möten

Monsunen är över. Jag skulle tro att alla här är glada över det. Färdigmöglat för den här gången!

En dag häromveckan regnade det till min stora förvåning inte på hela dagen, och inte nästa dag och inte nästa dag heller. Kan månader av regnande vara över så plötsligt? Nej, så enkelt var det inte. Efter tredagarsuppehållet följde några dagar av fortsatt regnande till och från, men sen, sen! Aporna lekte lyckliga i solen, korparna kraxade muntert och vi turister log blygt mot himlen. Ett nytt liv tog sin början med möjligheter till frukost på taket, torr duschhandduk och kortärmat. Till och med solglasögonen fick plockas fram.

Tushita var toppen. Till den grad att jag redan har anmält mig till 20 dagar till där uppe. Först 10 dagars kurs på temat ”How to develop bodhichitta”. Bodhichitta är djup kärlek och medkänsla för alla levande varelser, en grundbult i tibetanskt buddhistiskt utövande. Bodhichitta är motivationen att sträva mot upplysning för att i det tillståndet kunna hjälpa andra, istället för mot nirvana som är ett tillstånd man når för sin egen skull. Några dagar senare blir det ett 10 dagar långt retreat med fokus på Medicine Buddha.

När kursen om Hjärtsutran var klar såg vi så här glada ut:

 

Utöver mycket pedagogisk och inspirerande undervisning kring ett högintressant och komplext ämne (tomhetsbegreppet) och en trevlig grupp, bjöd dagarna på Tushita på nära umgänge med en flock apor. De höll såpass bra koll på oss att de la märke till att ett rum vid ett tillfälle var olåst och obevakat. De som bodde i rummet fick allt ifrån kosttillskottspulver till laxermedel uppätet – aporna öppnade burkar och förpackningar och satte i sig allt som verkade aptitligt.

Själv slapp jag bli bestulen och kunde med växande fascination beundra deras akrobatkonster i träden och allt annat som går att klättra på. De svingar sig fram som elitgymnaster korsade med kattdjur – viga, starka och graciösa – och landar alltid bra oavsett hur illa det ser ut att bli. Småbarnen, små som chiuauor, springer ursöta runt på sina lite för långa och smala ben, ungdomarna brottas och kivas mer eller mindre oavbrutet och de vuxna plockar loppor på varandra eller sitter och håller koll på barnen. Åldringarna är respektingivande biffiga som förväxta pitbullterriers med tjock päls.

Lama Zopa, det andliga överhuvudet för organisationen som Tushita tillhör, har låtit bygga en liten pool på området för att aporna ska ha tillgång till dricksvatten. De äldre har fattat galoppen och dricker av vattnet medan ungdomarna använder poolen som äventyrsbad. De kastar sig ned i vattnet från träden och leker jage för att blöta ned varandra.

Jag delade rum i en liten stuga i skogen med en vän kanadensiska, en lagom stor spindel och en diskret mus. Själva musen såg jag aldrig, men den lämnade tydliga spår efter sig varje natt i vårt badrum.

Efter några mindre lyckade försök har jag efter kursen hittat ett bra ställe att bo på: Ett lagom bedagat 70-talshotell med gullig personal där jag för knappt 40 kronor natten får disponera ett i stort sett mögelfritt dubbelrum utan småkryp, med badrum inklusive varmvatten. En dubbelsäng, ett bord och en stol är hela möblemanget även denna gång. En hylla eller garderob hade inte skadat, men det finns tre krokar på insidan dörren och i sängen finns plats för klädhögar.

Min vän munken som jag träffade på första dagen i Mcleod Ganj har lånat ut en vattenkokare till mig, så att jag kan laga havregrynsgröt till frukost och dricka något varmt när det behövs. Det känns hemtrevligt att göra frukost själv och min havregrynsgröt är faktiskt godare än restaurangernas, trots den primitiva tillagningsmetoden. Jag häller hett vatten och havregryn, nötter, salt, ghee och lite honung i en stor kopp. Efter några minuter har det hela grötat till sig och jag kan ta med koppen upp på taket och äta i solskenet med storslagen utsikt. I hälsokostaffären har jag hittat ett vetefritt knäckebröd (heja Ryvita!) som jag sätter i mig till mellanmål med tahini och äppelmarmelad på.

Idag ska jag fara till Bir, en annan liten ort med en tibetansk bosättning. Det ska vara två dagars undervisning om Arya Tara med Dzongsar Khyentse Rinpoche på Deerpark Institute. När jag kommer tillbaka är det snart dags igen för undervisning med Hans Helighet Dalai Lama. Fyra dagar denna gång, med fokus på olika texter varje dag.

Utöver att njuta av Dalai Lamas närvaro och kloka ord hoppas jag få träffa en ung nunna som jag har sponsrat i några år via Tibet Charity. Hon bor i en tibetansk koloni i södra Indien, men är här i trakten för att delta i nunnornas årliga debattmöte. Alla tibetanska nunnekloster i Indien skickar representanter som under några veckors tid tävlar mot varandra i buddhistisk filosofisk debatt. När Dalai Lama undervisar gör de en dock paus för att närvara vid undervisningen och då hoppas jag kunna leta upp henne. Det skulle vara fantastiskt kul att träffas. Fortsättning följer!

Tushita - jag bodde i rummet till höger. Snickarverkstad på övervåningen.

Vissa skulle verkligen behöva raka sig under armarna...

moln

Molnen omsluter staden idag, det är som att kliva ut i en dröm. Jag balanserar på asfaltstrimman i mitten av vägen som på ett näs i en ocean av sten och grus.

I olika skepnader kommer de snart, tiggarna, med sin bön om mer. Några envist pockande, andra uppmärksamt väntande: gamla män med lytta ben, damer med av spetälska lemlästade händer, unga kvinnor med barn i famnen, hundarna som sorgset betraktar det som försiggår.

Och så frågan varför, varför ger jag inte några droppar av mitt överflöd i allmosor till dem?

Generositet är en så viktig övning att den omnämns specifikt i tillflyktsbönen, som med fördel reciteras morgon och kväll, samt innan undervisning och meditation, för att rikta sinnet åt rätt håll. Den lyder: ”Till Buddha, Dharma och Sangha tar jag min tillflykt tills upplysningen är nådd. Genom generositet och andra förtjänstfulla handlingar, må buddhaskapet förverkligas till gagn för alla varelser.” (Dharma är Buddhas undervisning. Sangha är de som redan nått upplysning och de lärare och andra som praktiserar för att nå dit). För ytterligare inspiration kan man fortsätta med andra böner, t ex en som frammanar medkänsla för alla levande varelser: ”May all beings have happiness and the causes of happiness. May all be free from suffering and the causes of suffering...” osv.

Teori och praktik håller inte alltid jämna steg och när den första tiggaren jag möter här, en kvinna i barn-i-famnen-kategorin, kommer fram och tar mig på armen ger jag henne en arg min och skyndar vidare. Nästa morgon, när jag kommer gående med min packning i regnet på väg till ett nytt boende, sänker jag irriterad mitt paraply som en sköld mot henne när hon närmar sig.

Efter några dagar och möten med stadens övriga tiggare, kom den där besvärade känslan ikapp mig en molnindränkt morgon. Sedan min ankomst hade jag gladeligen skänkt pengar till kloster, tiggarmunkar, översvämningsdrabbade och annan välgörenhet, givit dricks till restaurangfolk och taxichaufförer, men till tiggarna intet. Varför?

Jag sätter mig ned och resonerar med känslan. Det hade börjat med den där kvinnan. Till mitt försvar kommer flera argument och teorier: Det är inte hennes barn; hon behöver egentligen inte tigga; hon är dittvingad av någon annan; hon borde sysselsätta sig på ett för samhället mer produktivt sätt; att ge henne pengar motverkar samhällsutvecklingen och kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden...

Efter en stund får jag dock erkänna: inget av det där vet jag egentligen någonting om. Det är teorier jag har för att försvara mig mot den obehagliga känslan av att hon kommer för nära, för att maskera ilskan över att hon vidrör mig. Uppenbarligen klarar jag inte av att fattigdom rör vid min bortskämda kropp, jag behöver ett paraply för att fäkta bort den.

På några ställen i staden erbjuds jag exempel på arbeten hon kunde ha haft, där kvinnor lika henne bär betongsäckar på huvudet till byggarbetsplatser eller släpar på annat byggnadsmaterial. Så storartat av mig att önska henne ett sådant självförverkligande jobb. Skulle det inte kännas bra om jag fick bidra till att en människa kunde slippa bära betongsäckar en stund?

Jag lyckas genomskåda mig själv och det som kallas för ”the self grasping mind” - ett sätt att tänka som grundar sig i egoism, och som buddhistiskt utövande syftar till att träna bort eftersom det i grunden är kontraproduktivt. Som tur är kan man ju, om man vill, ändra på sättet man relaterar till sin omgivning. Ibland räcker det med en insikt, ibland tar det tid, men med lite träning går det.

Jag beslutar att ge pengar till minst en tiggare varje dag. Det finns ett par ganska stationära och ett par ambulerande i staden. De går till jobbet varje morgon som alla andra och avlönas av barmhärtiga förbipasserande. Den som vill kan se dem som en möjlighet till övning i att släppa taget, utöva generositet och öppna sitt hjärta inför andras öden.

Nu har jag alltid en tiorupiessedel i bakfickan, eller småmynt ifall jag har några, redo att avlöna de tiggare jag stöter på. Det skulle vara skönt att kunna ge och helt strunta i att resonera kring varför de är där osv, men än så länge ger jag bara till de uppenbart halta och lytta. Allt som allt rör det sig om några enstaka kronor om dagen, så det är i vilket fall solklart att jag själv inte behöver pengarna för min överlevnad. Och ett som är säkert är att det känns mycket bättre och mer konstruktivt att öva på att ge, än att titta bort, indignerad över tiggarnas existens. 

Kvinnorna med barn i famnen har jag inte återsett, men i tanken har jag övat mig på att möta dem med tålamod och medkänsla istället för ilska, oavsett hur mycket de petar på mig. Om jag ger dem några pengar återstår dock att se.

Övning ger färdighet, men de närmaste elva dagarna ska jag tillbringa i tystnad på 2200 meters höjd, omgiven av andra Buddha-wannabes och en skog av ormbunksbeklädda granar. På Tushita meditationscenter finns inga tiggare att öva på, bara tjuvaktiga apor och inre demoner. Kursen utgår från ”Hjärtsutran”, som skildrar ett tillfälle då den historiska Buddhan gav undervisning om tomhetsbegreppet.

När jag är tillbaka i civilisationen igen kan jag skriva och berätta om hur det hela avlöpte. Till dess bjuder jag på några bilder av de moln som rör sig som osaliga andar genom staden, runt bergen och över dalen nedanför, och gör så att allt från ryggsäckar till radband och vitaminpiller börjar mögla. 

 

krockar

Riktiga krockar har jag än så länge klarat mig undan. Bilar och motorcyklar är vänliga nog att ljudligt kungöra att de närmar sig, så att fotgängare, eventuella kor och mötande trafik hinner flytta på sig innan de svischar förbi med några centimeters marginal. Särskilt i nedförsbackarna, där man kan rulla snabbt och ljudlöst utan motorns hjälp, är det nödvändigt att tuta för att göra sig hörd.

Det här ska istället handla om två små kulturkrockar. Det gäller något så livsviktigt som ris och hår, och sensmoralen är i all sin enkelhet att man behöver kommunicera lite mer i en främmande kultur än vad man gör hemma, om man inte vill framstå som alltför underlig.

Ashoka Restaurang är en av många restauranger i Mcleod Ganj som erbjuder indisk, tibetansk och kinesisk mat samt möjligheten att välja mellan bord i gatuplan, en våning upp eller på takterrass med vacker utsikt (och apor som kommer och stjäl bröd från borden).

Jag sätter mig på mellanvåningen och tittar i menyn. Som ett av få ställen har de en engelsk förklaring till de olika maträtterna, och jag kan glatt konstatera att de har en av mina nya favoriträtter - ”smör-dal” - en krämig gryta av kidneybönor och svarta linser där smör är en av ingredienserna. Till det väljer jag potatis stekt i kummin och en flaska vatten. Jag ser fram emot att äta en måltid utan ris, eftersom det blir mycket av den varan här. Som vegetarian utan möjlighet att äta mjöl- och mjölkprodukter (förutom smör) är det ris och grönsaker eller baljväxter i olika konstellationer som gäller – fried rice blir det ett par gånger i veckan.

Kyparen tittar klentroget på mig efter att ha tagit emot min beställning: ”Inget ris eller bröd?”. När jag bekräftar detta och nämner att dal och potatis verkar fullt tillräckligt förstår jag av hans mimik att jag står i begrepp att begå ett stort misstag och kanske också skända hela den den indiska matkulturen. I mina öron låter en skål potatis och en skål linsgryta som en ypperligt komponerad lunch, men uppenbarligen bryter jag mot någon ayurvedisk princip om vad en balanserad måltid ska innehålla eller helt enkelt mot indisk sans och balans.

Inget ris, inget bröd. Jag funderar på om det är som att beställa in köttbullar med blodpudding, och nobba potatisen och lingonsylten. Servitören som kommer med maten frågar för säkerhets skull omtänksamt om jag inte vill ha ris till. Dal-grytan är ytterst delikat och jag mosar glad i hågen potatis i såsen och äter mig proppmätt utan att lyckas tömma skålarna.

Betalar gör man i entréplan. Killen som tar betalt frågar lite halvt misstänksamt om jag varken ätit ris eller bröd till maten. Han blir dock nöjd när jag har jämna pengar. Växel tycks alltid vara en eftertraktad bristvara.

När jag går dit igen några dagar senare beställer jag smör-dal med spenat-potatis och förklarar när kyparen frågar om ris att det i mitt hemland är vanligt att äta potatis istället för ris. Han invänder lite lamt att potatisen serveras tillsammans med mycket spenat, men tillägger också vänligt att jag får lov äta som jag vill. Jag sträcker mig till att utöka beställningen med en papadom, ett krispigt tunt bröd gjort av linser och kryddor.

Håret växer även i Indien och jag begav mig därför till frisören. Den trendigaste salongen i hela staden tror jag, med både ansiktsbehandling, massage och vaxning i sitt utbud. Det var min spanskaelev som tipsade mig om stället, hon har koll på läget. Alla andra frisörer jag sett här är mindre barberarsalonger där mängder av män klipps, rakas, eller sitter och väntar, på en mycket liten yta med god insyn. Jag tror inte att jag skulle våga mig dit.

”Hur vill du ha det?” frågar trend-frisörskan. ”Kort”, svarar jag, och tänker mig en lättskött frisyr med ganska jämnkort hår. I förhållande till tibetanska och indiska kvinnors hår är mitt redan hutlöst kort. De har vackert, svart hår som gärna når en bra bit ned på ryggen. Alltså borde jag kanske ha varit mer specifik. ”Och det här?” undrar hon och håller i den del av min frisyr som är lite längre än resten. ”Klipp av det.”

Efter tvättning av håret upplyser hon mig om att med för kort hår skulle jag att se ut som en pojke. Det kan jag hålla med om, men jag förklarar att jag behöver en praktisk frisyr och hon klipper målmedvetet sidorna, nacken och runt öronen. När hon kommer till luggen och resten av det längre partiet uppe på huvudet måste jag avbryta henne för att förtydliga att hon kan klippa kortare. Istället för pytte lite tar hon nu lite till, men förklarar att om hon klipper kortare så kommer jag att se ut som en pojke. ”Det spelar ingen roll”, säger jag och uppmanar henne att klippa så mycket hon tycker är möjligt.

Det är nu jag antagligen skulle ha förtydligat att jag vill ha en ny, riktigt kort frisyr, inte en diskret putsning av den gamla. Kanske borde jag ha gjort en utläggning om hur praktiskt det är att resa med kort hår. Det innebär mindre tid med blött hår när man är hårtorkslös och dessutom har en fjuttig handduk som är blöt för jämnan eftersom allting är blött för jämnan när det är monsun. Med kort hår kan man ha upp till fyra (!) färre grejer i packningen – varken borste, schampo, balsam eller stylingprodukt behövs, man bara tvättar håret med sin tvål och voilá! Mycket effektivt. Fortsättningsvis skulle jag ha förklarat att jag trivs i kort hår oavsett vad andra tycker och att jag är trygg i min kvinnlighet även utan lockar. Jag kunde ha resonerat kring kulturella skillnader mellan Himalayaregionen och Skandinavien, könsrollerna i det postmoderna samhället, metrosexualitetens utbredning... och ställt frågan om det inte i ett land där medelålders män hennafärgar håret borde vara fritt fram för vem som helst att se ut hur som helst. Hela denna tankeström förblev dock latent i mitt sinne och steg till ytan först senare. Jag satt kvar och lät mig klippas, halvt försjunken i en spektakulär indisk tv-show som stod på med hög volym.

När hon är färdig har hon visserligen klippt kortare än vad hon gjorde från början, men har på eget bevåg sparat ett undre lager av längre lugg, samt ett sjok av lite längre hår uppe på huvudet som en toupé ovanpå resten. Den undre luggen, förklarar hon, kan du ha platt rakt ned i pannan, så att du ser kvinnligare ut. Genom sitt geniala tilltag har hon räddat vad som räddas kan av min könsheder.

Antingen la hon inte märke till hur lockigt mitt hår är i torrt tillstånd, eller också är en plattång i hennes värld en självklar ingrediens i varje kvinnas bagage. Nu har jag ju inte någon plattång med mig och luftfuktigheten här lyfter mitt hår till sitt allra krulligaste jag, så även om jag hade tyckt att en rak lugg i pannan under ett lager av kortare lugg åt sidan var en god idé, så skulle den ha varit mycket svår att genomföra i praktiken.

Efter en stunds eftertanke väljer jag att inte protestera. Jag betalar, går hem och klipper själv vidare framför badrumsspegeln med hjälp av nagelsax och rakhyvel. Jag tar bort luggen, tunnar ut och kortar av lite var stans. Resultatet blir att jag ser ganska rolig ut, men det är det å andra sidan många turister som gör här, har jag konstaterat. Jag går runt och känner mig smått fånig i ett par dagar, men sedan fluffar håret till sig på ett hyfsat sätt, och jag kan slappna av. Från och till ser jag ut lite som Tintin, när en avklippt lock vill ställa sig upp mitt på huvudet. Då ler jag mot spegeln och tänker på hans äventyr i Tibet.

Före

Efter frisören klippt

När jag klippt själv

Några dagar senare

målfoto

Inför den här resan var det under en längre tid mycket som skulle ordnas. Det var många som hjälpte till, framförallt mamma har ställt upp på massor av sätt. Hon har t ex hjälpt till med att måla om inför lägenhetsförsäljningen, sälja grejer på loppmarknader, städa, flytta och husera de grejer jag sparar. Mamma gav mig logi i kolonistugan över sommaren och tar hand om posten medan jag är borta. Hur skulle jag någonsin ha klarat av detta projekt utan mamma och alla andra som har hjälpt mig?

Mycket jobb och tankekraft har jag också lagt ned på egen hand och till min hjälp längs med vägen har jag haft två stycken målbilder. Den ena föreställer mig själv när jag står på Landvetter med min ryggsäck. Alla praktikaliteter hemma är avklarade och jag är vänd mot världen, redo för avfärd. Vid behov har jag föreställt mig bilden och hur det skulle kännas att vara där.

När dagen väl kom och jag faktiskt stod på Landvetter med mitt bagage, kl. 05 en lördagsmorgon, behövde jag påminna mig själv om att jag faktiskt var där nu, i bilden. Bedövad av sömnbrist och fixarstress, men ändå, där - i några egentligen ganska innehållsfattiga ögonblick, som flygplatsvistelser tenderar att vara - i mellanrummet mellan gamla och nya erfarenheter. Och det kändes... väldigt skönt. Det är något verkligt tillfredsställande med att nå ett mål som man har strävat efter under lång tid. All fokus som i förskott har visualiserats på just den där stunden. Målgången.

För att riktigt kunna gotta mig åt ögonblicket och minnas hur avslappnad och tillfreds jag kände mig, tröttheten och adrenalinet till trots, bad jag en rullstolsburen ung kvinna att ta ett kort på mig strax innanför säkerhetskontrollen. Det blev ett foto som jag verkligen gillar.

Jag tror att jag fortfarande lever kvar till viss del i den där lugna och nöjda, men lite bedövade känslan. Även på plats här i Dharamsala behöver jag påminna mig om att jag faktiskt är här, i Indien, i exiltibetanernas huvudstad med sitt fantastiska utbud av möjligheter att ta del av tibetansk visdom och kultur.

I målbild nummer två återser jag Boudhastupan i Kathmandu, och promenerar runt den med en centrerad och öppen känsla. En känsla av att verkligen landa. Förhoppningsvis blir bilden verklighet om två månader. Fram till dess och därefter ligger ett litet pärlband av nya målbilder på vänt som jag fyller med innehåll pö om pö. Det är som att slå in fina paket till sig själv, bära dem med sig en tid och sedan nyfiket, och utan stora förväntningar, öppna dem ett efter ett allt eftersom händelserna infinner sig i verkligheten.

Vare sig det gäller kortsiktiga eller långsiktiga mål tror jag att detta är en metod som lönar sig. Att visualisera bilder och känslor är också en viktig del av träningen i meditation inom tibetansk buddhism, och ett sätt att mejsla fram goda sidor hos sig själv. Genom att i meditationen ägna tid åt att fokusera på och uppleva en viss förmåga eller känsla, har man den närmare till hands även i verkliga livet.

Undervisning, som ger teoretiska kunskaper och inspiration, i kombination med meditation och träning i att tillämpa tålamod, generositet, etik, medveten närvaro etc. i vardagen, är buddhismens verktyg för personlig och andlig utveckling.

Utöver stillhetsmeditation, som syftar till att öva upp förmågan att varva ned och att koncentrera sig, och analytiska meditationer som hjälper till att nå olika känslor och insikter, finns inom tibetansk buddhism meditationer där man visualiserar olika Buddhor. De förkroppsligar vissa specifika egenskaper, som med tiden smittar av sig på den som mediterar, t ex förmågan att känna kärlek och medkänsla för sig själv och andra. Man blir som man umgås, heter det ju.

Har man fått en initiering i en viss meditation av en kvalificerad lama kan man också visualisera att man själv är den Buddha som meditationen handlar om. Att föreställa sig att man redan har Buddhans egenskaper och förmågor är som att ta en genväg till målet, samtidigt som man tränar på att faktiskt utveckla dem.

Att bli en Buddha - den ultimata målbilden. Snacka om en målgång som kräver strävanden under lång tid! Dit är det väldigt långt kvar, men som tur är finns det många små delmål att glädja sig åt längs med vägen.

(Ur)laddad på Landvetter

jag – bergsgeten, och övrig fauna

En sak jag inte hade med på listan över förväntade erfarenheter under den här resan var konditions- och styrketräning. Efter en dryg vecka i bergen inser jag dock att det är en oundviklig del av tillvaron här. Sannolikt kommer jag aldrig igen att vara så vältränad som den dag jag åker härifrån.

Vilken är den brantaste backen du brukar gå i? Ta den, gör den lite brantare, placera den på knappt 2000 meters höjd och föreställ dig att du går i den minst en timma om dagen, så har du en bild av hur det är här. Bara centrala stan är relativt platt, i övrigt lutar det brant uppåt eller nedåt. De hjälpligt asfalterade vägarna slingrar sig bäst de kan längs med bergssidorna och vill man ha större utmaningar finns det ofta ännu brantare genvägar av trappsteg och sönderregnade grusbackar genom terrängen eller mellan husen.

Jag känner mig som en bergsget i vardande när jag vandrar i väggrenen på väg hem från förmiddagens undervisning i buddhistisk filosofi på LTWA (Library of Tibetan Works & Archives). Svetten lackar över hela kroppen och både lungor och benmuskler ber om nåd. Jag sätter mig på en betonggris för att vila en stund, dricka vatten och se på den vackra utsikten över Kangradalen. Så hör jag ett prassel i slänten alldeles nedanför och möter blicken på en långörad svart get som står och smaskar på bladen från en buske. ”Hej artfrände!” ler jag i samförstånd, men geten ser intensivt oförstående ut.

Annars är det framförallt aporna som är allestädes närvarande. Man ser dem kasta sig från gren till gren i de höga granarna, klättra på elledningar och hustak, slåss eller sitta och glo vid vägkanten. Framförallt här en bit upp i skogen, där jag bor nu, hör man dem kommunicera för jämnan. Jag är lite rädd för dem, men jag har fått veta att om man inte tittar på dem och inte har något ätbart i händerna går de inte till attack.

Mitt nya hem är ett mögelfritt, stort, rent och prisvärt dubbelrum på Shree Guest House, som ligger några minuters väldigt brant och väldigt trasig asfaltväg ovanför stadens knutpunkt. Här är det lugnt och skönt och utanför mina fönster finns en liten trädgård dit ett par apor kom in och åt av gräsmattan häromdagen. Deras metod är att de sliter upp en rejäl näve gräs som de snabbt tuggar i sig, tar en näve till osv. Vem behöver gräsklippare med sådana husdjur? På övervåningen bor en tibetansk familj som driver hotellet. Varmvatten ingår, men då får man först be dem sätta på pannan och sedan vänta i 20 minuter tills vattnet har värmts upp.

På vägen hit kan jag, utöver apor, möta enstaka frigående hönor, heroiska packåsnor och blida kor. Och så diverse hundar, som ser ledsnare ut ju mer det regnar. På morgonen sitter det ibland en maffig rovfågel i en grantopp en bit bort, annars är kråkorna den fågelart som hörs och syns mest häromkring.

I badrummet har jag några oförargliga spindlar och en mindre koloni av flygmyror. Till mitt hem kommer också mer eller mindre tillfälliga gäster som nattfjärilar, olika minimala kryp och i morse en mus som jag tror visade intresse för mitt lilla lager av nötter, frön och glutenfria kakor. Jag satt i sängen och utförde min morgonmeditation, utan glasögon, när jag i ögonvrån såg något litet suddigt ljusgrått glida ned på golvet bakom min stora ryggsäck, från stolen där jag förvarar det väl förpackade matförrådet och mina kläder (någon garderob eller hylla finns inte). ”En mus?” tänkte jag, men lugnades av stillheten som genast infann sig – inget prassel eller ljud som skvallrade om en besökare. När jag mediterat klart en stund senare tittade jag efter bakom ryggsäcken och mycket riktigt, där låg en liten, liten mus och tryckte. Kanske hade hon inte tänkt sig att jag skulle vakna i ottan och vara så observant dessutom. Efter att ha yttrat ett skrämt ”ahhh” gick jag ut och drog i snöret till bjällran på andra våningen. Istället för det sedvanliga ”Kan ni sätta på varmvattnet?” löd förfrågan ”Det är en mus i mitt rum, kan ni hjälpa mig?”. Mannen kom ned med en kvast tillverkad av långt gräs och föste med van hand ut det söta djuret ur mitt rum, genom farstun, ut i trädgården, tills det försvann in i vegetationen. Efter en inspektion kunde jag konstatera att maten, som ligger i plastburkar och plastpåsar i en skopåse, var orörd. Påsen hänger numera på toalettdörren, väl synlig för mig och kanske lite vanskligare att komma åt för en gnagare.

Det bästa med att ha bott i ett par sunkiga rum tidigare är att jag uppskattar mitt nya hem desto mer. Så rent! Så stort! Så ljust! Bara badrummet är större än hela mitt förra boende. Och där finns en västerländsk toalettstol minsann, istället för ett porslinsomfattat hål i golvet.

Det som nog inte går att komma undan var man än bor här är luftfuktigheten. Molnen kryper in i staden och gör allting fuktigt – böcker, sedlar, kläder, madrasser... Särskilt bomullstyg suger åt sig bra och t-shirten jag sover i är alltid fuktig och kall när jag tar den på mig, liksom kudden jag lägger huvudet på. Som tur är vänjer man sig, och när man vaknar är man torr igen. Några av kläderna jag tvättade för fyra-fem dagar sedan är dock fortfarande på gränsen till blöta och har börjat lukta unket. Är kroppsvärme det enda sättet att torka dem på tro, eller finns det någon bättre metod som någon vän där ute kan tipsa om?

Utsikt över Kangradalen

 

Shree Guest House

Utsikten från mitt rum

På jakt efter gräs