katten också

Mitt livs första kattsambo har svart päls och gröna ögon. Dorje bor i korridoren utanför volontärernas celler och jamar ämligt men ihärdigt vid våra dörrar när han tycker det är dags för påfyllning i matskålen eller om han vill komma in en stund och kolla läget. Som den kattanalfabet jag är försöker jag ta tillfället i akt att öka min förståelse för hans släkte. Men det ska visa sig att han kan lära mig mer än så.

När han jamar utanför min dörr brukar jag bjuda in honom för en stunds förutsättningslöst umgänge. Han skrider in, inspekterar rummet värdigt och metodiskt, ställer sig sedan vid dörren och vill släppas ut, eller hoppar upp i sängen och gör sig hemmastadd där. 



Mina försök att interagera med honom har givit vid handen att eventuell klappning sker helt på hans villkor och att verbal kommunikation från min sida är mer eller mindre meningslös. Han kräver min uppmärksamhet med sitt jamande, men om jag ens bevärdigas med en blick när jag talar med honom så tror jag att den betyder något i stil med ”Det är ofattbart, men du verkar visst tro att jag är en hund.”.

Han är elegant och mystiskt oåtkomlig: uttryckslöst självsäker, uppmärksamt närvarande, avspänt inåtvänd. Sval och behärskad. Ända tills jag tar fram... ETT SNÖRE!

Alltså, det är svårt att ta någon på allvar som tar ett snöre på så stort allvar. Jag viftar med det. Han naglar fast det med blicken, jagar det, sprattlar åt alla håll med alla ben, fångar det, gnager, ligger stilla med uppspärrade ögon beredd på mer... Snöret går till attack och han fäktar, vrider och vänder sig, fastnar med klorna, hugger, flackar med blicken. Han absorberas helt av upplevelsen. Jagar och jagas. Det är fullt allvar. När snöret inte längre rör sig lugnar han ner sig, tuggar sönder det eller tappar intresset och vänder åter sin uppmärksamhet inåt.

Under attack.

”Tänk att någon med sån till synes koll på läget blir så till sig av ett snöre!”, tänker jag. Men, genom sig själv känner man andra, vi bor i ett Dharma-center och Dorje är uppenbarligen en Buddha-katt med telepatisk förmåga, för medan han ger mig en avmätt blick slås jag av tanken att han tycker att vi människor faktiskt beter oss just så - vi jagar efter och flyr från de mest underliga saker.

Vår jakt och flykt sker i och för sig för det mesta på en något mer subtil nivå, men ändå, vi vänder ut och in på oss själva för att uppnå det vi bestämt oss för kommer att göra oss lyckliga, eller för att undvika det vi tror kommer göra oss olyckliga. I stort och smått. Och framförallt, vi tar processen, och oss själva, på fullaste allvar. Vi absorberas av upplevelsen. ”Så det så.”, säger han.

Suddig smaskare.

Emotionellt intrasslad?

Nästa gång jag dras iväg av känslor av habegär, motstånd mot en situation, tvivel på mig själv, ilska mot någon annan, allmänt ältande eller vad det nu må vara, kan jag förhoppningsvis minnas denna undervisning och fylld av ro och självdistans le överseende åt mitt eget sprattlande efter de mentala snören jag själv agnat och trasslat in mig med. ”Lycka till...!” säger Dorje med en sarkastisk min och rullar ihop sig för en tupplur bredvid det livlösa snöret.