jag vill, jag kan

Jag är kär i den här vårkvällen. Färgerna, ljuset. Ett hav av vita blomblad som fallit från ett träd ned på asfalten där jag parkerar min cykel. Av åskskurar nytvättade träd med ljusgröna vårblad i olika nyanser och storlekar. Jag drunknar i alla detaljer. Stammarna, grenarna, knopparna. Det hela får sin förklaring när jag inser att detta är första våren med mina nya glasögon. Skärpan är på topp, för första gången på flera år, och nu serveras jag allt jag kan önska mig.

Jag har det så extremt bra här. Så väldigt bekvämt och tryggt. Alla är snälla. Tvättstugan nyrenoverad. Jag kan cykla eller gå till nästan allt jag vill. Jag har gott om pengar. Fin gemenskap. Goda vänner. Varför gör jag det här? Varför avvecklar jag mitt nuvarande liv och reser bort?

”Hur vågar du?” är det många som frågar. Inte med just de orden, men med den innebörden. Alla blir glada, glada att jag vågar. Kanske tänker de då på hur jobbigt det är att gå utanför sina hjulspår, otryggheten första natten på ett sjavigt hotell, att vara långt från det bekanta, från familjen... Jag har inte fokuserat så mycket på det där. Jag har helt enkelt fått väldigt klart för mig att jag vill och att jag kan, och det räcker egentligen för att vara villig att utsätta mig för allt det jobbiga. (Det tänker jag i alla fall så här i förskott. När jag ligger magsjuk på något svettigt ställe i all min ensamhet är jag kanske inte lika säker!) Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag inte gjorde ett ordentligt försök att genomföra det jag drömmer om? Hur skulle jag då må i framtiden?

Jag har givetvis övervägt hit och dit, grubblat, funderat, ältat under några års tid innan jag på allvar skred till verket. Vill jag verkligen? Kan jag verkligen? Vad är det jag vill? Varför vill jag det? Hur vill jag göra? Hur kan man göra? Bit för bit har pusslet lagt sig och de bitar som finns kvar hoppas och tror jag kommer att hamna på plats längs med vägen.

Jag vill

Den där viljan är något starkt som kommer djupt inifrån och som det liksom inte går annat än att kapitulera inför. Det som har tagit tid är att förvissa mig om att jag inte missförstår mig själv, att känslan är bestående över tid och oberoende av yttre förutsättningar, t ex hur det är på jobbet eller vilken årstid det är. Att det handlar om en dragning till något, inte en flykt från något. Och så längtan att utmana mig själv, att utsätta mig själv för nya situationer. Möta platser, människor, ljud, färger, lukter. Men framförallt att prova på att ägna en längre tid åt att lära mig mer om och att utöva buddhism. Det är i sanning en god investering. Det förstår man när man träffar de människor som har ägnat tid och kraft åt inre utveckling.

Jag kan

Min hälsa är bättre nu än den varit de senaste sexton åren. Jag vet inte om jag är stark nog för att klara resandet i längden, men jag är tillräckligt stark nu för att göra ett försök. Det känns fantastiskt. Jag är ganska resvan och har både rest och bott utomlands på egen hand i flera omgångar och trivts med det. Buddhismen har varit mitt största intresse de senaste åren och jag har gjort ett antal kortare retreat. Det är slitsamt, men underbart. Förra årets sex veckor på Kopan Monastery i Nepal blev spiken i kistan. Jag har lärt mig tillräckligt för att vara säker på att jag vill lära mig mer. Och sist men inte minst, jag har de ekonomiska förutsättningarna. Jag har sparat pengar i några år och dessutom lyckats göra vinst vid två lägenhetsförsäljningar.

♥

Så, nu är det bara att jobba på för att allt ska gå i lås och att hoppas att jag får stå på Landvetter med mina packade ryggsäckar om några månader, på väg ut i världen. Att jag så småningom får återse den fantastiska stupan i Boudha, med alla sina färggranna böneflaggor.

En våning upp i stupan finns plats för utövning.