rapport

Någon därhemma föreslog, innan jag reste, att syftet med min resa var att ”hitta mig själv”. Jag höll inte med då, men nu kan jag se att det ligger något i det. Problemet med att formulera sig så är dock att det inte finns något ”själv” att hitta, vilket är själva kärnan i buddhismens budskap.

Så, ”förstå vem/vad jag är” ligger närmare sanningen. Att vara i nya slags miljöer, träffa fantastiska lärare och ta del av deras undervisning, och framförallt att göra retreat har givit mig möjligheter att titta långt in i mig själv och hitta allt möjligt – en del att släppa taget om och en del att vårda och gro.

Att vara i retreat är som att hålla upp en spegel framför sig, och se insidan – sådant som vanligtvis är utom räckhåll blir greppbart. I det slags retreat jag har varit nu – Vajrasattva, vilket är en meditationsmetod avsedd att rensa bort negativiteter ur sinnet – dyker mycket upp som man tidigare har låtit bli att hantera. Den som vill veta mer om hur det fungerar kan läsa Lama Yeshes böcker ”Introduction to tantra” och ”Becoming Vajrasattva – the tantric path of purification”.

Retreat innebär hårt arbete, både fysiskt och psykiskt, men det är hög avkastning på ansträngningarna. Sammanfattningsvis är de senaste månadernas arbete sannolikt mitt livs bästa investering så här långt.

Vi var ett tjugotal personer som från slutet av januari till slutet av april tillbringade i stort sett all vår tid i varandras närhet, alla mer eller mindre neurotiska på vårt eget lilla vis, vilket understundom skapade en spännande gruppdynamik.

Vakna 04:45, aktiviteter fram till 20:30, stupa i säng vid 21-tiden – det var ramarna. Innehållet snarlikt varje dag: Åtta timmars utövande – prostrationer, böner/mind training/etc och Vajrasattva-meditation. Resten rast med tid att äta (frukost och lunch, ingen mat efter 12:00), vila, promenera, reflektera, diska, tvätta kläder (för hand) osv.

Ingen kontakt med omvärlden – inga telefoner, internet, tidningar eller samtal utanför gruppen, förutom vid läkarbesök eller liknande. Vi bodde, åt och praktiserade i ett och samma hus, och turades om att hämta vår mat från storköket i byggnaden bredvid.

Vår eminenta retreatledare, en svensk nunna, undervisade och vägledde oss under de första dagarna, sedan turades vi om att leda sessionerna. Retreatledaren fanns till hands för individuella samtal vid behov och kom till oss för att ha möte ibland.

Under den första och den tredje månaden var vi i tystnad halva dagen, månad två tillbringade vi helt i tystnad. Tystnad innebar inga samtal eller pantomim under rasterna, men under sessionerna reciterade vi vissa delar gemensamt. Stämbanden fick därmed sin dagliga motion.

Tre månader räckte för de flesta av oss för att hinna recitera de 100000 Vajrasattva-mantran som var vårt huvudåtagande under retreatet. För mig krävdes ytterligare några veckor – jag fortsatte på egen hand när de andra var klara, men under mindre strikta former.

Ingången till ”vårt” hus

Den som eventuellt tycker synd om mig för att jag varit ”instängd” på ett kloster sedan i januari, kan tänka om. Kopan Monastery är definitivt en av de vackraste och bästa platserna i Kathmandu, och här tycks alltid vara något på gång – bönefestival med tusen munkar och nunnor, högtidsfirande då tusen av Kathmandus alla tibetaner kommer hit och har picknick, introduktionskurser med deltagare från hela (väst-)världen, konferenser och turister på snabbvisit.

En dag i slutet av vår tysta månad var självaste premiärministern på besök för att inviga en branschmässa inom turistnäringen, som hyst in sig in i en nybyggd stor möteslokal strax bakom vårt hus. På frukostrasten den dagen kryllade det av poliser, kravallpoliser och militärer med gevär utanför. Vi såg antagligen ut som yra höns när vi med stora ögon promenerade runt och undrade vad som var i görningen. På vår lunchrast kunde vi från en balkong som löper kring vårt hus avnjuta en etnisk åttamannaorkesters framförande av mycket ljud medelst diverse gälla blåsinstrument och grova cymbaler, medan herr premiärministern minglade med de exalterade utställarna tätt åtföljd av målmedvetna fotografer och kameramän. De av poliserna och militärerna i säkerhetsuppbådet som fortfarande var kvar hade vid det laget slappnat av och hängde i små grupper och inspekterade varandras vapen. För oss som tillbringat två månader i retreat, varav en i tystnad, var detta spektakel djupt fascinerande!

Klosterområdet vilar på en höjd i utkanten av staden, med närapå 360 graders utsikt över Kathmandu-dalen och de omgivande bergen. Området är stort och kuperat och rymmer, utöver nämnda konferenslokal, bl a tre stora färgglada gompor (meditationssalar) fyllda av vackra målningar och statyer, ett antal boningshus, skolsalar, matsalar, bokaffär, bibliotek, internetcafé, café, ett litet snabbköp, utsiktsplatser, mängder av träd, blommande buskar och klätterväxter, prunkande rabatter och en vacker trädgård med en maffig stupa.

I stupaträdgården

Utsikt över stadsdelen Bouda

Här lever 350 nepalesiska munkar, från nioårsåldern och uppåt, varav en handfull reinkarnerade lamor. Ett fåtal västerländska nunnor bor och arbetar här, och nedanför höjden finns Kopans nunnekloster med 375 nunnor som kommer hit upp vid speciella tillfällen.

Fem omaka hundar bor här också. De kommunicerar friskt på nätterna och ligger utslagna och sover under dagarna eller håller loj koll på läget runt receptionen. Inte långt från huset jag bor i finns dessutom stall och uteplats för ett knapp tiotal kor, femton getter i många olika storlekar och utföranden, samt några enstaka får, som räddats hit från slakt eller hamnat här för att de varit skadade eller handikappade. De tas om hand och man läser mantran, böner och texter för dem, så att de får konstruktiva avtryck i sinnet, vilket är till hjälp i kommande liv.

Getterna smiter eller släpps ut från sitt inhägnade område då och då och är mycket underhållande att observera då de frenetiskt betar allt i sin väg. Annars är det fågellivet som har fascinerat mig mest. Utöver duvor, kråkor och sparvar som ser ut ungefär som hemma, håller ett gäng stora rovfåglar hov i luftrummet ovanför oss och då och då kan man se fåglar i fenomenala fjäderdräkter kila mellan träden: turkosa, gröna, gula, röda. Och så finns det en gök som sitter och ko-ko:ar någonstans.

När mörkret fallit susar eldflugor runt och blinkar och grodor kvackar från en liten damm i trädgården. I fontänen framför stupan simmar grodyngel sedan några veckor tillbaka.

En fin liten get

En fin stor get (och i bakgrunden min favoritget)

Vädret då? Det började kallt. Jag sov med alla kläder på, plus sovsäck, täcke och filtar, mediterade i mössa, jacka och ylleschalar, men kunde mitt på dagen odla t-shirtbränna då vi i behagligt solsken åt lunch på taket. Det blev gradvis varmare och varmare tills vi svettades även i våra tunnaste plagg och vi åt lunchen inomhus för att slippa det alltför heta solskenet. Sedan vidtog ett antal veckor av varierat, svalare väder: soligt halva dagen och åska och regn halva dagen. Ofta i kombination med storm. Då gällde det att se upp, en dag slog blixten ned i grannklostret. Nu har det lugnat ned sig, men det åskar och regnar fortfarande ibland.

Åskhimmel över klostret på nästa kulle

Under retreatets gång var det två nyheter som nådde oss från omvärlden, via retreatledaren. Dels katastrofen i Japan, och dels att Lama Zopa Rinpoche, den andliga ledaren för FPMT (organisationen som Kopan tillhör), fått en stroke när han undervisade i Australien, men var någorlunda okej. Vi inkluderade alla japaner i våra böner och reciterade long life-mantran för Lama Zopa Rinpoche.

När retreatet var slut och jag använde internet igen läste jag om Patrik Sjöbergs tragik och kriserna i Nordafrika/Mellanöstern. Det var engelskt prinsbröllop med många hattar, en ihjälskjuten Bin Laden och melodifestival. Det finns många att be för, många som skulle behöva en rast från omvärlden och lyxen att ägna tid åt introspektion och läkning.

Tanken slår mig att vi ofta lägger mer tid på att läsa och höra om vad som händer på andra platser, med andra människor, än vad vi gör på att försöka förstå och arbeta med det som finns inom oss, trots att vår inre verklighet är avgörande för vårt eget välmående och vår förmåga att bidra till omvärldens lycka. Alla dessa nyheter och händelser serveras oss så förföriskt och det känns viktigt att hänga med. Och det är definitivt enklare än att möta sina inre demoner och faktiskt förändra något.

Själv är jag extremt tacksam för min paus från omvärlden, men som den medelsvensson jag är innerst inne undrar jag samtidigt nyfiket: Var det rätt låt som vann?