jag reser bort på obestämd tid: inre och yttre kaos

Begreppet "organiserat kaos" är tillämpbart här, liksom i alla samhällen. Kalkutta lutar aningen mer åt kaos än vissa andra platser på jorden, men dock, organiserat är här definitivt och saker och ting fungerar. Bara inte riktigt på samma sätt som hemma.

En rolig detalj är att vissa enkelriktade gator byter håll på enkelriktningen mitt på dagen. På förmiddagen är det således en riktning som gäller och på eftermiddagen en annan. Och det finns de som ibland, när det inte är mycket trafik, tycker att det där med enkelriktning inte är jätteviktigt. Så det gäller att se sig för åt båda håll för att vara på den säkra sidan.

Trafik är ett intressant kapitel och precis som med mycket annat är det bäst att försöka slappna av och flyta med, t ex om man sitter i en överbefolkad motorrikscha på väg genom ett inferno av spårvagnar, bilar, motorcyklar och diverse andra slags fordon.

Jag går hemifrån klockan sju på morgonen och tar mig till fots till "The Mother House" där vi volontärer serveras te, brödskivor och banan till frukost. Efter gemensamma böner, avtackning för de volontärer som jobbar sin sista dag och eventuell information från nunnan som samordnar oss, samlas vi utanför och går eller tar buss tillsammans till våra respektive arbetsplatser. Missionaries of Charity har ett antal olika hem runtom Kalkutta för handikappade barn, handikappade vuxna, långvård, hem för döende etc.

Jag arbetar på kvinnornas avdelning på långvårdshemmet Prem Dan som ligger en halvtimmas promenad från nunnornas högkvarter. Vi volontärer arbetar från klockan åtta till tolv, med en stunds fikarast vid tiotiden.

Det är när arbetsdagen är över som motorrikschan kommer in i bilden. Tolv rupier (ca 1,50 kr) per person kostar den intensiva tjugominutersfärden tillbaka till turistkvarteren. Det finns plats för fyra passagerare, men vill man går det att knô in tre extra. Jag vet inte om det är arbetet, rikschafärden eller staden som helhet, men när jag kliver av och går för att äta lunch känner jag mig oftast vimmelkantig nog för att vilja ta det lugnt resten av dagen.

Själva Prem Dan är för hjärtskärande för att beskriva i detalj. Jag gråter på eftermiddagarna när jag tänker på kvinnorna där. De är så fina, sin misär till trots. En salig blandning av fysiskt och ibland även mentalt handikappade, äldre och yngre kvinnor i olika skick, som kommit dit antingen för att de inte har någon familj som kan ta hand om dem, eller för att deras familj har kastat ut dem eller ännu värre försökt ta kål på dem innan de kastade ut dem. Många av dessa personer hittas hjälplösa av Missionaries of Charity på tågstationer och liknande platser. I nuläget finns 187 kvinnor på två våningsplan. Männens avdelning ligger i huset bredvid.

Som volontär gör man lite vad man vill, någon direkt arbetsledning finns inte, men om man har sjukvårdsutbildning får man gärna hjälpa till att lägga förband på sår och brännskador. Jag hjälper framför allt till i ett rum med några sängbundna kvinnor: matar, torkar, tvättar, pysslar om. Men det gäller att hugga i där det behövs och varje dag tvättar vi alla madrasser (i galonfodral) på vårt våningsplan och bäddar med rena lakan, medan de anställda tvättar golven. Under tiden sitter de icke sängbundna patienterna på verandan och lyssnar på musik. Man kan också hjälpa till med tvätten av lakan, kläder, trasor etc, som sker för hand i ett antal stationer, inklusive kokning. Vid tedags serverar vi te och sedermera ska lunchen distribueras, därefter finns det disk att ta hand om.

Inemellan kan man prata lite med och hjälpa tanter till, från, och på toaletten. Oftast talar de på bengali och jag på valfritt annat språk. Språkbarriären kändes jobbig de första dagarna. Ny på ett jobb som är annorlunda jämfört med allt jag har sysslat med tidigare var jag tafatt nog i vilket fall. Att dessutom försöka hjälpa någon jag inte förstår gjorde saken ännu värre. Men efter några dagars kaos för mig började intrycken falla på plats. Nu efter en vecka har jag någorlunda koll på vad som gäller och det är lättare att tolka en blick eller en gest. Någon enstaka patient kan lite engelska och kan översätta, och om inte det funkar kan jag springa och hämta en av de anställda eller nunnorna.

Äldrevården i Sverige må vara på väg utför, men verkligheten här är i en annan division. Det är mycket som saknas, både materiellt, vårdmässigt och humanitärt. Hygienen är allt annat än på topp. Det hjälper inte att detta är en annan kultur med andra standarder, och att det i många fall handlar om människor som räddats från en säker undergång i rännstenen, jag önskar dem något bättre och det värker i hjärtat att tänka på situationen de befinner sig i.

Oavsett omständigheterna är det smärtsamt att åldras och att drabbas av sjukdom eller våld. För mig som tillfällig besökare känns det eländigt, men också lärorikt att bevittna deras verklighet. Förr eller senare måste vi alla nu levande se våra nära och kära och oss själva förfalla in i hjälplöshet när vår kropp av ena eller andra anledningen slutar fungera som den ska, det är oundvikligt.

Den blinda damen jag tar hand om på förmiddagarna, vars ben och armar inte duger till något alls, hon visar mig vilken oerhörd frihet jag har som inte är bunden till en säng dygnet runt.

Ja, så har det varit jul också, det gick inte obemärkt förbi...