snurra min jord

september är en tunnel
där nytt och gammalt blandas i mig
från alla riktningar

en partikelaccelerator
där allting gått i spinn

som en rorsman i storm
manövrerar jag det skepp jag är

och ja, jag tror jag rör mig
fortare än ljuset

katten också

Mitt livs första kattsambo har svart päls och gröna ögon. Dorje bor i korridoren utanför volontärernas celler och jamar ämligt men ihärdigt vid våra dörrar när han tycker det är dags för påfyllning i matskålen eller om han vill komma in en stund och kolla läget. Som den kattanalfabet jag är försöker jag ta tillfället i akt att öka min förståelse för hans släkte. Men det ska visa sig att han kan lära mig mer än så.

När han jamar utanför min dörr brukar jag bjuda in honom för en stunds förutsättningslöst umgänge. Han skrider in, inspekterar rummet värdigt och metodiskt, ställer sig sedan vid dörren och vill släppas ut, eller hoppar upp i sängen och gör sig hemmastadd där. 



Mina försök att interagera med honom har givit vid handen att eventuell klappning sker helt på hans villkor och att verbal kommunikation från min sida är mer eller mindre meningslös. Han kräver min uppmärksamhet med sitt jamande, men om jag ens bevärdigas med en blick när jag talar med honom så tror jag att den betyder något i stil med ”Det är ofattbart, men du verkar visst tro att jag är en hund.”.

Han är elegant och mystiskt oåtkomlig: uttryckslöst självsäker, uppmärksamt närvarande, avspänt inåtvänd. Sval och behärskad. Ända tills jag tar fram... ETT SNÖRE!

Alltså, det är svårt att ta någon på allvar som tar ett snöre på så stort allvar. Jag viftar med det. Han naglar fast det med blicken, jagar det, sprattlar åt alla håll med alla ben, fångar det, gnager, ligger stilla med uppspärrade ögon beredd på mer... Snöret går till attack och han fäktar, vrider och vänder sig, fastnar med klorna, hugger, flackar med blicken. Han absorberas helt av upplevelsen. Jagar och jagas. Det är fullt allvar. När snöret inte längre rör sig lugnar han ner sig, tuggar sönder det eller tappar intresset och vänder åter sin uppmärksamhet inåt.

Under attack.

”Tänk att någon med sån till synes koll på läget blir så till sig av ett snöre!”, tänker jag. Men, genom sig själv känner man andra, vi bor i ett Dharma-center och Dorje är uppenbarligen en Buddha-katt med telepatisk förmåga, för medan han ger mig en avmätt blick slås jag av tanken att han tycker att vi människor faktiskt beter oss just så - vi jagar efter och flyr från de mest underliga saker.

Vår jakt och flykt sker i och för sig för det mesta på en något mer subtil nivå, men ändå, vi vänder ut och in på oss själva för att uppnå det vi bestämt oss för kommer att göra oss lyckliga, eller för att undvika det vi tror kommer göra oss olyckliga. I stort och smått. Och framförallt, vi tar processen, och oss själva, på fullaste allvar. Vi absorberas av upplevelsen. ”Så det så.”, säger han.

Suddig smaskare.

Emotionellt intrasslad?

Nästa gång jag dras iväg av känslor av habegär, motstånd mot en situation, tvivel på mig själv, ilska mot någon annan, allmänt ältande eller vad det nu må vara, kan jag förhoppningsvis minnas denna undervisning och fylld av ro och självdistans le överseende åt mitt eget sprattlande efter de mentala snören jag själv agnat och trasslat in mig med. ”Lycka till...!” säger Dorje med en sarkastisk min och rullar ihop sig för en tupplur bredvid det livlösa snöret.

glöm inte döden

London är en stor labyrint av tegelhus. Det fick jag erfara när jag tog en söndagspromenad till Whole Foods Market, matvaruhuskedjan med ett fantastiskt utbud av ekologisk mat som jag blev introducerad till i Washington i somras. Det var kärlek i första ögonkastet och till min stora glädje finns det Whole Foods-butiker även i London, närmare bestämt fyra stycken.

Jag väljer en på denna sidan Themsen som utflyktsmål. Med kartboken i högsta hugg och paraplyet redo påbörjar jag vandringen i ett duggregn som aldrig riktigt bryter ut. Jag tänker mig ungefär en timmas promenad, men improviserar i ett kritiskt läge och hamnar åt fel håll, en skada som tar tid att reparera. Jag går och går och går i tegelstenslabyrinten och efter en timma och fyrtio minuter är jag äntligen framme.

Tacksamt nog finns det ett fik i butiken och jag äter vad som med stor sannolikhet är världshistoriens godaste bakverk: en raw food-chokladkaka, vilket innebär att den inte bara är fantastiskt delikat, utan även nyttig (!) – enligt innehållsförteckningen tillverkad av avokado, dadlar, agavenektar, kallpressat kakaosmör, rått kakaopulver, pecannötter, vaniljextrakt, yaconrotpulver (vad nu det är...) och kakaobönsströssel.

Efter att ha återhämtat mina krafter på detta synnerligen välgörande sätt, ger jag mig ut i butiken på jakt efter amaranth – proteinrika små frön som är bra att koka gröt på. Jag har just börjat med en väldigt fysisk typ av meditationspraktik morgon och kväll, utöver mitt ibland ganska fysiskt ansträngande jobb, och behöver all protein jag kan få i mig. Utöver amaranth köper jag ärtproteinpulver, skalade hampafrön och chiafrön att blanda i gröten. Chiafrön har jag aldrig provat förut, men det står på paketet att de användes som valuta av aztekerna, så de borde väl vara exceptionellt berikande? Ärtprotein låter inte alls upphetsande, men det starkt rabatterade priset och det 85%-iga proteininnehållet övertygar mig. Varför inte prova?

När jag kommer ut igen skiner solen. Jag är färdigpromenerad för dagen och tar mig till närmaste busshållplats. Det är sen eftermiddag och mycket folk i rörelse, men jag får den bästa platsen i bussen: längst fram på övre däck, med fri sikt genom vindrutan över den soliga höststaden utanför. Ungefär som på bio, och jag försjunker i någon slags avslappnad förnöjsamhet tills mannen bredvid mig plötsligt frågar: ”Såg du?”.

Bussen höll på att släppa av och på passagerare vid en hållplats strax innan en korsning med rödljus, när en fotgängare blev påkörd av en lastbil i motsatt färdriktning, precis framför oss. Mannen bredvid mig såg det hända, men min biofilm pågick åt ett lite annat håll och jag märkte ingenting.

Nu ser jag hur lastbilschauffören springer fram till offret, som ligger på marken framför en bil i filen bredvid oss. Han knappar förfärad på sin mobiltelefon, medan kvinnan som stannat sin bil framför offret sitter på huk. Hennes bils motorhuv skymmer offret för oss ända tills vi sakta börjar rulla igen, förbi, på väg mot nästa hållplats. Jag väljer att inte titta, vänder blicken åt ett annat håll. Mina medpassagerares jämranden när vi passerar vittnar om att det är något mycket otäckt de ser. Mannen bredvid mig stönar och sätter händerna framför ögonen, som om han genast ångrat sin nyfikenhet.

Här var det.

Överlever man om man blir knockad av en lastbil eller var det någons sista ögonblick i livet vi bevittnade? I vilket fall kommer ett antal människor aldrig glömma vad som hände idag. På ett ögonblick revs stora hål i tillvaron för dem, medan andra, alldeles runt hörnet eller en liten bit bort på samma gata, helt ovetandes klev vidare i livet, på väg någonstans.

Min kartbok ”London AZ” (London's best selling atlas) är tjock: 175 sidor med kartor och 250 sidor med tillhörande gaturegister. Alla dessa gator sida upp och sida ned. Alla tegelhus som kantar dem. Alla människor som bor i dem. Alla rödljus, korsningar. Hur många andra blev påkörda av en lastbil idag, här och i andra labyrinter? Hur många fick sina liv uppochnedvända eller utsläckta, medan deras grannar utförde dagens ärenden och vände hemåt som om ingenting särskilt hade hänt? Som om det inte var ett mirakel. Thich Nhat Hanh, den vietnamesiske poeten, författaren, buddhistmunken, poängterade detta i en undervisning jag såg på video häromkvällen: att det är ett mirakel av vara vid liv.

Ta vara på din dag.