glöm inte döden

London är en stor labyrint av tegelhus. Det fick jag erfara när jag tog en söndagspromenad till Whole Foods Market, matvaruhuskedjan med ett fantastiskt utbud av ekologisk mat som jag blev introducerad till i Washington i somras. Det var kärlek i första ögonkastet och till min stora glädje finns det Whole Foods-butiker även i London, närmare bestämt fyra stycken.

Jag väljer en på denna sidan Themsen som utflyktsmål. Med kartboken i högsta hugg och paraplyet redo påbörjar jag vandringen i ett duggregn som aldrig riktigt bryter ut. Jag tänker mig ungefär en timmas promenad, men improviserar i ett kritiskt läge och hamnar åt fel håll, en skada som tar tid att reparera. Jag går och går och går i tegelstenslabyrinten och efter en timma och fyrtio minuter är jag äntligen framme.

Tacksamt nog finns det ett fik i butiken och jag äter vad som med stor sannolikhet är världshistoriens godaste bakverk: en raw food-chokladkaka, vilket innebär att den inte bara är fantastiskt delikat, utan även nyttig (!) – enligt innehållsförteckningen tillverkad av avokado, dadlar, agavenektar, kallpressat kakaosmör, rått kakaopulver, pecannötter, vaniljextrakt, yaconrotpulver (vad nu det är...) och kakaobönsströssel.

Efter att ha återhämtat mina krafter på detta synnerligen välgörande sätt, ger jag mig ut i butiken på jakt efter amaranth – proteinrika små frön som är bra att koka gröt på. Jag har just börjat med en väldigt fysisk typ av meditationspraktik morgon och kväll, utöver mitt ibland ganska fysiskt ansträngande jobb, och behöver all protein jag kan få i mig. Utöver amaranth köper jag ärtproteinpulver, skalade hampafrön och chiafrön att blanda i gröten. Chiafrön har jag aldrig provat förut, men det står på paketet att de användes som valuta av aztekerna, så de borde väl vara exceptionellt berikande? Ärtprotein låter inte alls upphetsande, men det starkt rabatterade priset och det 85%-iga proteininnehållet övertygar mig. Varför inte prova?

När jag kommer ut igen skiner solen. Jag är färdigpromenerad för dagen och tar mig till närmaste busshållplats. Det är sen eftermiddag och mycket folk i rörelse, men jag får den bästa platsen i bussen: längst fram på övre däck, med fri sikt genom vindrutan över den soliga höststaden utanför. Ungefär som på bio, och jag försjunker i någon slags avslappnad förnöjsamhet tills mannen bredvid mig plötsligt frågar: ”Såg du?”.

Bussen höll på att släppa av och på passagerare vid en hållplats strax innan en korsning med rödljus, när en fotgängare blev påkörd av en lastbil i motsatt färdriktning, precis framför oss. Mannen bredvid mig såg det hända, men min biofilm pågick åt ett lite annat håll och jag märkte ingenting.

Nu ser jag hur lastbilschauffören springer fram till offret, som ligger på marken framför en bil i filen bredvid oss. Han knappar förfärad på sin mobiltelefon, medan kvinnan som stannat sin bil framför offret sitter på huk. Hennes bils motorhuv skymmer offret för oss ända tills vi sakta börjar rulla igen, förbi, på väg mot nästa hållplats. Jag väljer att inte titta, vänder blicken åt ett annat håll. Mina medpassagerares jämranden när vi passerar vittnar om att det är något mycket otäckt de ser. Mannen bredvid mig stönar och sätter händerna framför ögonen, som om han genast ångrat sin nyfikenhet.

Här var det.

Överlever man om man blir knockad av en lastbil eller var det någons sista ögonblick i livet vi bevittnade? I vilket fall kommer ett antal människor aldrig glömma vad som hände idag. På ett ögonblick revs stora hål i tillvaron för dem, medan andra, alldeles runt hörnet eller en liten bit bort på samma gata, helt ovetandes klev vidare i livet, på väg någonstans.

Min kartbok ”London AZ” (London's best selling atlas) är tjock: 175 sidor med kartor och 250 sidor med tillhörande gaturegister. Alla dessa gator sida upp och sida ned. Alla tegelhus som kantar dem. Alla människor som bor i dem. Alla rödljus, korsningar. Hur många andra blev påkörda av en lastbil idag, här och i andra labyrinter? Hur många fick sina liv uppochnedvända eller utsläckta, medan deras grannar utförde dagens ärenden och vände hemåt som om ingenting särskilt hade hänt? Som om det inte var ett mirakel. Thich Nhat Hanh, den vietnamesiske poeten, författaren, buddhistmunken, poängterade detta i en undervisning jag såg på video häromkvällen: att det är ett mirakel av vara vid liv.

Ta vara på din dag.