landningar

Febril aktivitet rådde in på småtimmarna innan avfärd. En kort stunds vila, men ingen sömn, innan taxin hämtade mig kl. 04:00. Efter inga problem alls landade jag på hotellet i Delhi och hängav mig åt ett dygns återhämtning: sova, läsa och äta god indisk frukost, lunch och middag på rummet (matsal fanns inte). På eftermiddagen ringde de från receptionen: ”Du har inte kommit ned på hela dagen, mår du inte bra?”.

Nästa dag en dryg timmas flygfärd norrut och sedan en halvtimmas taxifärd uppåt, uppåt, uppåt med en säker chaufför på de kurviga branta vägarna mot Upper Dharamsala/McLeod Ganj. Jag hade bett honom köra till ett hotell jag blivit rekommenderad och han körde runt och frågade människor på gatorna om var hotellet låg tills han tillslut fick beskedet att det inte finns längre. Med packning motsvarade halva min kroppsvikt valde jag att kliva in på första bästa hotell. Det som fanns var ett dubbelrum som var dyrare än jag hade tänkt mig med tanke på standarden, men värt pengarna för att slippa kämpa med väskorna i regnet som just hade börjat falla.

Eftermiddagens uppdrag blev att hitta ett lämpligare hotell för kommande nätter. Jag passade först på att registrera mig för Dalai Lamas undervisning som äger rum till helgen. Sedan gick jag gatan fram och spanade efter något trevligt ”guest house”. Det dröjde inte mer än fem minuter innan jag blev shanghajad av en mycket vänlig tibetansk munk i övre medelåldern som jag träffade på i en port. Han blev begeistrad över att jag kom från Göteborg eftersom han blivit bjuden till västkusten förra sommaren av vänner och spenderat ett par månader där. Med hans hjälp hittade jag några olika mer prisvärda boenden att undersöka närmare nästa dag. Därefter bjöd jag honom på middag på en tibetansk restaurang och när jag nämnde att jag talar spanska dök en servitris upp och undrade om jag kunde undervisa henne en timma om dagen. Hon har planer på att flytta till sin mor som bor i San Francisco och då är det lättare att få jobb om hon talar spanska utöver engelskan. Visst, så nu är jag spanskalärare. I gengäld lär hon mig nybörjartibetanska.

Flytten gick följande förmiddag till ett mycket billigt (80 Rupies/14 kr per natt), ljust, två gånger två meter stort rum med plåtdörr, ett fönster, trevlig utsikt och mindre mögellukt än övriga rum jag tittat på. Spartanskt men tillräckligt möblerat med säng, ett litet träbord och en papperskorg. Där gjorde jag mig hemmastadd och beundrade utsikten vilken bland annat bestod av en liten flock apor strax utanför.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde jag diverse ärenden och upptäcktsfärder - poströstade, besökte Dalai Lamas tempel m.m. och genomförde den första kombinerade spanska- och tibetanskalektionen. Så kom kvällen och jag satte mig och pluggade tibetanska bokstäver men kunde även konstatera att lukter känns starkare så dags på dygnet. Den tidigare diskreta mögeldoften blev allt mer påträngande. När jag öppnade dörren mot korridoren för att få in luft knockades jag istället av urinstanken från toaletten två dörrar bort.

Vad göra? Jag stängde dörren, öppnade fönstret och gick loss på mögelfläckarna med mina från Sverige medtagna ”baby wipes”- tvättservetter för baby av ekologisk bomull – som annars är praktiska att använda när en kall dusch inte känns lockande. För säkerhets skull baddade jag därefter väggen med fotsvampspuder där fläckarna suttit. Svamp som svamp, det kanske funkar? Möglet under den på sina ställen fuktbubbliga målarfärgen var dock oåtkomlig och när ögonen började kännas mögelirriterade var det bara att erkänna mig besegrad. Det blir till att leta ny bostad igen. Natten tillbringade jag i sovsäcken med underställ, yllestrumpor och mössa på, öppet fönster och kall näsa.

Även om jag lyckas hitta ett mögelfritt rum någonstans på denna fuktiga bergssida förespår jag att fotsvampspudret blir den mest använda produkten i medicinväskan den närmaste tiden. Det regnar till och från varje dag och eftersom stövlarna inte fick följa med är det blöta sandalfötter som gäller. Tur att man som göteborgare är van vid ständigt regn. Vad jag förstår kommer monsunen dock att övergå i vinter inom en snar framtid. Jag håller tummarna för att mitt lilla grå reklamparaply från region Värmland med sin inspirerande slogan ”Värmland låter spännande” håller tills dess.  

Mitt rum pa Seven Hills Guest House

Forsta hotellet jag bodde pa

En ung schaferhund ar nyfiken pa apan som dock ignorerar den totalt

tack

Kanske för att jag varit dålig på avsked tidigare i livet uppskattar jag dem verkligen nu. Det är såklart skillnad på frivilliga och ofrivilliga avsked, men oavsett vilket tror jag att det är viktigt att ta vara på dem, om man får chansen.

I avsked finns det alltid en sorg med, ett allvar i att inte veta när, om, man kommer att ses igen. Allvaret gör att avskedet kan erbjuda oss blyga nordbor en möjlighet att våga uttrycka vår uppskattning och kärlek för varandra innan vi går åt olika håll. En kärlek som sträcker ut sig över tiden, ligger och gror, tills vi ses igen. Utan avsked kan det bli sorgen som ligger och gror istället.

Jag är riktigt glad över att ha fått ta ordentligt avsked av kollegor, vänner, bekanta och nära kära inför min resa. Tacksam för alla lyckönskningar, omfamningar, presenter, ja, all kärlek jag fått med mig i bagaget. Vilken ynnest! Och jag flaggar på halv stång inombords för min före detta kollega i EH-koncernen, Marina, som är försvunnen och befaras vara mördad, och alla andra som rycks bort utan en chans att ta avsked.

en blöt lur för mycket

Mitt emellan två verkligheter är det svårt att greppa både den ena och den andra. Idag kunde ha varit en helt vanlig dag på jobbet. Istället stod jag på Raketgatan i hällregn och viskade hej då till Göteborg. Hela staden nedanför mig, suddig under det gråvita regnet. ”Hej då”, med kupade händer runt munnen. Nästan trettio år på de där gatorna. Tack. Tack Göteborg. Hej då.

Det är drygt två veckor sedan min sista arbetsdags alla avslut och avsked. Sedan en veckas meditationsretreat som i vanlig ordning gjorde mig som pånyttfödd – från stressad och spänd till nervarvad, fokuserad, energifylld. En vecka. Nu ligger oceaner av tid framför mig att fylla med retreat och kurser bäst jag vill. Visum- och hälsotrubbel, väder och vind kan komma i vägen, men med lite tur kan jag få hålla på med det jag allra helst vill i ett bra tag framöver. Vad kommer det att göra med mig, beaktat att en enda veckas retreat ger en så påtaglig effekt?

Vad som än händer på resan är jag riktigt glad över vägen fram till den. Det har varit så skönt att ruska om verkligheten en aning. Avsked tar fram det bästa i oss, verkar det som. Det där bästa som vi i vanliga fall konstigt nog ofta lyckas dölja både för varandra och oss själva.

Med bara tio dagar kvar till avfärd har jag fortfarande svårt att förstå att jag snart ska vara mitt i den där andra verkligheten och allt vad den innebär i form av möten med nya platser, människor, upplevelser. Nu är jag på upploppet av det fixar-maraton som jag har befunnit mig i det senaste halvåret. Tio dagar kvar av förberedelser och avsked innan jag kan promenera runt på indiska gator.

Avskedet till Göteborg krävde dock sitt tribut. Min trogna följeslagare sedan fem år, en kär Sony Ericsson K750i, kollapsade av fuktskador efter ösregnet över Guldheden som gjorde mig klädsimsblöt ända in i fickan där han låg. ”Sätt i sim-kort” säger den immiga displayen, innan allt blir svart, mitt under ett samtal väl tillbaka i kolonistugan. Jag tar ut det våta batteriet och simkortet och tänker att den hårtork som ligger i en källare i en annan del av staden kunde ha kommit väl till pass nu…

Medan jag tröstar mig med paranötter och glutenfritt bröd med osthyvlat smör på kommer solen tillfälligt fram som för att be om ursäkt å göteborgsvädrets vägnar. Det är dock långt ifrån tillräckligt med värme för att torka upp något av vad det har ställt till med. Jag tröstäter sojachokladglass med havregryn stekta i smör och honung och genomför ett första återupplivningsförsök. Sony vaknar till liv, men är blek och dimmig. Håll ut i tio dagar Sony, tio dagar till, det är allt jag begär! Men, nej, han är bortom all räddning. Och jag är därmed hopplöst onåbar mitt på upploppet, oförmögen att utföra de många telefonärenden som står på att göra-listan.

Turligt nog knackar det på dörren en stund senare. Det är min bror, som var den jag talade med när Sony gav upp. Han har förstått vad det var som hände och kommer till undsättning med en annan gammal mobil av samma modell. En sann hjälte! Efter en lyckad sim-korts transplantation är jag back in business. Återstår att se om bror min kommer till undsättning när jag drabbas av teknikhaveri nästa gång, någonstans i Asien.

Sony, min vän, vila i frid.