att sätta sig själv i gungning

Idag är det den 1 maj 2010. Demonstranterna värmer upp på gator och torg i detta nu. Jag sitter hemma med värkande bihålor och gläds över att se tillbaka på en vecka då jag på allvar påbörjat mitt nya livsprojekt - att resa bort på obestämd tid - genom att inom loppet av två timmar både sälja min lägenhet och säga upp min anställning. Två timmar då år av förberedande aktiviteter och lyckosamma omständigheter nådde en kulmen som släppte lös ett oåterkalleligt eko i det som kallas för mitt liv. ”Jag är i rörelse!” ljöd det, och det var ljuv, om än lite skrämmande, musik.

Den 1 maj för ett antal år sedan satt jag ensam och skrev av mig vid mitt matbord. Några av raderna har stannat kvar i minnet:

det är första maj, jag demonstrerar

demonstrerar för mig själv, i mig själv

mot min egen oförmåga

En uppgiven liten suck över brist på sammanhang och riktning i livet, över ett tillstånd fyllt av återvändsgränder eller inga gränder alls. Sedan dess har mycket hänt. Någonstans började stigar, gator och avenyer dyka upp, och jag valde att gå på dem. På den vägen är det nu.

Jag har, med många underbara personers hjälp, arbetat hårt på flera olika sätt för att komma till större insikt kring vad jag vill, vad som är viktigt för mig och hur jag kan försöka göra mitt liv mer meningsfullt. Jag har haft den stora förmånen att möta människor som har lärt mig vikten av att tänka och agera långsiktigt. Jag har sakta men säkert arbetat i riktning mot mål och drömmar som med tiden blivit allt mer konkreta.

På längre sikt vet jag såklart (!) inte mycket om vad jag kommer att vilja och kunna göra med mitt liv, och jag förstår långt ifrån allt om hur jag själv fungerar. Men jag har hittat min väg och tagit ett antal steg på den. Och om dryga tre månader påbörjar jag en resa som till det yttre handlar om att med viss regelbundenhet förflytta mig till nya platser, men som vars främsta syfte är att träna mig själv - på att ge, på att se, på att känna.