vad är hem-ligheten?

Vad innebär det att känna sig hemma? Var kommer känslan ifrån? Är det något som automatiskt växer fram över tid eller har det med ens eget fokus att göra?

De senaste veckorna har jag funderat på det här. När känner jag mig hemma? Varför? Hur mycket? Gör jag det hela tiden utan att tänka på det? Kan jag välja?

Och vad är hemma? Kan det vara var som helst? Har det med platser, aktiviteter och/eller med människor att göra eller handlar det i grund och botten om relationen till mig själv snarare än till omvärlden?

Är det så att om man känner sig hemma i sig själv – i sin kropp och i sitt medvetande – så kan man känna sig tillfreds i stort sett överallt, i de flesta situationer och relationer?

Klar över är jag i alla fall att om jag hade känt mig 100% hemma i mitt nuvarande liv så skulle jag inte ha monterat ned det på det sätt som jag gör nu. Trots allt gott och bra så upplever jag det inte som att jag är på rätt ”plats”. Men finns det överhuvudtaget en sådan plats? Vad består den i så fall av?

Mitt projekt handlar om att utforska allt det här.

Jag är nyfiken på vad som händer med min hemkänsla när jag inte har kvar mitt hem och mitt jobb, när jag är lång bort från det hemtama och ständigt får omdefiniera mitt ”hemma” i takt med att platser, människor och rutiner byts ut.

Och när jag återvänder, kommer jag då att hitta hem i en ny bostad och sysselsättning? Hur kommer det nya att kännas i jämförelse med dagens situation? Går det överhuvudtaget att hitta något som blir bättre för mig totalt sett, eller förlorar man alltid på gungorna det man tar igen på karusellen? Gapar jag efter för mycket?

Om jag förlorar hela stycket kommer jag nog i alla fall ha fått rätat ut en del frågetecken längs med vägen (och fått en resa på köpet!). Den som lever får se. Detta är den fas som jag ska ta mig igenom nu. Oavsett vad som finns där ute och vad som händer, så har jag kommit fram till att trial and error är rätt för mig i detta läge.

Rent logiskt sett borde det ju vara fel metod att resa iväg för att hitta hem. Men slänger man in fett med meditation och studier kring hur allting existerar, utöver resandets utmaningar och vedermödor som tvingar fram insikter, så kan vad som helst hända.

Kanske är det helt enkelt i utmaningar som jag känner mig hemma, i flöden av ansträngningar som sakta leder framåt. "Platser" som inte är färdiga.

Den inför försäljningen stajlade lägenheten

kändes inte som hemma, trots att många

av beståndsdelarna fanns där.

jag vill, jag kan

Jag är kär i den här vårkvällen. Färgerna, ljuset. Ett hav av vita blomblad som fallit från ett träd ned på asfalten där jag parkerar min cykel. Av åskskurar nytvättade träd med ljusgröna vårblad i olika nyanser och storlekar. Jag drunknar i alla detaljer. Stammarna, grenarna, knopparna. Det hela får sin förklaring när jag inser att detta är första våren med mina nya glasögon. Skärpan är på topp, för första gången på flera år, och nu serveras jag allt jag kan önska mig.

Jag har det så extremt bra här. Så väldigt bekvämt och tryggt. Alla är snälla. Tvättstugan nyrenoverad. Jag kan cykla eller gå till nästan allt jag vill. Jag har gott om pengar. Fin gemenskap. Goda vänner. Varför gör jag det här? Varför avvecklar jag mitt nuvarande liv och reser bort?

”Hur vågar du?” är det många som frågar. Inte med just de orden, men med den innebörden. Alla blir glada, glada att jag vågar. Kanske tänker de då på hur jobbigt det är att gå utanför sina hjulspår, otryggheten första natten på ett sjavigt hotell, att vara långt från det bekanta, från familjen... Jag har inte fokuserat så mycket på det där. Jag har helt enkelt fått väldigt klart för mig att jag vill och att jag kan, och det räcker egentligen för att vara villig att utsätta mig för allt det jobbiga. (Det tänker jag i alla fall så här i förskott. När jag ligger magsjuk på något svettigt ställe i all min ensamhet är jag kanske inte lika säker!) Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag inte gjorde ett ordentligt försök att genomföra det jag drömmer om? Hur skulle jag då må i framtiden?

Jag har givetvis övervägt hit och dit, grubblat, funderat, ältat under några års tid innan jag på allvar skred till verket. Vill jag verkligen? Kan jag verkligen? Vad är det jag vill? Varför vill jag det? Hur vill jag göra? Hur kan man göra? Bit för bit har pusslet lagt sig och de bitar som finns kvar hoppas och tror jag kommer att hamna på plats längs med vägen.

Jag vill

Den där viljan är något starkt som kommer djupt inifrån och som det liksom inte går annat än att kapitulera inför. Det som har tagit tid är att förvissa mig om att jag inte missförstår mig själv, att känslan är bestående över tid och oberoende av yttre förutsättningar, t ex hur det är på jobbet eller vilken årstid det är. Att det handlar om en dragning till något, inte en flykt från något. Och så längtan att utmana mig själv, att utsätta mig själv för nya situationer. Möta platser, människor, ljud, färger, lukter. Men framförallt att prova på att ägna en längre tid åt att lära mig mer om och att utöva buddhism. Det är i sanning en god investering. Det förstår man när man träffar de människor som har ägnat tid och kraft åt inre utveckling.

Jag kan

Min hälsa är bättre nu än den varit de senaste sexton åren. Jag vet inte om jag är stark nog för att klara resandet i längden, men jag är tillräckligt stark nu för att göra ett försök. Det känns fantastiskt. Jag är ganska resvan och har både rest och bott utomlands på egen hand i flera omgångar och trivts med det. Buddhismen har varit mitt största intresse de senaste åren och jag har gjort ett antal kortare retreat. Det är slitsamt, men underbart. Förra årets sex veckor på Kopan Monastery i Nepal blev spiken i kistan. Jag har lärt mig tillräckligt för att vara säker på att jag vill lära mig mer. Och sist men inte minst, jag har de ekonomiska förutsättningarna. Jag har sparat pengar i några år och dessutom lyckats göra vinst vid två lägenhetsförsäljningar.

♥

Så, nu är det bara att jobba på för att allt ska gå i lås och att hoppas att jag får stå på Landvetter med mina packade ryggsäckar om några månader, på väg ut i världen. Att jag så småningom får återse den fantastiska stupan i Boudha, med alla sina färggranna böneflaggor.

En våning upp i stupan finns plats för utövning.

veckans köp och sälj

Krukväxter och cd-hylla hittade nya ägare via Blocket och finansierade det nya pass som jag efter två timmars väntan i vårsolen beställde idag. Att göra dessa affärer är över förväntan kul; jag träffar diverse goa göteborgare som annars nog inte skulle ha korsat min väg.

Veckans inköp blir reskamrater – en ytterst färgglad ryggsäck för handbagage och dagsutflykter samt böcker att läsa på i om att resa i Asien. För nu är det bestämt att det är i norra Indien som äventyret ska inledas. I förra veckan lade jag mina långt gångna planer om tre månaders volontärarbete utanför San Fransisco på is och beslutade att starta i Dharamsala i augusti och att i november resa vidare till Kathmandu i Nepal.

övning i att släppa taget

Man kan inte säga annat än att jag övar mig på att släppa taget. Först, under många år, högst ofrivilligt. Att släppa taget om mitt största intresse i livet, det fick jag öva på när jag var mitt i tonåren och under lång tid framåt. Knäskadorna satte dessutom stopp för mycket annat, som inte hade med fotboll att göra. De drog snäva gränser för vad jag kunde göra och inte, bestämde åt mig, manglade med smärta dygnet runt.

Att kapitulera inför sin egen kropp är att sudda till egots skarpa kanter; en övning i ödmjukhet, underkastelse och ett ständigt balanserande på gränsen mot uppgivenhet och förtvivlan. Men också nyfunnen glädje och tacksamhet över det man faktiskt klarar av. Djup tillfredsställelse över minsta framsteg.

Sedan var det matsmältningen som slutade att fungera som den skulle, och jag fick lägga livsmedel efter livsmedel åt sidan. Kroppen valde vad jag kunde äta och dricka och inte. Så är det, och kroppen är specifik och krävande, imponerande i sin precision kring vad som är acceptabelt. Pålitlig i sina reaktioner när jag utmanar de regler den har satt upp. Ovillig till kompromisser. Så, det är bara att ge sig och lära sig uppskatta det kroppen vill ha.

Den här gången övar jag av egen fri vilja i den mån det nu finns någon sådan.

Just nu är jag mitt i uppbrottet, upptagen av allt som ska ordnas och fixas. Först i backspegeln kommer jag att kunna summera. Hur kommer jag att se tillbaka på de beslut jag fattat? Kommer jag att minnas nyanserna i varför? Varför-et som är en bukett av biflöden som sluter sig samman till en flod av vetskap. Kommer den vetskapen att blekna inför något annat nu okänt?

Att släppa taget om hemmet, arbetsplatsen. Gatorna, dessa ljuvliga kvarter. Hemlandet, familjen, vännerna, om än tillfälligt. (Vilken frihet det är att kunna återvända, det finns så många som inte har friheten att kunna återvända till sitt hemland.)

Att släppa taget om det invanda och hemtama bereder plats för öppenhet och nya upplevelser, men är också omständligt och tålamodsprövande. Som att leta efter en viss vara i en främmande mataffär - förvirrande och tre gånger så tidskrävande som i hemmabutiken.

Jag förvandlar mitt liv till ett främmande storköp. Det känns alldagligt och magiskt. Släpper taget om en lian för att svinga mig vidare med nästa.

avveckling

Nu har jag två månader på mig att avveckla mitt bohag. Kläder, husgeråd, möbler, böcker, krukväxter, prylar, tavlor, papper, minnen.

Vad ska sparas och hur ska jag bli av med resten? Allting borde kunna delas in i kategorierna:

• Ha med på resan
• Spara tills jag kommer hem igen
• Spara tills jag flyttar från lägenheten
• Ge bort
• Sälja på Blocket/Tradera
• Sälja på loppmarknad
• Slänga

Källaren får bli dagens uppgift! Problemet är att det finns en mal-koloni därnere som jag ogärna vill ha med upp i lägenheten. Jag har en känsla av att de gärna kryper in mina bananlådor och lägger sig på lur i wellpappen…

att sätta sig själv i gungning

Idag är det den 1 maj 2010. Demonstranterna värmer upp på gator och torg i detta nu. Jag sitter hemma med värkande bihålor och gläds över att se tillbaka på en vecka då jag på allvar påbörjat mitt nya livsprojekt - att resa bort på obestämd tid - genom att inom loppet av två timmar både sälja min lägenhet och säga upp min anställning. Två timmar då år av förberedande aktiviteter och lyckosamma omständigheter nådde en kulmen som släppte lös ett oåterkalleligt eko i det som kallas för mitt liv. ”Jag är i rörelse!” ljöd det, och det var ljuv, om än lite skrämmande, musik.

Den 1 maj för ett antal år sedan satt jag ensam och skrev av mig vid mitt matbord. Några av raderna har stannat kvar i minnet:

det är första maj, jag demonstrerar

demonstrerar för mig själv, i mig själv

mot min egen oförmåga

En uppgiven liten suck över brist på sammanhang och riktning i livet, över ett tillstånd fyllt av återvändsgränder eller inga gränder alls. Sedan dess har mycket hänt. Någonstans började stigar, gator och avenyer dyka upp, och jag valde att gå på dem. På den vägen är det nu.

Jag har, med många underbara personers hjälp, arbetat hårt på flera olika sätt för att komma till större insikt kring vad jag vill, vad som är viktigt för mig och hur jag kan försöka göra mitt liv mer meningsfullt. Jag har haft den stora förmånen att möta människor som har lärt mig vikten av att tänka och agera långsiktigt. Jag har sakta men säkert arbetat i riktning mot mål och drömmar som med tiden blivit allt mer konkreta.

På längre sikt vet jag såklart (!) inte mycket om vad jag kommer att vilja och kunna göra med mitt liv, och jag förstår långt ifrån allt om hur jag själv fungerar. Men jag har hittat min väg och tagit ett antal steg på den. Och om dryga tre månader påbörjar jag en resa som till det yttre handlar om att med viss regelbundenhet förflytta mig till nya platser, men som vars främsta syfte är att träna mig själv - på att ge, på att se, på att känna.