jag reser bort på obestämd tid: november 2011

Jag sitter och säger adjö till London några dagar i förskott, med morotskaka och kamomillte vid ett kaféfönsterbord på det underbara kulturhuset the Barbican, och drömmer om Brasilien. Jag ser hela fiket spegla sig i fönstret mot mörkret utanför, inklusive mitt bleka vinteransikte, medan jag väntar på en konsert med en för mig tidigare okänd, men tydligen legendarisk brasiliansk jazzmusiker, Hermeto Pascoal.

Tankarna snurrar fortare när konserten börjar och de övermusikaliska jazzbrassarna pumpar ut galet fartfylld musik i tre timmar. Det är trettio man på scenen. Jag drömmer mig till svettiga dansgolv och svala fruktjuicebarer. Musiken blir till ett bakgrundssorl för min inre monolog över tänkbara sysselsättningar i Brasilien, möjliga anledningar att åka dit. Jag ser mig själv ge mig hän i språket och drunkna i vackra medmänniskor på ett gata någonstans.

Jag har aldrig varit i Brasilien. Bilderna i mitt huvud är ett hopkok av allt möjligt, bland annat en fantastisk liten faktabok om juice från tidigt åttiotal som jag köpt på loppmarknad. Utgiven av något företag som ville lobba för ökad juicekonsumtion, dokumenterar den juicens väg från producent till konsument i färggranna foton från Brasilien.

Var kommer våra drömmar ifrån? Går det att lita på dem?

Just detta drömmande började, så vitt jag vet, med ett Håkan Hellström-artat möte på en spårvagn någonstans mellan Linnégatan och Vasastan för uppskattningsvis fjorton år sedan. Om jag hade hoppat på en annan spårvagn skulle Brasilien kanske aldrig ha kommit in i mitt liv som det gjorde: inga portugisiskastudier, sambakurser eller inspirerande kulturkvällar på brasilianska föreningen.

Efter några kvällskurser i portugisiska i slutet av nittiotalet var jag redo att åka till Brasilien för att lära mer. Men CSN ville annorlunda. Det gick inte att få studiemedel för språkstudier i europeiska språk utanför Europa, så det blev Portugal istället.

Men vad är det egentligen jag förväntar mig av Brasilien? Drömmar är förrädiska och måste fångas in och granskas i sömmarna. När vi fångat en dröm kan det visa sig att den mest bestod av substanslösa projektioner, längtan efter något som inte finns i verkligheten.

Om den infångade drömmen visar sig vara något mer än ett luftslott kan den med fördel avnjutas och integreras på ett meningsfullt sätt i livet. En luftslottsdröm däremot ska avslöjas så tidigt som möjligt, så att kraft kan läggas på sådant som verkligen leder någon vart i stället. Men det gäller också att ha tålamod och hitta rätt ögonblick att slå till. Och av erfarenhet vet jag att de bästa förutsättningarna för ett lyckat spaningsarbete finns på plats.

För några år sedan blev jag plötsligt övertygad om att jag måste bosätta mig i Madrid. Jag borde ha fattat misstankar redan när jag hittade en grupp på Facebook av typen ”Vi som dagdrömmer om att bo i Madrid”. Men ja, jag var klok. Jag åkte till Madrid, där jag bott i fyra månader ett antal år tidigare och sedan besökt några gånger, och bara hängde i ett par dagar. Satt på en massa småkrogar och åt spansk omelett. Gick och gick och gick tills jag insåg att det är en storstad med dålig luft och massor av folk där jag inte alls vill bo, alla härliga småkrogar och delikata omeletter till trots.

En gång för tretton-fjorton år sedan åkte jag från Göteborg till Barcelona för en dejt, för att jag var tvungen att veta, tvungen att inte lämna frågan obesvarad om han, den unge mannen som jag hade chattat med varje dag i flera månader, var min frälsare. Han visade sig vara skittråkig. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade rest dit.

Nu har jag ju i och för sig svårt att tänka mig att Brasilien är skittråkigt, men där finns å andra sidan garanterat gott om förorenad luft och tätbefolkade städer. Ibland känns det som att det är en irrelevant dröm att utforska och ibland som att jag måste åka dit för att få veta, för att inte lämna frågan obesvarad. För att få lära känna Brasilien och gå på dejt med ljuden, ljuset, färgerna.

Kanske borde jag resa dit helt enkelt för att kunna sluta luftslottsdrömma, eller kanske för att där är alldeles, alldeles underbart. I mina mer sansade stunder inser jag att landet är stort nog för att rymma båda sanningarna och att det rör sig om att hitta en vettig anledning att vara där ett tag, så löser sig resten på köpet. Fortsättning lär följa.

Snart är min London-dröm över för den här gången. Mina förväntningar på staden var inte högt ställda, jag var mer fokuserad på upplevelsen att arbeta och bo en tid på ett buddhistiskt center. Med London handlar det inte om någon passionerad kärleksrelation, men vi har blivit någorlunda goda vänner och här finns mycket kvar att utforska om tillfälle ges i framtiden.

Jamyang Buddhist Centre däremot, känns som hemma, och jag kommer att sakna människorna här och lyxen att ha tillgång till lokalerna, böckerna och undervisningen. Buddhismen är för mig raka motsatsen till ett luftslott, det är en dröm som vid noggrann granskning har utvecklats till vad som av allt att döma är livslång, äkta kärlek.

Tiden är ute London

Novembergata

Bara, bara vara vänner

Det värsta med att bo i England är att se gatuarbetare borra i sten utan hörselskydd. Detta fenomen plågades jag av redan hösten 2001 när jag läste PR en termin vid Leeds Metropolitan University. Jag trodde att det kanske skulle ha hänt en del på arbetsmiljöfronten under de tio år som förflutit, och mycket riktigt verkar det ha gått framåt: häromveckan såg jag en arbetare med hjälm och hörselskydd på huvudet, men tyvärr satt de sistnämnda oanvända uppe på hjälmen medan han borrade. Arbetsmiljöfrågorna ligger således fortfarande i lä bakom ett gediget, traditionellt machoideal verkar det som.

Själv håller jag för öronen när jag går förbi dylika gatuarbeten, när ambulanser och polisbilar tjuter förbi mig och när tunnelbanan gnisslar hjärtskärande i osmörjda kurvor. Engelsmännen verkar mer härdade, men höjer inte på ögonbrynen över att en nordbo vill skydda flimmerhåren.

England överlag känns lite råare, mer opolerat, lite mer öppenhjärtigt och mindre punktligt än Sverige. Lite vildare, kanske.

Och det är som att man rör sig i en en aning vidare social kostym här. De fattiga verkar fattigare och de rika rikare, de alldagliga mer alldagliga och de excentriska mer excentriska. Men London är framförallt kosmopolitiskt. Det är som att vara i Europa, Asien, Afrika och Latinamerika på en och samma gång. Lite beroende på vilken gata man befinner sig på förstås, men ofta blandas det hej vilt, så att jag kan tala spanska med det asiatiska butiksbiträdet i den lilla orientaliska matbutiken i köpcentret ett kvarter bort.

Det bästa med London är nog ändå parkerna. Jag går ständigt vilse om jag vågar mig ut på okänd mark utan kartboken, och på så sätt hittar jag härliga parker insprängda mellan husen här och var. Favoriten, Kennington Park, upptäckt under en av mina allra första och mest vilsna promenader, ligger tio minuter bort. Dit går jag flera gånger i veckan och tittar på stora och små hundar, mörkgrå ekorrar, folk av alla de slag och bombastiska träd.

Efter en tids tvekan var det där London och jag blev vänner på riktigt och allt var förlåtet - när jag i fiket i parken hittade pasteis de nata, det portugisiska bakverk som enligt min åsikt är Portugals främsta bidrag till mänskligheten. Staden är begåvad med många portugiser i exil och visst hade jag lagt märke till ett och annat portugisiskt hak, men tanken slog mig inte att detta kunde innebära att min mest älskade delikatess fanns inom räckhåll. När jag gick in i kaféet i Kennington Park första gången och såg dem i glasdisken tog det en stund innan jag trodde mina ögon.

År 2000, när jag under en termin läste portugisiska för utlänningar på Universidade de Lisboa, slank en sådan bakelse ned i sällskap av en café com leite mer eller mindre dagligen. Det var goda tider! Tack London för att jag fått återuppleva smaken av Lissabon! Och tack Friends of Kennington Park och alla andra som bidragit till att jag en blek novemberförmiddag i stillsam eufori kan avnjuta en sällsynt kaffe och en välbakad pastel de nata med ett storartat höstträd utanför kaféfönstret, i en mjuk, varm soffa, med peppande radioskval på lagom volym smekandes de omhuldade flimmerhåren. Och även om det är en eufori byggd av socker, fett och koffein så är den inte desto mindre påtaglig. Liksom tacksamheten över att jag lugn kan sitta och njuta av denna massage av alla sinnen, på väg åt rätt håll, medan så mycket hemskt pågår på denna jord. Tänk om jag hade kunnat bjuda världens alla kakaoplantagebarnslavar, Kathmandus rossliga busschaufförer, alla som är instängda eller på flykt undan sig själva och andra, och Englands alla lomhörda gatuarbetare på fika i den sköna soffan under det stora trädet, med den ljusblå klarheten bakom höstlöven.

Men vad är det då jag gör när jag inte går vilse, fikar eller drömmer om att rädda världen? Jobbet som ”Hospitality Management”- volontär på Jamyang Buddhist Centre innebär framförallt städning och receptionsarbete. Förmiddags- eller eftermiddagspass fem dagar i veckan: kl. 8-14 respektive 14-22. Resten ledigt. Förmiddagspasset är fysiskt – dammsuga reception och korridorer, städa toaletter/badrum (fem stycken), städa kontor, städa bed & breakfast-rum om någon gäst checkat ut (det finns fyra rum för uthyrning, som liksom rummet jag bor i är fd häktesceller), tvätta handdukar och lakan, moppa diverse golv, plocka upp kattbajs i trädgården, diska, slänga sopor m.m. Om vi hyrt ut något konferensrum ska stolar och bord etc riggas och gäster välkomnas.

Det var lite motigt för kroppen att vänja sig vid allt detta arbete efter ett år då jag mestadels suttit på meditationskudden, men några besök på kliniken på British School of Osteopathy har hjälpt till att få ryggkotorna i någorlunda rätt ordning igen efter den inledande chocken... Där får man starkt rabatterad behandling av ännu icke utexaminerade studenter, under överinseende av en lärare. Mer läskigt än vanligt alltså, men som sagt, billigt.

På eftermiddagspasset gör man den städning som eventuellt inte hunnits med under förmiddagen, man stryker lakan och ställer i ordning de rum som ska användas under kvällen för undervisning och meditation. Fram med dynor och kuddar att sitta på, sedan öppna dörren för och ta emot betalning från de som kommer för att delta. Upp till 40 personer brukar det röra sig om, ett par kvällar i veckan. Bokföra pengarna och sedan när alla har gått göra säkerhetskoll, ge katten mat och släcka ner.

Det är kul att städa, framförallt när jag hittar något ställe som ingen annat tänkt på att göra rent på länge. Men ännu trevligare är det att möta människorna som kommer hit för övernattning, konferenser, meditation och undervisning, liksom centrets anställda och volontärer.

Men inte ens alla buddhister är lätta att handskas med – en av mina volontärkollegor har varit en stor utmaning att stå ut med och det är fascinerande att bevittna hur upptagna tankarna blir av att älta detta istället för att fokusera på alla de andra, härliga människorna som finns här; hur en människas agerande och de reaktioner det väcker i mig kan förmörka en annars fantastisk upplevelse. Det har varit en pågående övning i att böja tankarna åt rätt håll, och med tiden har det blivit bättre.

Till min hjälp har jag, utöver bakelser och buddhistisk mind training, meditation och böner, kanske lite oväntat haft the Imperial War Museum, som har fritt inträde och ligger ett stenkast härifrån. Deras utställning över förintelsen under andra världskriget är omfattande, uttömmande, saklig och gripande och ger besökaren insyn i hur ondskan fick fritt spelrum och drillades i det nazistiska samhället och det ofantliga, storskaliga och systematiska lidande det genererade. Det behövdes åtta (!) besök för att jag skulle ta mig igenom hela Holocaust-utställningen, som utöver bättre allmänbildning gav distans till problemen med den otäcka kollegan. I ljuset av hur jobbigt det är att leva och arbeta med EN argsint, dominant person är det svindlande att försöka föreställa sig hur det är att vara utsatt för rasism, förföljelse, mobbing etc.