oändligt långt, där klippor med vajande blommor i skrevorna en gång inbjöd till barfotavandring. Två dagar fri från fläktarna på taket som skrattar åt mig från andra sidan gatan, timme ut och timme in, retfullt snurrandes i sin fasta takt. Liksom luften sugs min blick in i dem varje gång jag ser ut. De är allt för träffande symboler för de monotona och konstruerade liv vi lever, långt bort från naturen. Jag hånler åt luftinsugen när jag lägger ett blomblad på min nu skrynkliga hand. Det är vackert, och för stunden har jag segrat över fläktarna. Två dagar borta från en färglös verklighet. Två dagar, och det känns som en evighet av lycka.
Hur kan vi leva i en värld som skiljer oss från detta? Solen är på väg ner. Den finns där mellan molnen. Jag har kommit till mitt berg igen och för varje asplöv jag hör darra i vinden känner jag mig mer hel inombords. Gräset har vuxit sedan jag var här sist och i pölen en bit bort vaggar godhjärtad ängsull. Jag kan inte leva utan det här. Inom mig springer tanken att jag måste göra något meningsfullt med mitt liv, inte låta min själ förintas genom anställning som hårtorksimportör eller någon annan slags trotjänare till konsumtionssamhället. Solen värmer inte alls nu. Håret, som fortfarande är vått efter badet, gör att jag fryser. Berget under mig är skrovligt och tryggt. Jag tackar det för dess torra lava och växterna i springorna, tackar himlen för de djupt blålila molnen, reser mig och går vidare – hel, men delad.
Jag ler åt ironin, inte i raderna, utan i livet. Inte kunde jag veta då att jag tolv år senare skulle ta ett kärleksfullt avsked från det där huset och människorna i det. Att tolv år där inne, i och för sig med andra utsikter och arbetsuppgifter, skulle vara en av förutsättningarna jag behövde för att hitta vidare, att bli helare.
Om jag hade torkat håret bättre den där kvällen skulle jag ha kunnat stanna kvar längre på mitt kära berg. Och ett av mina sista uppdrag i det nu kära huset visade sig bli att tillsammans med den faktiskt andligt intresserade importören i egen hög person rekrytera en ung, naturälskande förmåga till att importera hårtorkar och annan hushållselektronik.
Livets olika processer är inte bara svarta eller vita. De omfamnar varandra och leder oss framåt, även när vi själva är förblindade av ljus och mörker. I nuet är det svårt att se nyanserna och rörelsen. Orden på vägen hjälper till – i ögonblicket att sortera bland tankar och känslor, i efterhand att förstå vägen. Så tänker jag när jag läser en anteckning från en av de sista dagarna av det förra millenniet:
Än en gång har jag fångats i hårtorksskräcken. Skräcken är kanske ett väl starkt ord. Men rädslan, eller oron för, att inte på ett positivt sätt påverka världen med mitt liv blommar i mig. Rädslan att spendera min kraft och ork på att importera hårtorkar eller något annat meningslöst kommersiellt. Jag letar fortfarande efter det där hålet jag vill ska bli ingången till mitt riktiga liv. Ett hål i tillvaron som jag längtar efter att upptäcka. Krypa igenom. Hitta meningen.
Några år senare hittade jag Hålet. Och jag har haft den stora förmånen att kunna ägna mig åt att börja utforska vad det är som finns där inne. Snart kastar jag mig in i det, med eller utan den svartguldiga hårtorken vid min sida, tillsammans med insikten att livet faktiskt kan vara meningsfullt även när man är inkapslad i ett hus av sten och glas. Det faktum att hårtorksimporten varit med på ett hörn och finansierat min livsresa placerar det där lilla extra leendet i mungipan på mig. Det påminner om allt vi inte vet just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar