jag – bergsgeten, och övrig fauna

En sak jag inte hade med på listan över förväntade erfarenheter under den här resan var konditions- och styrketräning. Efter en dryg vecka i bergen inser jag dock att det är en oundviklig del av tillvaron här. Sannolikt kommer jag aldrig igen att vara så vältränad som den dag jag åker härifrån.

Vilken är den brantaste backen du brukar gå i? Ta den, gör den lite brantare, placera den på knappt 2000 meters höjd och föreställ dig att du går i den minst en timma om dagen, så har du en bild av hur det är här. Bara centrala stan är relativt platt, i övrigt lutar det brant uppåt eller nedåt. De hjälpligt asfalterade vägarna slingrar sig bäst de kan längs med bergssidorna och vill man ha större utmaningar finns det ofta ännu brantare genvägar av trappsteg och sönderregnade grusbackar genom terrängen eller mellan husen.

Jag känner mig som en bergsget i vardande när jag vandrar i väggrenen på väg hem från förmiddagens undervisning i buddhistisk filosofi på LTWA (Library of Tibetan Works & Archives). Svetten lackar över hela kroppen och både lungor och benmuskler ber om nåd. Jag sätter mig på en betonggris för att vila en stund, dricka vatten och se på den vackra utsikten över Kangradalen. Så hör jag ett prassel i slänten alldeles nedanför och möter blicken på en långörad svart get som står och smaskar på bladen från en buske. ”Hej artfrände!” ler jag i samförstånd, men geten ser intensivt oförstående ut.

Annars är det framförallt aporna som är allestädes närvarande. Man ser dem kasta sig från gren till gren i de höga granarna, klättra på elledningar och hustak, slåss eller sitta och glo vid vägkanten. Framförallt här en bit upp i skogen, där jag bor nu, hör man dem kommunicera för jämnan. Jag är lite rädd för dem, men jag har fått veta att om man inte tittar på dem och inte har något ätbart i händerna går de inte till attack.

Mitt nya hem är ett mögelfritt, stort, rent och prisvärt dubbelrum på Shree Guest House, som ligger några minuters väldigt brant och väldigt trasig asfaltväg ovanför stadens knutpunkt. Här är det lugnt och skönt och utanför mina fönster finns en liten trädgård dit ett par apor kom in och åt av gräsmattan häromdagen. Deras metod är att de sliter upp en rejäl näve gräs som de snabbt tuggar i sig, tar en näve till osv. Vem behöver gräsklippare med sådana husdjur? På övervåningen bor en tibetansk familj som driver hotellet. Varmvatten ingår, men då får man först be dem sätta på pannan och sedan vänta i 20 minuter tills vattnet har värmts upp.

På vägen hit kan jag, utöver apor, möta enstaka frigående hönor, heroiska packåsnor och blida kor. Och så diverse hundar, som ser ledsnare ut ju mer det regnar. På morgonen sitter det ibland en maffig rovfågel i en grantopp en bit bort, annars är kråkorna den fågelart som hörs och syns mest häromkring.

I badrummet har jag några oförargliga spindlar och en mindre koloni av flygmyror. Till mitt hem kommer också mer eller mindre tillfälliga gäster som nattfjärilar, olika minimala kryp och i morse en mus som jag tror visade intresse för mitt lilla lager av nötter, frön och glutenfria kakor. Jag satt i sängen och utförde min morgonmeditation, utan glasögon, när jag i ögonvrån såg något litet suddigt ljusgrått glida ned på golvet bakom min stora ryggsäck, från stolen där jag förvarar det väl förpackade matförrådet och mina kläder (någon garderob eller hylla finns inte). ”En mus?” tänkte jag, men lugnades av stillheten som genast infann sig – inget prassel eller ljud som skvallrade om en besökare. När jag mediterat klart en stund senare tittade jag efter bakom ryggsäcken och mycket riktigt, där låg en liten, liten mus och tryckte. Kanske hade hon inte tänkt sig att jag skulle vakna i ottan och vara så observant dessutom. Efter att ha yttrat ett skrämt ”ahhh” gick jag ut och drog i snöret till bjällran på andra våningen. Istället för det sedvanliga ”Kan ni sätta på varmvattnet?” löd förfrågan ”Det är en mus i mitt rum, kan ni hjälpa mig?”. Mannen kom ned med en kvast tillverkad av långt gräs och föste med van hand ut det söta djuret ur mitt rum, genom farstun, ut i trädgården, tills det försvann in i vegetationen. Efter en inspektion kunde jag konstatera att maten, som ligger i plastburkar och plastpåsar i en skopåse, var orörd. Påsen hänger numera på toalettdörren, väl synlig för mig och kanske lite vanskligare att komma åt för en gnagare.

Det bästa med att ha bott i ett par sunkiga rum tidigare är att jag uppskattar mitt nya hem desto mer. Så rent! Så stort! Så ljust! Bara badrummet är större än hela mitt förra boende. Och där finns en västerländsk toalettstol minsann, istället för ett porslinsomfattat hål i golvet.

Det som nog inte går att komma undan var man än bor här är luftfuktigheten. Molnen kryper in i staden och gör allting fuktigt – böcker, sedlar, kläder, madrasser... Särskilt bomullstyg suger åt sig bra och t-shirten jag sover i är alltid fuktig och kall när jag tar den på mig, liksom kudden jag lägger huvudet på. Som tur är vänjer man sig, och när man vaknar är man torr igen. Några av kläderna jag tvättade för fyra-fem dagar sedan är dock fortfarande på gränsen till blöta och har börjat lukta unket. Är kroppsvärme det enda sättet att torka dem på tro, eller finns det någon bättre metod som någon vän där ute kan tipsa om?

Utsikt över Kangradalen

 

Shree Guest House

Utsikten från mitt rum

På jakt efter gräs