inre och yttre kaos

Begreppet "organiserat kaos" är tillämpbart här, liksom i alla samhällen. Kalkutta lutar aningen mer åt kaos än vissa andra platser på jorden, men dock, organiserat är här definitivt och saker och ting fungerar. Bara inte riktigt på samma sätt som hemma.

En rolig detalj är att vissa enkelriktade gator byter håll på enkelriktningen mitt på dagen. På förmiddagen är det således en riktning som gäller och på eftermiddagen en annan. Och det finns de som ibland, när det inte är mycket trafik, tycker att det där med enkelriktning inte är jätteviktigt. Så det gäller att se sig för åt båda håll för att vara på den säkra sidan.

Trafik är ett intressant kapitel och precis som med mycket annat är det bäst att försöka slappna av och flyta med, t ex om man sitter i en överbefolkad motorrikscha på väg genom ett inferno av spårvagnar, bilar, motorcyklar och diverse andra slags fordon.

Jag går hemifrån klockan sju på morgonen och tar mig till fots till "The Mother House" där vi volontärer serveras te, brödskivor och banan till frukost. Efter gemensamma böner, avtackning för de volontärer som jobbar sin sista dag och eventuell information från nunnan som samordnar oss, samlas vi utanför och går eller tar buss tillsammans till våra respektive arbetsplatser. Missionaries of Charity har ett antal olika hem runtom Kalkutta för handikappade barn, handikappade vuxna, långvård, hem för döende etc.

Jag arbetar på kvinnornas avdelning på långvårdshemmet Prem Dan som ligger en halvtimmas promenad från nunnornas högkvarter. Vi volontärer arbetar från klockan åtta till tolv, med en stunds fikarast vid tiotiden.

Det är när arbetsdagen är över som motorrikschan kommer in i bilden. Tolv rupier (ca 1,50 kr) per person kostar den intensiva tjugominutersfärden tillbaka till turistkvarteren. Det finns plats för fyra passagerare, men vill man går det att knô in tre extra. Jag vet inte om det är arbetet, rikschafärden eller staden som helhet, men när jag kliver av och går för att äta lunch känner jag mig oftast vimmelkantig nog för att vilja ta det lugnt resten av dagen.

Själva Prem Dan är för hjärtskärande för att beskriva i detalj. Jag gråter på eftermiddagarna när jag tänker på kvinnorna där. De är så fina, sin misär till trots. En salig blandning av fysiskt och ibland även mentalt handikappade, äldre och yngre kvinnor i olika skick, som kommit dit antingen för att de inte har någon familj som kan ta hand om dem, eller för att deras familj har kastat ut dem eller ännu värre försökt ta kål på dem innan de kastade ut dem. Många av dessa personer hittas hjälplösa av Missionaries of Charity på tågstationer och liknande platser. I nuläget finns 187 kvinnor på två våningsplan. Männens avdelning ligger i huset bredvid.

Som volontär gör man lite vad man vill, någon direkt arbetsledning finns inte, men om man har sjukvårdsutbildning får man gärna hjälpa till att lägga förband på sår och brännskador. Jag hjälper framför allt till i ett rum med några sängbundna kvinnor: matar, torkar, tvättar, pysslar om. Men det gäller att hugga i där det behövs och varje dag tvättar vi alla madrasser (i galonfodral) på vårt våningsplan och bäddar med rena lakan, medan de anställda tvättar golven. Under tiden sitter de icke sängbundna patienterna på verandan och lyssnar på musik. Man kan också hjälpa till med tvätten av lakan, kläder, trasor etc, som sker för hand i ett antal stationer, inklusive kokning. Vid tedags serverar vi te och sedermera ska lunchen distribueras, därefter finns det disk att ta hand om.

Inemellan kan man prata lite med och hjälpa tanter till, från, och på toaletten. Oftast talar de på bengali och jag på valfritt annat språk. Språkbarriären kändes jobbig de första dagarna. Ny på ett jobb som är annorlunda jämfört med allt jag har sysslat med tidigare var jag tafatt nog i vilket fall. Att dessutom försöka hjälpa någon jag inte förstår gjorde saken ännu värre. Men efter några dagars kaos för mig började intrycken falla på plats. Nu efter en vecka har jag någorlunda koll på vad som gäller och det är lättare att tolka en blick eller en gest. Någon enstaka patient kan lite engelska och kan översätta, och om inte det funkar kan jag springa och hämta en av de anställda eller nunnorna.

Äldrevården i Sverige må vara på väg utför, men verkligheten här är i en annan division. Det är mycket som saknas, både materiellt, vårdmässigt och humanitärt. Hygienen är allt annat än på topp. Det hjälper inte att detta är en annan kultur med andra standarder, och att det i många fall handlar om människor som räddats från en säker undergång i rännstenen, jag önskar dem något bättre och det värker i hjärtat att tänka på situationen de befinner sig i.

Oavsett omständigheterna är det smärtsamt att åldras och att drabbas av sjukdom eller våld. För mig som tillfällig besökare känns det eländigt, men också lärorikt att bevittna deras verklighet. Förr eller senare måste vi alla nu levande se våra nära och kära och oss själva förfalla in i hjälplöshet när vår kropp av ena eller andra anledningen slutar fungera som den ska, det är oundvikligt.

Den blinda damen jag tar hand om på förmiddagarna, vars ben och armar inte duger till något alls, hon visar mig vilken oerhörd frihet jag har som inte är bunden till en säng dygnet runt.

Ja, så har det varit jul också, det gick inte obemärkt förbi...

Julpyntsförsäljning mitt i  New Market - en stor marknad ett kvarter bort

Tomten vaktar utanför New Market

Julpynt till salu även på Free School Street



Mina grannar införskaffade denna halmfyllda herre



Ho ho ho




tredje gången gillt

Utanför mitt fönster flyger kråkor, gråsparvar och pilfinkar mellan spinkiga träd och buskar som växer på avsatser på grannhusens fasader och tak. En dammig duva gör sin morgongymnastik och på ett tak av korrugerad plåt en bit längre ned patrullerar en spräcklig katt. Där bakom, på innergårdarna, finns några ordentliga träd som växer på marken och ger en lyxigt lummig känsla i en stad som annars är mer grå än grön. Solen skiner försiktigt genom smogmolnet vi befinner oss i. Luften är en härlig coctail av avgaser, damm, brända sopor, ved, gasol och you name it. Det är vinter nu och morgonen är kylig.

Urban morgon

 Jag möblerade mitt rum efter den här utsikten. Skrivbordet framför fönstret, som består av fönsterluckor av trä utanför ett järngaller. Så behålls lite av fängelsekänslan från London, där jag bodde i en före detta häktescell, men mitt rum nu är minst fyra gånger större.

Jag började min vistelse i Kalkutta med några dagars stillsam tillvaro på Hotel Al-Ayla en bit härifrån, där jag lite småkrasslig ägnade mestadelen av min tid åt Lonely Planet, indisk TV och tappra försök att ställa om dygnsrytmen.

Ljuden från gatan trängde obönhörligt in: trafik, röster, böneutrop från moskén. Tutan används istället för blinkers här har jag fått förklarat för mig, men också så klart för att kommunicera "Här kommer jag!" och "Flytta på dig!". Och eftersom man ständigt behöver låta andra veta detta är det ett konstant tutande från bilar, motorcyklar och motorrikschas. Cykelfordonen har sin ringklocka och de barfota förarna av handdragna rikschor (ett säte mellan två stora hjul som dras i två trähandtag) har en bjällra i ena handen.

Många gator behöver även husera oss fotgängare. Trottoaren, om det finns en sådan, är vanligtvis upptagen av små gatukök och diverse försäljning, vilket gör att det är enklare att gå i gatan. Ett minst sagt livlig gatubild, och det är för det mesta riktigt trevligt. Förutom tutandet då förstås. Det är fullt ös från morgon till kväll – många män tvättar sig, äter mat och dricker chai (svart te med socker och mjölk) i äggkoppsstora koppar av keramik eller plast, på gatan. Kvinnorna, antar jag, är hemma och sköter om hushållet. Man ser inte så mycket av dem häromkring.

Eftersom jag landade mitt i natten hade jag låtit boka de första hotellnätterna i förväg, men väl på plats gäller det att hitta något mer prisvärt. En dag innan min sista natt på Hotel Al-Ayla går jag runt till hotellen i kvarteret för att kolla utbudet av enkelrum. På vissa hotell blir jag visad rum av olika kaliber medan andra är fulla eller tycker att jag ska komma tillbaka den dag jag behöver rummet. Okej, framförhållning är inte väsentligt och dagen då det är dags att flytta tar jag en runda igen efter frukost och hittar ett billigt litet rum i bottenplan på Hotel Hilson. Toalett ska jag dela med ett par indiska herrar. Det är hyfsat rent och en bit från gatan. Det gallerförsedda fönstret uppe vid taket vetter mot en innergård, vilket verkar lovande – bara de allra gällaste tutorna kommer att höras dit in.

Jag hämtar mitt bagage, städar, packar upp, städar lite till och inser rätt snart att en familj har sitt kök på innergården på andra sidan väggen. Någonting håller på att friteras. Matlukten stiger uppåt och in genom fönstergallret. Mitt lilla rum fylls snabbt, och istället för de sedvanliga avgaserna bäddas jag in i ett moln av frityros. Inte helt hundra, men oftast kommer jag inte att vara på hotellrummet så här dags, tänker jag. Dock ska det visa sig att indiska familjer inte bara äter ett mål mat om dagen. När jag ska krypa till sängs är det middagsdags och jag blir ofrivillig, osynlig middagsgäst i en högljudd konversation på bengali. Öronproppar på, men det hjälper föga när mängder av fat och tallrikar av metall ska diskas vid tolvtiden. När det slagverksorkersterliknande slamrandet så småningom upphör somnar jag äntligen och får några timmars vila innan det är dags för uppstigning kl. 05:45 inför min första arbetsdag.

Det blev bara en natt på Hotel Hilson. Lyckligtvis hade jag tidigare på kvällen sprungit på Sandra, irländskan jag träffade i Kathmandu i våras och som är en av dem som fått mig att vilja åka till Kalkutta och arbeta som volontär för Moder Teresas "Missionaries of Charity". Vi gick och drack lemon soda tillsammans och uppdaterade varandra om vad som hade hänt oss sedan sist. "Ett rum blev ledigt hos oss idag" säger hon, och förklarar att det rör sig om ett hett eftertraktat boende. Hon bor två trappor upp på Afridi International Guesthouse, berättar hon, där rum hyrs ut månadsvis till ett tiotal volontärer. Där finns ett kök, en innergård med stolar och bord, tvättlinor och ett antal gemensamma toaletter/duschrum. Varmvatten kan hämtas i hink på innergården. Rummen är gigantiska jämfört med annan logi i samma prisklass (25 kr/natt) och bäst av allt: där är förhållandevis tyst. Hon tar mig med för att titta, och ja, det verkar bra. Mannen som är ansvarig för uthyrningen arbetar inte den kvällen, men vi lämnar ett meddelande till honom att Sandras vän vill ha det lediga rummet.

Jag går raka vägen dit efter jobbet nästa dag och får det mycket glädjande beskedet att jag kan flytta in. Jag packar, checkar ut, checkar in, möblerar om, städar, packar upp och njuter. Tvättar det parkettmönstrade plastgolvet tre gånger.

Trots flagnande målarfärg, cementsmulor som rasar in när jag stänger fönsterluckorna, ihärdigt oljud från bygget på granntomten, en polack som sitter och nybörjarklinkar på en gitarr på innergården varje dag och böneutrop från moskén klockan fem på morgonen höga nog att väcka de döda, känns detta som ett palats, en oas. Att här skulle vara förhållandevis tyst är jag inte helt säker på, men jag har massor av utrymme, möbler, fyra fönster och högt i tak.


Cementblandaren är i full gång hos grannen

Det är hemtrevligt, och utan att jag riktigt vet varför får rummet mig att tänka på Berlin. När jag släcker på kvällen bildas en fin liten stjärnhimmel i taket, av ljus som sipprar in genom fönsterluckorna. I en månad ska detta vara mitt hem, mitt lugn i Kalkuttastormen, och det är jag tacksam, lättad och lycklig över.

Säng, altare, tvättlina, skrivbord

Vägen ut



drömfångare

Jag sitter och säger adjö till London några dagar i förskott, med morotskaka och kamomillte vid ett kaféfönsterbord på det underbara kulturhuset the Barbican, och drömmer om Brasilien. Jag ser hela fiket spegla sig i fönstret mot mörkret utanför, inklusive mitt bleka vinteransikte, medan jag väntar på en konsert med en för mig tidigare okänd, men tydligen legendarisk brasiliansk jazzmusiker, Hermeto Pascoal.

Tankarna snurrar fortare när konserten börjar och de övermusikaliska jazzbrassarna pumpar ut galet fartfylld musik i tre timmar. Det är trettio man på scenen. Jag drömmer mig till svettiga dansgolv och svala fruktjuicebarer. Musiken blir till ett bakgrundssorl för min inre monolog över tänkbara sysselsättningar i Brasilien, möjliga anledningar att åka dit. Jag ser mig själv ge mig hän i språket och drunkna i vackra medmänniskor på ett gata någonstans.

Jag har aldrig varit i Brasilien. Bilderna i mitt huvud är ett hopkok av allt möjligt, bland annat en fantastisk liten faktabok om juice från tidigt åttiotal som jag köpt på loppmarknad. Utgiven av något företag som ville lobba för ökad juicekonsumtion, dokumenterar den juicens väg från producent till konsument i färggranna foton från Brasilien.

Var kommer våra drömmar ifrån? Går det att lita på dem?

Just detta drömmande började, så vitt jag vet, med ett Håkan Hellström-artat möte på en spårvagn någonstans mellan Linnégatan och Vasastan för uppskattningsvis fjorton år sedan. Om jag hade hoppat på en annan spårvagn skulle Brasilien kanske aldrig ha kommit in i mitt liv som det gjorde: inga portugisiskastudier, sambakurser eller inspirerande kulturkvällar på brasilianska föreningen.

Efter några kvällskurser i portugisiska i slutet av nittiotalet var jag redo att åka till Brasilien för att lära mer. Men CSN ville annorlunda. Det gick inte att få studiemedel för språkstudier i europeiska språk utanför Europa, så det blev Portugal istället.

Men vad är det egentligen jag förväntar mig av Brasilien? Drömmar är förrädiska och måste fångas in och granskas i sömmarna. När vi fångat en dröm kan det visa sig att den mest bestod av substanslösa projektioner, längtan efter något som inte finns i verkligheten.

Om den infångade drömmen visar sig vara något mer än ett luftslott kan den med fördel avnjutas och integreras på ett meningsfullt sätt i livet. En luftslottsdröm däremot ska avslöjas så tidigt som möjligt, så att kraft kan läggas på sådant som verkligen leder någon vart i stället. Men det gäller också att ha tålamod och hitta rätt ögonblick att slå till. Och av erfarenhet vet jag att de bästa förutsättningarna för ett lyckat spaningsarbete finns på plats.

För några år sedan blev jag plötsligt övertygad om att jag måste bosätta mig i Madrid. Jag borde ha fattat misstankar redan när jag hittade en grupp på Facebook av typen ”Vi som dagdrömmer om att bo i Madrid”. Men ja, jag var klok. Jag åkte till Madrid, där jag bott i fyra månader ett antal år tidigare och sedan besökt några gånger, och bara hängde i ett par dagar. Satt på en massa småkrogar och åt spansk omelett. Gick och gick och gick tills jag insåg att det är en storstad med dålig luft och massor av folk där jag inte alls vill bo, alla härliga småkrogar och delikata omeletter till trots.

En gång för tretton-fjorton år sedan åkte jag från Göteborg till Barcelona för en dejt, för att jag var tvungen att veta, tvungen att inte lämna frågan obesvarad om han, den unge mannen som jag hade chattat med varje dag i flera månader, var min frälsare. Han visade sig vara skittråkig. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade rest dit.

Nu har jag ju i och för sig svårt att tänka mig att Brasilien är skittråkigt, men där finns å andra sidan garanterat gott om förorenad luft och tätbefolkade städer. Ibland känns det som att det är en irrelevant dröm att utforska och ibland som att jag måste åka dit för att få veta, för att inte lämna frågan obesvarad. För att få lära känna Brasilien och gå på dejt med ljuden, ljuset, färgerna.

Kanske borde jag resa dit helt enkelt för att kunna sluta luftslottsdrömma, eller kanske för att där är alldeles, alldeles underbart. I mina mer sansade stunder inser jag att landet är stort nog för att rymma båda sanningarna och att det rör sig om att hitta en vettig anledning att vara där ett tag, så löser sig resten på köpet. Fortsättning lär följa.

Snart är min London-dröm över för den här gången. Mina förväntningar på staden var inte högt ställda, jag var mer fokuserad på upplevelsen att arbeta och bo en tid på ett buddhistiskt center. Med London handlar det inte om någon passionerad kärleksrelation, men vi har blivit någorlunda goda vänner och här finns mycket kvar att utforska om tillfälle ges i framtiden.

Jamyang Buddhist Centre däremot, känns som hemma, och jag kommer att sakna människorna här och lyxen att ha tillgång till lokalerna, böckerna och undervisningen. Buddhismen är för mig raka motsatsen till ett luftslott, det är en dröm som vid noggrann granskning har utvecklats till vad som av allt att döma är livslång, äkta kärlek.

Tiden är ute London

Novembergata

Bara, bara vara vänner



att (över)leva i London

Det värsta med att bo i England är att se gatuarbetare borra i sten utan hörselskydd. Detta fenomen plågades jag av redan hösten 2001 när jag läste PR en termin vid Leeds Metropolitan University. Jag trodde att det kanske skulle ha hänt en del på arbetsmiljöfronten under de tio år som förflutit, och mycket riktigt verkar det ha gått framåt: häromveckan såg jag en arbetare med hjälm och hörselskydd på huvudet, men tyvärr satt de sistnämnda oanvända uppe på hjälmen medan han borrade. Arbetsmiljöfrågorna ligger således fortfarande i lä bakom ett gediget, traditionellt machoideal verkar det som.

Själv håller jag för öronen när jag går förbi dylika gatuarbeten, när ambulanser och polisbilar tjuter förbi mig och när tunnelbanan gnisslar hjärtskärande i osmörjda kurvor. Engelsmännen verkar mer härdade, men höjer inte på ögonbrynen över att en nordbo vill skydda flimmerhåren.

England överlag känns lite råare, mer opolerat, lite mer öppenhjärtigt och mindre punktligt än Sverige. Lite vildare, kanske.

Och det är som att man rör sig i en en aning vidare social kostym här. De fattiga verkar fattigare och de rika rikare, de alldagliga mer alldagliga och de excentriska mer excentriska. Men London är framförallt kosmopolitiskt. Det är som att vara i Europa, Asien, Afrika och Latinamerika på en och samma gång. Lite beroende på vilken gata man befinner sig på förstås, men ofta blandas det hej vilt, så att jag kan tala spanska med det asiatiska butiksbiträdet i den lilla orientaliska matbutiken i köpcentret ett kvarter bort.

Det bästa med London är nog ändå parkerna. Jag går ständigt vilse om jag vågar mig ut på okänd mark utan kartboken, och på så sätt hittar jag härliga parker insprängda mellan husen här och var. Favoriten, Kennington Park, upptäckt under en av mina allra första och mest vilsna promenader, ligger tio minuter bort. Dit går jag flera gånger i veckan och tittar på stora och små hundar, mörkgrå ekorrar, folk av alla de slag och bombastiska träd.

Efter en tids tvekan var det där London och jag blev vänner på riktigt och allt var förlåtet - när jag i fiket i parken hittade pasteis de nata, det portugisiska bakverk som enligt min åsikt är Portugals främsta bidrag till mänskligheten. Staden är begåvad med många portugiser i exil och visst hade jag lagt märke till ett och annat portugisiskt hak, men tanken slog mig inte att detta kunde innebära att min mest älskade delikatess fanns inom räckhåll. När jag gick in i kaféet i Kennington Park första gången och såg dem i glasdisken tog det en stund innan jag trodde mina ögon.

År 2000, när jag under en termin läste portugisiska för utlänningar på Universidade de Lisboa, slank en sådan bakelse ned i sällskap av en café com leite mer eller mindre dagligen. Det var goda tider! Tack London för att jag fått återuppleva smaken av Lissabon! Och tack Friends of Kennington Park och alla andra som bidragit till att jag en blek novemberförmiddag i stillsam eufori kan avnjuta en sällsynt kaffe och en välbakad pastel de nata med ett storartat höstträd utanför kaféfönstret, i en mjuk, varm soffa, med peppande radioskval på lagom volym smekandes de omhuldade flimmerhåren. Och även om det är en eufori byggd av socker, fett och koffein så är den inte desto mindre påtaglig. Liksom tacksamheten över att jag lugn kan sitta och njuta av denna massage av alla sinnen, på väg åt rätt håll, medan så mycket hemskt pågår på denna jord. Tänk om jag hade kunnat bjuda världens alla kakaoplantagebarnslavar, Kathmandus rossliga busschaufförer, alla som är instängda eller på flykt undan sig själva och andra, och Englands alla lomhörda gatuarbetare på fika i den sköna soffan under det stora trädet, med den ljusblå klarheten bakom höstlöven.

Men vad är det då jag gör när jag inte går vilse, fikar eller drömmer om att rädda världen? Jobbet som ”Hospitality Management”- volontär på Jamyang Buddhist Centre innebär framförallt städning och receptionsarbete. Förmiddags- eller eftermiddagspass fem dagar i veckan: kl. 8-14 respektive 14-22. Resten ledigt. Förmiddagspasset är fysiskt – dammsuga reception och korridorer, städa toaletter/badrum (fem stycken), städa kontor, städa bed & breakfast-rum om någon gäst checkat ut (det finns fyra rum för uthyrning, som liksom rummet jag bor i är fd häktesceller), tvätta handdukar och lakan, moppa diverse golv, plocka upp kattbajs i trädgården, diska, slänga sopor m.m. Om vi hyrt ut något konferensrum ska stolar och bord etc riggas och gäster välkomnas.

Det var lite motigt för kroppen att vänja sig vid allt detta arbete efter ett år då jag mestadels suttit på meditationskudden, men några besök på kliniken på British School of Osteopathy har hjälpt till att få ryggkotorna i någorlunda rätt ordning igen efter den inledande chocken... Där får man starkt rabatterad behandling av ännu icke utexaminerade studenter, under överinseende av en lärare. Mer läskigt än vanligt alltså, men som sagt, billigt.

På eftermiddagspasset gör man den städning som eventuellt inte hunnits med under förmiddagen, man stryker lakan och ställer i ordning de rum som ska användas under kvällen för undervisning och meditation. Fram med dynor och kuddar att sitta på, sedan öppna dörren för och ta emot betalning från de som kommer för att delta. Upp till 40 personer brukar det röra sig om, ett par kvällar i veckan. Bokföra pengarna och sedan när alla har gått göra säkerhetskoll, ge katten mat och släcka ner.

Det är kul att städa, framförallt när jag hittar något ställe som ingen annat tänkt på att göra rent på länge. Men ännu trevligare är det att möta människorna som kommer hit för övernattning, konferenser, meditation och undervisning, liksom centrets anställda och volontärer.

Men inte ens alla buddhister är lätta att handskas med – en av mina volontärkollegor har varit en stor utmaning att stå ut med och det är fascinerande att bevittna hur upptagna tankarna blir av att älta detta istället för att fokusera på alla de andra, härliga människorna som finns här; hur en människas agerande och de reaktioner det väcker i mig kan förmörka en annars fantastisk upplevelse. Det har varit en pågående övning i att böja tankarna åt rätt håll, och med tiden har det blivit bättre.

Till min hjälp har jag, utöver bakelser och buddhistisk mind training, meditation och böner, kanske lite oväntat haft the Imperial War Museum, som har fritt inträde och ligger ett stenkast härifrån. Deras utställning över förintelsen under andra världskriget är omfattande, uttömmande, saklig och gripande och ger besökaren insyn i hur ondskan fick fritt spelrum och drillades i det nazistiska samhället och det ofantliga, storskaliga och systematiska lidande det genererade. Det behövdes åtta (!) besök för att jag skulle ta mig igenom hela Holocaust-utställningen, som utöver bättre allmänbildning gav distans till problemen med den otäcka kollegan. I ljuset av hur jobbigt det är att leva och arbeta med EN argsint, dominant person är det svindlande att försöka föreställa sig hur det är att vara utsatt för rasism, förföljelse, mobbing etc.

Ett berg av pasteis de nata på Borough Market

Härliga Geshe Tashi - centrets huvudlärare, en bit hembakat bröd och jag i personalmatsalen, under överinseende av självaste H.H. Dalai Lama

En fullbokad dag

snurra min jord

september är en tunnel
där nytt och gammalt blandas i mig
från alla riktningar

en partikelaccelerator
där allting gått i spinn

som en rorsman i storm
manövrerar jag det skepp jag är

och ja, jag tror jag rör mig
fortare än ljuset

katten också

Mitt livs första kattsambo har svart päls och gröna ögon. Dorje bor i korridoren utanför volontärernas celler och jamar ämligt men ihärdigt vid våra dörrar när han tycker det är dags för påfyllning i matskålen eller om han vill komma in en stund och kolla läget. Som den kattanalfabet jag är försöker jag ta tillfället i akt att öka min förståelse för hans släkte. Men det ska visa sig att han kan lära mig mer än så.

När han jamar utanför min dörr brukar jag bjuda in honom för en stunds förutsättningslöst umgänge. Han skrider in, inspekterar rummet värdigt och metodiskt, ställer sig sedan vid dörren och vill släppas ut, eller hoppar upp i sängen och gör sig hemmastadd där. 



Mina försök att interagera med honom har givit vid handen att eventuell klappning sker helt på hans villkor och att verbal kommunikation från min sida är mer eller mindre meningslös. Han kräver min uppmärksamhet med sitt jamande, men om jag ens bevärdigas med en blick när jag talar med honom så tror jag att den betyder något i stil med ”Det är ofattbart, men du verkar visst tro att jag är en hund.”.

Han är elegant och mystiskt oåtkomlig: uttryckslöst självsäker, uppmärksamt närvarande, avspänt inåtvänd. Sval och behärskad. Ända tills jag tar fram... ETT SNÖRE!

Alltså, det är svårt att ta någon på allvar som tar ett snöre på så stort allvar. Jag viftar med det. Han naglar fast det med blicken, jagar det, sprattlar åt alla håll med alla ben, fångar det, gnager, ligger stilla med uppspärrade ögon beredd på mer... Snöret går till attack och han fäktar, vrider och vänder sig, fastnar med klorna, hugger, flackar med blicken. Han absorberas helt av upplevelsen. Jagar och jagas. Det är fullt allvar. När snöret inte längre rör sig lugnar han ner sig, tuggar sönder det eller tappar intresset och vänder åter sin uppmärksamhet inåt.

Under attack.

”Tänk att någon med sån till synes koll på läget blir så till sig av ett snöre!”, tänker jag. Men, genom sig själv känner man andra, vi bor i ett Dharma-center och Dorje är uppenbarligen en Buddha-katt med telepatisk förmåga, för medan han ger mig en avmätt blick slås jag av tanken att han tycker att vi människor faktiskt beter oss just så - vi jagar efter och flyr från de mest underliga saker.

Vår jakt och flykt sker i och för sig för det mesta på en något mer subtil nivå, men ändå, vi vänder ut och in på oss själva för att uppnå det vi bestämt oss för kommer att göra oss lyckliga, eller för att undvika det vi tror kommer göra oss olyckliga. I stort och smått. Och framförallt, vi tar processen, och oss själva, på fullaste allvar. Vi absorberas av upplevelsen. ”Så det så.”, säger han.

Suddig smaskare.

Emotionellt intrasslad?

Nästa gång jag dras iväg av känslor av habegär, motstånd mot en situation, tvivel på mig själv, ilska mot någon annan, allmänt ältande eller vad det nu må vara, kan jag förhoppningsvis minnas denna undervisning och fylld av ro och självdistans le överseende åt mitt eget sprattlande efter de mentala snören jag själv agnat och trasslat in mig med. ”Lycka till...!” säger Dorje med en sarkastisk min och rullar ihop sig för en tupplur bredvid det livlösa snöret.

glöm inte döden

London är en stor labyrint av tegelhus. Det fick jag erfara när jag tog en söndagspromenad till Whole Foods Market, matvaruhuskedjan med ett fantastiskt utbud av ekologisk mat som jag blev introducerad till i Washington i somras. Det var kärlek i första ögonkastet och till min stora glädje finns det Whole Foods-butiker även i London, närmare bestämt fyra stycken.

Jag väljer en på denna sidan Themsen som utflyktsmål. Med kartboken i högsta hugg och paraplyet redo påbörjar jag vandringen i ett duggregn som aldrig riktigt bryter ut. Jag tänker mig ungefär en timmas promenad, men improviserar i ett kritiskt läge och hamnar åt fel håll, en skada som tar tid att reparera. Jag går och går och går i tegelstenslabyrinten och efter en timma och fyrtio minuter är jag äntligen framme.

Tacksamt nog finns det ett fik i butiken och jag äter vad som med stor sannolikhet är världshistoriens godaste bakverk: en raw food-chokladkaka, vilket innebär att den inte bara är fantastiskt delikat, utan även nyttig (!) – enligt innehållsförteckningen tillverkad av avokado, dadlar, agavenektar, kallpressat kakaosmör, rått kakaopulver, pecannötter, vaniljextrakt, yaconrotpulver (vad nu det är...) och kakaobönsströssel.

Efter att ha återhämtat mina krafter på detta synnerligen välgörande sätt, ger jag mig ut i butiken på jakt efter amaranth – proteinrika små frön som är bra att koka gröt på. Jag har just börjat med en väldigt fysisk typ av meditationspraktik morgon och kväll, utöver mitt ibland ganska fysiskt ansträngande jobb, och behöver all protein jag kan få i mig. Utöver amaranth köper jag ärtproteinpulver, skalade hampafrön och chiafrön att blanda i gröten. Chiafrön har jag aldrig provat förut, men det står på paketet att de användes som valuta av aztekerna, så de borde väl vara exceptionellt berikande? Ärtprotein låter inte alls upphetsande, men det starkt rabatterade priset och det 85%-iga proteininnehållet övertygar mig. Varför inte prova?

När jag kommer ut igen skiner solen. Jag är färdigpromenerad för dagen och tar mig till närmaste busshållplats. Det är sen eftermiddag och mycket folk i rörelse, men jag får den bästa platsen i bussen: längst fram på övre däck, med fri sikt genom vindrutan över den soliga höststaden utanför. Ungefär som på bio, och jag försjunker i någon slags avslappnad förnöjsamhet tills mannen bredvid mig plötsligt frågar: ”Såg du?”.

Bussen höll på att släppa av och på passagerare vid en hållplats strax innan en korsning med rödljus, när en fotgängare blev påkörd av en lastbil i motsatt färdriktning, precis framför oss. Mannen bredvid mig såg det hända, men min biofilm pågick åt ett lite annat håll och jag märkte ingenting.

Nu ser jag hur lastbilschauffören springer fram till offret, som ligger på marken framför en bil i filen bredvid oss. Han knappar förfärad på sin mobiltelefon, medan kvinnan som stannat sin bil framför offret sitter på huk. Hennes bils motorhuv skymmer offret för oss ända tills vi sakta börjar rulla igen, förbi, på väg mot nästa hållplats. Jag väljer att inte titta, vänder blicken åt ett annat håll. Mina medpassagerares jämranden när vi passerar vittnar om att det är något mycket otäckt de ser. Mannen bredvid mig stönar och sätter händerna framför ögonen, som om han genast ångrat sin nyfikenhet.

Här var det.

Överlever man om man blir knockad av en lastbil eller var det någons sista ögonblick i livet vi bevittnade? I vilket fall kommer ett antal människor aldrig glömma vad som hände idag. På ett ögonblick revs stora hål i tillvaron för dem, medan andra, alldeles runt hörnet eller en liten bit bort på samma gata, helt ovetandes klev vidare i livet, på väg någonstans.

Min kartbok ”London AZ” (London's best selling atlas) är tjock: 175 sidor med kartor och 250 sidor med tillhörande gaturegister. Alla dessa gator sida upp och sida ned. Alla tegelhus som kantar dem. Alla människor som bor i dem. Alla rödljus, korsningar. Hur många andra blev påkörda av en lastbil idag, här och i andra labyrinter? Hur många fick sina liv uppochnedvända eller utsläckta, medan deras grannar utförde dagens ärenden och vände hemåt som om ingenting särskilt hade hänt? Som om det inte var ett mirakel. Thich Nhat Hanh, den vietnamesiske poeten, författaren, buddhistmunken, poängterade detta i en undervisning jag såg på video häromkvällen: att det är ett mirakel av vara vid liv.

Ta vara på din dag.

landad i London

Jag har vetat om ett tag att jag skulle åka till London och arbeta som volontär på Jamyang Buddhist Center. Det bestämde jag i januari att jag ville göra, och skickade in min ansökan. Sedan var jag i retreat och så vidare ett par månader, och det var först i juni när jag kom hem från Nepal och genomförde telefonintervjun med volontärkoordinatorn som det hela blev klappat och klart.

Men i drygt ett halvår har jag i alla fall varit inställd på att komma hit. Ändå kändes det smått surrealistiskt när jag plötsligt satt och åt lunch med mina nya kollegor i onsdags. Rent logiskt och logistiskt var det inget konstigt alls att jag var här – jag hade fått skjuts till flygplatsen på morgonen, tagit ett punktligt flyg, ett tåg och en taxi, och ringt på dörren just när det var dags att äta lunch.

Men mellan upplevelsen av maten, rummet, människorna och konversationen dök den där underfundiga, lite utspejsade känslan upp av att ha dimpt ned i detta främmande sammanhang som från ingenstans. En känsla av att vara här och ändå inte. Som om inte hela jag hade fattat vad ansökan, telefonintervjun, fixandet, packandet, skjutsen, flygplanet, tåget och taxin sammantaget faktiskt inneburit i praktiken. Det där med orsak och verkan borde väl inte vara så svårt att greppa för en buddhistnörd som jag? Ingen annan verkade dock tycka det var konstigt att jag satt där, så jag tuggade på och allteftersom har känslan sedan dess bleknat.

Resande fascinerar mig på denna väldigt grundläggande nivå: att det funkar. Att det går att bestämma att man ska någonstans, planera för det, resa och så hamnar man där man ska. Ofta utan problem. Så extremt funktionellt! Så lyxigt. Och roligast av allt är det, tycker jag, just när man reser rakt in i ett sammanhang av något slag, snarare än bara för resandets skull.

Så, nu har jag alltså varit här i några dagar. I huset som fram till 1990 var ett högsäkerhetshäkte för bl a IRA-terrorister. Jag bor i en av cellerna i markplan och undrar om internerna här då som nu hade beige heltäckningsmatta och äggskalsfärgade väggar. Antagligen inte. Det gallerförsedda fönstret i det lite välvda taket är nog sig likt i varje fall. Och dörren har fyra partier med (numera guldfärgade) järnplattor försedda med många hål så att man kan se in och ut, och en lucka som kan öppnas utifrån om man har rätt nyckel.

I övrigt håller en säng, en liten bokhylla, en klädstång, två tavlor med buddhistiska motiv, ett skrivbord och en stol mig sällskap i rummet och häromdagen fick jag en fin liten krukväxt av en besökare på centret, så här känns riktigt ombonat och trevligt.

Huset byggdes redan 1869. Jag undrar hur många häktade stackare som passerat revy här sedan dess. 1995 påbörjades ombyggnaden till buddhistiskt center. Vilken kontrast! Det hela finns beskrivet i mer detalj på Jamyangs webbplats för den som är nyfiken. https://www.jamyang.co.uk/index.php/about/the-historic-old-courthouse

Gatan, med "The old courthouse" på höger sida.

Välkommen!

Här innanför, i cell nr 2, bor jag.

Takfönstret släpper in sparsamt med ljus.

Förutom att datorlocket är stängt på den här bilden ser det ungefär ut som just nu...

snören, luder och stora hus

Två veckor i Washington DC är nästan till ända. Jag har inte varit en särskilt flitig turist, utan har mestadels rört mig i enformiga cirklar mellan vandrarhemmet och arenan där Dalai Lamas undervisning tog plats. Elva dagar hade vi förmånen att vara i hans närhet, sedan en dags vila och så idag, sista dagen innan avfärd, gick jag plikttroget och tittade på Vita huset och några museum.

Staden är fylld av pompösa byggnader och monument. Jag som tyckte att Göteborg kändes som ett dockhus i jämförelse med Kathmandu. Här är både husen och bilarna större och mer välpolerade, avenyerna bredare, gatorna rakare... Staden är så välplanerad att det är lätt även för oss smått förvirrade dharma-studenter att hitta rätt. Gatorna ligger i rutmönster, pedagogiskt döpta till A, B, C, D osv (lodräta gator) respektive 1, 2, 3, 4 osv (vågräta gator).

Att bo i åttabäddsrum på vandrarhem är inte det mest effektiva sättet att få sova gott har jag fått erfara, men på det stora hela har det varit väldigt trevligt. Gångavstånd till arenan och övriga centrala stan var ett stort plus.

Vi var ca 11 000 personer i publiken, varav många tibetanska familjer – vuxna och barn, ofta klädda i fina traditionella kläder – och så många munkar och nunnor utöver oss vanliga lekmannabuddhister.

Allt har gått bra förutom ett visst kaos som uppstod när ”blessed strings” (välsignade trådar att knyta om armen) skulle delas ut. De var så hett byte att allt buddhismen står för glömdes bort och folk trängde sig så till den milda grad att vakterna som delade ut dem till slut fick fly. Jag stod bredvid i en kö och kunde konstatera att tibetanerna inte tyckte att den gällde dem. Mycket smartare att bilda en kaotiskt trängandes folkmassa! Men som sagt, vakterna flydde och de flesta blev utan. Ända till nästa dag då snörena kunde delas ut under mer ordnade former.

Ja just det, så var det incidenten då jag blev utskälld av en ung kvinna vid halv sju-tiden i lördags morse. Jag var på väg till den sista dagen på arenan när jag såg henne, iklädd endast bikini, sittandes på en mur vid ett gathörn. Ibland sprang hon upp och gapade på en förbipasserande bil och satte sig igen och fingrade på sin mobiltelefon. Hon verkade inte vara helt vid sina sinnens fulla bruk och jag gick dit och frågade om jag kunde hjälpa henne. Kanske var hon på väg hem från krogen och inte fick tag i en taxi, tänkte jag.

Hon ville ha pengar. Jag sa nej, men frågade blåögt hur det kom sig att hon befann sig i denna situation. Det såg kallt ut med bara bikini. ”My pimp put me here to make money” blev svaret och hon var tvungen att upprepa detta för att jag skulle fatta. ”Om du inte vill ge mig pengar kan du gå” sa hon bestämt och jag lydde. Sedan skällde hon ut mig för att jag förolämpat henne.

Jag bad om ursäkt och lommade iväg runt hörnet in på nästa gata där jag passerade några av hennes kollegor. Kanske var det i hennes ögon osannolikt att jag inte hade fattat vad det var hon gjorde där, eller så behövde hon helt enkelt varje möjligt tillfälle att få utlopp för sitt av droger kryddade ursinne över sin utsatta situation.

Hon är med mig i tankarna sedan dess och den dagen tänkte jag mig att hon satt i den lediga stolen bredvid mig i arenan, påklädd och drogfri, och lyssnade på Dalai Lama.

På min gata i stan... 11th street NW en bit nedanför vårt hostel.

Konstmuséumskafé

Kitchig kaka ("cupcake")

Överbeskyddande 1

Överbeskyddande 2. Muren är ca 1 meter hög.

på promenad

Nu har solen vågat sig fram i Göteborg och man kan äta lunch i kortärmat i Guldhedstornet med utsikt över hela staden.

Att vistas här, att se världen genom ett spårvagnsfönster eller från trottoaren är som att vara i ett dockskåp: allting verkar vara helt, rent och ansat. Vägarna är breda, prydligt asfalterade och närapå folktomma. När man har vant sig vid Kathmandus myllrande gatubild, med undermålig infrastruktur och en till synes obefintlig stadsplanering, känns åsynen av Göteborgs gator närmast overklig.

Här finns barnvagnar, rullatorer och cyklar, men getterna, hönsen och korna lyser med sin frånvaro. Inga horder av motorcyklister, inga boffande gatubarn i sikte. Inga brinnande skräphögar, inga munskydd för att skydda andningsorganen från luftföroreningar.

Alla bilar här ser helt nya ut, allas kläder ser helt nya ut. Det är bara människors ansikten som inte skiner mer här än i Kathmandu. När jag stod i en kö på Frölunda Torg häromdagen la jag märke till en aldrig sinande ström av sorgsna, avstängda förbipasserande ansikten. Tänk att så många kan se så olyckliga ut i allt det här välorganiserade, välfungerande, hela, rena, nya, rika.

Jag mindes inte att det är så här. Är det tio månaders resande i andra miljöer som har förändrat mina referensramar, eller är det den stränga vintern som har stängt av lystern i folks ögon? Är det tecken på kollektiv D-vitaminbrist eller ett samhälle som lägger kraft på fel saker? Antagligen lite av varje.

I Raghu Rais vackra bok ”Saint mother” talar Moder Teresa om hur mycket vi har att lära från de fattiga och ställer en diagnos som kanske speglar de bekymmersrika rynkade pannorna och de uttröttade påsarna under ögonen som jag såg hos mina medkonsumenter i det nyrenoverade shoppingcentrat: ”In the developed countries there is a poverty of intimacy of spirit, of loneliness, of lack of love. There is no greater sickness today than that one.”

Men livet i Kathmandu är i förändring och den yngre generationen ser ut som ungdomar gör i vilken modern asiatisk stad som helst. Låt oss hoppas att den nya livsstilen inte bara innebär tajta jeans, fräsiga t-shirtar och smarta mobiler utan också en ökad medvetenhet om miljöfrågor, demokrati, jämlikhet etc.

Tänk om de kunde låta bli att importera de mer negativa sidorna av den postmoderna kulturen och istället anamma det bästa av två världar. Tyvärr är nog det en utopi och i värsta fall får de nöja sig med de sämsta bitarna i stället, såsom ökad alienering och miljöförstöring i kombination med fortsatt politiskt kaos och en försämrad situation vad gäller de mänskliga rättigheterna. Med Kinas ökade politiska och ekonomiska inflytande i Nepal har i alla fall de många tibetanska flyktingarna som lever där fått erfara det sistnämnda.

Jag önskar att alla i-landsinnevånare kunde få möjligheten att uppleva livet i ett u-land, och vice versa, för att få perspektiv på verkligheten. Och tänk om man kunde ge tacksamhet över det vi har, känsla av gemenskap, sammanhang och mening i livet till alla medmänniskor här hemma, och ren luft, hälsosamt vatten, politisk stabilitet och modern sophantering, för att nämna något, till kathmanduborna!

Livet i kolonistugan där jag bor blir lyxtillvaro i kvadrat när solen skiner. I en ”grön oas mitt i stan” som koloniområdets slogan lyder, kan jag äta frukost på verandan, utsträckt på en solstol. Även i Kathmandu hade jag det väl förspänt. På klostret finns förhållandevis fräsch luft tack vare höjden, flerfaldigt renat vatten och ett vackert promenadstråk inpå knuten. Efter fyrtio minuters slingrande promenad längs med bergssidan når man det vackert belägna grannklostret, Pullahari. På vägen dit kan man ta en välförtjänt paus i skuggan av ett stort Bodhi-träd, ett sådant som den historiska Buddhan nådde upplysningen under.

Än så länge råder där en lugn och lantlig atmosfär, men staden kryper närmare för varje lott åkermark som bebyggs med moderna betonghus i fyra våningar. Den förtätas och breder ut sig i takt med att människor lämnar landsbygden för att hitta sin försörjning i huvudstaden. Så vem vet, snart kanske även dessa klosterfyllda kullar i utkanten av Kathmandu kan profilera sig som en grön oas mitt i stan. Här kommer några bilder från den fina promenaden.

Det stora Boudi-trädet syns i fjärran mellan bambukvistarna.

Böneflaggor och några killar på promenad.

Boudi-trädet och ett litet hinduiskt tempel.

Pullaharis vackra "main gompa".

Lycklig efter retreatet.

På väg tillbaka; Kopan syns på kullen längst bort.

Förbipasserande kathmandubo

Bambu med matchande moln

Avslutningsvis en av Dalai Lamas favoritböner, inspirerad av Shantidevas klassiker ”A bodhisattvas way of life”:

May all beings everywhere
Plagued by sufferings of body and mind
Obtain an ocean of happiness and joy
By virtue of my merits.

May no living creature suffer,
Commit evil or ever fall ill.
May no one be afraid or belittled
With a mind weighed down by depression.

May the blind see forms
And the deaf hear sounds.
May those whose bodies are worn with toil
Be restored on finding repose.

May the naked find clothing,
The hungry find food;
May the thirsty find water
And delicious drinks.

May the poor find wealth,
Those weak with sorrow find joy;
May the forlorn find hope,
Constant happiness and prosperity.

May there be timely rains
And bountiful harvests.
May all medicines be effective
And wholesome prayers bear fruit.

May all who are sick and ill
Quickly be freed from their ailments.
Whatever diseases there are in the world,
May they never occur again.

May the frightened cease to be afraid
And those bound be freed;
May the powerless find power,
And may people think of benefiting each other.

For as long as space remains,
For as long as sentient beings remain,
Until then may I too remain
To dispel the miseries in the world

fotbollskärlek

Ett av mina lyckligaste ögonblick var en morgon i januari på Vagatorstranden i Goa, när jag spelade fotboll med ett gäng säsongsarbetande restauranggrabbar från Kalkutta. Det är så underbart att spela fotboll! Tyvärr påminde mina knän mig ganska omgående om varför jag inte har gjort det de senaste arton åren. Jag fick tjugo minuters ren lycka, sedan veckor av knäont. Det var det värt.

Jag tänkte på detta en natt på klostret i Kathmandu i början av juni, sedan jag väckts av konstiga ljud utanför. Jag låg och lyssnade en stund och försökte definiera ljuden. Var det någon som försökte bryta sig in i skolbyggnaden bredvid? Skadegörelse? Jag blev inte klok på det och reste mig för att försöka se genom fönstret vad som pågick. Det visade sig vara två tonårsmunkar som barfota spelade fotboll med en miniboll på skolgården.

Jag smög ut på balkongen och kikade ned på dem, lyssnade på ljuden från de vinröda munkdräkternas fladdrande kring deras springande ben, som segel i vinden, deras dämpade röster och den hårda bollens rullande och studsande mot stenplattorna. I övrigt rådde tystnad, så när som på spelet från syrsorna. En ensam glödlampa, i samarbete med stjärnorna, lyste upp planen för killarna. Jag njöt av scenen. De tyckte uppenbarligen också att det är underbart att spela fotboll.

Jag gick in igen, la mig i sängen och mindes Goa. Jag kunde ha spelat varje, varje, varje morgon på den där stranden om inte smärtan fått bestämma. Och vem vet, kanske skulle jag också ha varit en säsongsarbetande restauranganställd nära en strand någonstans, om inte mina knän sedan tonåren omöjliggjort både fotbollsspelande och fysiskt ansträngande arbete.

Sådant får man aldrig veta. Däremot vet jag att knäna har varit mina bästa lärare i många avseenden. Och nästa januari hoppas jag kunna tillbringa i självaste Kalkutta, inte för att spela fotboll, men för att arbeta som volontär på Moder Teresas sjukhem för de fattigaste av de fattiga.

Nu avnjuter jag några veckors mellanlandning i svala sommarsverige innan en resa till Washington DC i början av juli för tio dagars ”umgänge” med Dalai Lama. Sedan blir det svensk sommar igen och till hösten tre månaders volontärarbete på ett buddhistiskt center i östra London.

Glad midsommar!

Vagatorstranden

Indierna badar ofta i grupp, klicka på bilden för att se större

Skolgården i dagsljus

Munkar i ett annat sammanhang. Det gula plagget används vid speciella tillfällen utanpå de vinröda kläderna.

rapport

Någon därhemma föreslog, innan jag reste, att syftet med min resa var att ”hitta mig själv”. Jag höll inte med då, men nu kan jag se att det ligger något i det. Problemet med att formulera sig så är dock att det inte finns något ”själv” att hitta, vilket är själva kärnan i buddhismens budskap.

Så, ”förstå vem/vad jag är” ligger närmare sanningen. Att vara i nya slags miljöer, träffa fantastiska lärare och ta del av deras undervisning, och framförallt att göra retreat har givit mig möjligheter att titta långt in i mig själv och hitta allt möjligt – en del att släppa taget om och en del att vårda och gro.

Att vara i retreat är som att hålla upp en spegel framför sig, och se insidan – sådant som vanligtvis är utom räckhåll blir greppbart. I det slags retreat jag har varit nu – Vajrasattva, vilket är en meditationsmetod avsedd att rensa bort negativiteter ur sinnet – dyker mycket upp som man tidigare har låtit bli att hantera. Den som vill veta mer om hur det fungerar kan läsa Lama Yeshes böcker ”Introduction to tantra” och ”Becoming Vajrasattva – the tantric path of purification”.

Retreat innebär hårt arbete, både fysiskt och psykiskt, men det är hög avkastning på ansträngningarna. Sammanfattningsvis är de senaste månadernas arbete sannolikt mitt livs bästa investering så här långt.

Vi var ett tjugotal personer som från slutet av januari till slutet av april tillbringade i stort sett all vår tid i varandras närhet, alla mer eller mindre neurotiska på vårt eget lilla vis, vilket understundom skapade en spännande gruppdynamik.

Vakna 04:45, aktiviteter fram till 20:30, stupa i säng vid 21-tiden – det var ramarna. Innehållet snarlikt varje dag: Åtta timmars utövande – prostrationer, böner/mind training/etc och Vajrasattva-meditation. Resten rast med tid att äta (frukost och lunch, ingen mat efter 12:00), vila, promenera, reflektera, diska, tvätta kläder (för hand) osv.

Ingen kontakt med omvärlden – inga telefoner, internet, tidningar eller samtal utanför gruppen, förutom vid läkarbesök eller liknande. Vi bodde, åt och praktiserade i ett och samma hus, och turades om att hämta vår mat från storköket i byggnaden bredvid.

Vår eminenta retreatledare, en svensk nunna, undervisade och vägledde oss under de första dagarna, sedan turades vi om att leda sessionerna. Retreatledaren fanns till hands för individuella samtal vid behov och kom till oss för att ha möte ibland.

Under den första och den tredje månaden var vi i tystnad halva dagen, månad två tillbringade vi helt i tystnad. Tystnad innebar inga samtal eller pantomim under rasterna, men under sessionerna reciterade vi vissa delar gemensamt. Stämbanden fick därmed sin dagliga motion.

Tre månader räckte för de flesta av oss för att hinna recitera de 100000 Vajrasattva-mantran som var vårt huvudåtagande under retreatet. För mig krävdes ytterligare några veckor – jag fortsatte på egen hand när de andra var klara, men under mindre strikta former.

Ingången till ”vårt” hus

Den som eventuellt tycker synd om mig för att jag varit ”instängd” på ett kloster sedan i januari, kan tänka om. Kopan Monastery är definitivt en av de vackraste och bästa platserna i Kathmandu, och här tycks alltid vara något på gång – bönefestival med tusen munkar och nunnor, högtidsfirande då tusen av Kathmandus alla tibetaner kommer hit och har picknick, introduktionskurser med deltagare från hela (väst-)världen, konferenser och turister på snabbvisit.

En dag i slutet av vår tysta månad var självaste premiärministern på besök för att inviga en branschmässa inom turistnäringen, som hyst in sig in i en nybyggd stor möteslokal strax bakom vårt hus. På frukostrasten den dagen kryllade det av poliser, kravallpoliser och militärer med gevär utanför. Vi såg antagligen ut som yra höns när vi med stora ögon promenerade runt och undrade vad som var i görningen. På vår lunchrast kunde vi från en balkong som löper kring vårt hus avnjuta en etnisk åttamannaorkesters framförande av mycket ljud medelst diverse gälla blåsinstrument och grova cymbaler, medan herr premiärministern minglade med de exalterade utställarna tätt åtföljd av målmedvetna fotografer och kameramän. De av poliserna och militärerna i säkerhetsuppbådet som fortfarande var kvar hade vid det laget slappnat av och hängde i små grupper och inspekterade varandras vapen. För oss som tillbringat två månader i retreat, varav en i tystnad, var detta spektakel djupt fascinerande!

Klosterområdet vilar på en höjd i utkanten av staden, med närapå 360 graders utsikt över Kathmandu-dalen och de omgivande bergen. Området är stort och kuperat och rymmer, utöver nämnda konferenslokal, bl a tre stora färgglada gompor (meditationssalar) fyllda av vackra målningar och statyer, ett antal boningshus, skolsalar, matsalar, bokaffär, bibliotek, internetcafé, café, ett litet snabbköp, utsiktsplatser, mängder av träd, blommande buskar och klätterväxter, prunkande rabatter och en vacker trädgård med en maffig stupa.

I stupaträdgården

Utsikt över stadsdelen Bouda

Här lever 350 nepalesiska munkar, från nioårsåldern och uppåt, varav en handfull reinkarnerade lamor. Ett fåtal västerländska nunnor bor och arbetar här, och nedanför höjden finns Kopans nunnekloster med 375 nunnor som kommer hit upp vid speciella tillfällen.

Fem omaka hundar bor här också. De kommunicerar friskt på nätterna och ligger utslagna och sover under dagarna eller håller loj koll på läget runt receptionen. Inte långt från huset jag bor i finns dessutom stall och uteplats för ett knapp tiotal kor, femton getter i många olika storlekar och utföranden, samt några enstaka får, som räddats hit från slakt eller hamnat här för att de varit skadade eller handikappade. De tas om hand och man läser mantran, böner och texter för dem, så att de får konstruktiva avtryck i sinnet, vilket är till hjälp i kommande liv.

Getterna smiter eller släpps ut från sitt inhägnade område då och då och är mycket underhållande att observera då de frenetiskt betar allt i sin väg. Annars är det fågellivet som har fascinerat mig mest. Utöver duvor, kråkor och sparvar som ser ut ungefär som hemma, håller ett gäng stora rovfåglar hov i luftrummet ovanför oss och då och då kan man se fåglar i fenomenala fjäderdräkter kila mellan träden: turkosa, gröna, gula, röda. Och så finns det en gök som sitter och ko-ko:ar någonstans.

När mörkret fallit susar eldflugor runt och blinkar och grodor kvackar från en liten damm i trädgården. I fontänen framför stupan simmar grodyngel sedan några veckor tillbaka.

En fin liten get

En fin stor get (och i bakgrunden min favoritget)

Vädret då? Det började kallt. Jag sov med alla kläder på, plus sovsäck, täcke och filtar, mediterade i mössa, jacka och ylleschalar, men kunde mitt på dagen odla t-shirtbränna då vi i behagligt solsken åt lunch på taket. Det blev gradvis varmare och varmare tills vi svettades även i våra tunnaste plagg och vi åt lunchen inomhus för att slippa det alltför heta solskenet. Sedan vidtog ett antal veckor av varierat, svalare väder: soligt halva dagen och åska och regn halva dagen. Ofta i kombination med storm. Då gällde det att se upp, en dag slog blixten ned i grannklostret. Nu har det lugnat ned sig, men det åskar och regnar fortfarande ibland.

Åskhimmel över klostret på nästa kulle

Under retreatets gång var det två nyheter som nådde oss från omvärlden, via retreatledaren. Dels katastrofen i Japan, och dels att Lama Zopa Rinpoche, den andliga ledaren för FPMT (organisationen som Kopan tillhör), fått en stroke när han undervisade i Australien, men var någorlunda okej. Vi inkluderade alla japaner i våra böner och reciterade long life-mantran för Lama Zopa Rinpoche.

När retreatet var slut och jag använde internet igen läste jag om Patrik Sjöbergs tragik och kriserna i Nordafrika/Mellanöstern. Det var engelskt prinsbröllop med många hattar, en ihjälskjuten Bin Laden och melodifestival. Det finns många att be för, många som skulle behöva en rast från omvärlden och lyxen att ägna tid åt introspektion och läkning.

Tanken slår mig att vi ofta lägger mer tid på att läsa och höra om vad som händer på andra platser, med andra människor, än vad vi gör på att försöka förstå och arbeta med det som finns inom oss, trots att vår inre verklighet är avgörande för vårt eget välmående och vår förmåga att bidra till omvärldens lycka. Alla dessa nyheter och händelser serveras oss så förföriskt och det känns viktigt att hänga med. Och det är definitivt enklare än att möta sina inre demoner och faktiskt förändra något.

Själv är jag extremt tacksam för min paus från omvärlden, men som den medelsvensson jag är innerst inne undrar jag samtidigt nyfiket: Var det rätt låt som vann?