övning i att släppa taget

Man kan inte säga annat än att jag övar mig på att släppa taget. Först, under många år, högst ofrivilligt. Att släppa taget om mitt största intresse i livet, det fick jag öva på när jag var mitt i tonåren och under lång tid framåt. Knäskadorna satte dessutom stopp för mycket annat, som inte hade med fotboll att göra. De drog snäva gränser för vad jag kunde göra och inte, bestämde åt mig, manglade med smärta dygnet runt.

Att kapitulera inför sin egen kropp är att sudda till egots skarpa kanter; en övning i ödmjukhet, underkastelse och ett ständigt balanserande på gränsen mot uppgivenhet och förtvivlan. Men också nyfunnen glädje och tacksamhet över det man faktiskt klarar av. Djup tillfredsställelse över minsta framsteg.

Sedan var det matsmältningen som slutade att fungera som den skulle, och jag fick lägga livsmedel efter livsmedel åt sidan. Kroppen valde vad jag kunde äta och dricka och inte. Så är det, och kroppen är specifik och krävande, imponerande i sin precision kring vad som är acceptabelt. Pålitlig i sina reaktioner när jag utmanar de regler den har satt upp. Ovillig till kompromisser. Så, det är bara att ge sig och lära sig uppskatta det kroppen vill ha.

Den här gången övar jag av egen fri vilja i den mån det nu finns någon sådan.

Just nu är jag mitt i uppbrottet, upptagen av allt som ska ordnas och fixas. Först i backspegeln kommer jag att kunna summera. Hur kommer jag att se tillbaka på de beslut jag fattat? Kommer jag att minnas nyanserna i varför? Varför-et som är en bukett av biflöden som sluter sig samman till en flod av vetskap. Kommer den vetskapen att blekna inför något annat nu okänt?

Att släppa taget om hemmet, arbetsplatsen. Gatorna, dessa ljuvliga kvarter. Hemlandet, familjen, vännerna, om än tillfälligt. (Vilken frihet det är att kunna återvända, det finns så många som inte har friheten att kunna återvända till sitt hemland.)

Att släppa taget om det invanda och hemtama bereder plats för öppenhet och nya upplevelser, men är också omständligt och tålamodsprövande. Som att leta efter en viss vara i en främmande mataffär - förvirrande och tre gånger så tidskrävande som i hemmabutiken.

Jag förvandlar mitt liv till ett främmande storköp. Det känns alldagligt och magiskt. Släpper taget om en lian för att svinga mig vidare med nästa.