jag reser bort på obestämd tid: snören, luder och stora hus

Två veckor i Washington DC är nästan till ända. Jag har inte varit en särskilt flitig turist, utan har mestadels rört mig i enformiga cirklar mellan vandrarhemmet och arenan där Dalai Lamas undervisning tog plats. Elva dagar hade vi förmånen att vara i hans närhet, sedan en dags vila och så idag, sista dagen innan avfärd, gick jag plikttroget och tittade på Vita huset och några museum.

Staden är fylld av pompösa byggnader och monument. Jag som tyckte att Göteborg kändes som ett dockhus i jämförelse med Kathmandu. Här är både husen och bilarna större och mer välpolerade, avenyerna bredare, gatorna rakare... Staden är så välplanerad att det är lätt även för oss smått förvirrade dharma-studenter att hitta rätt. Gatorna ligger i rutmönster, pedagogiskt döpta till A, B, C, D osv (lodräta gator) respektive 1, 2, 3, 4 osv (vågräta gator).

Att bo i åttabäddsrum på vandrarhem är inte det mest effektiva sättet att få sova gott har jag fått erfara, men på det stora hela har det varit väldigt trevligt. Gångavstånd till arenan och övriga centrala stan var ett stort plus.

Vi var ca 11 000 personer i publiken, varav många tibetanska familjer – vuxna och barn, ofta klädda i fina traditionella kläder – och så många munkar och nunnor utöver oss vanliga lekmannabuddhister.

Allt har gått bra förutom ett visst kaos som uppstod när ”blessed strings” (välsignade trådar att knyta om armen) skulle delas ut. De var så hett byte att allt buddhismen står för glömdes bort och folk trängde sig så till den milda grad att vakterna som delade ut dem till slut fick fly. Jag stod bredvid i en kö och kunde konstatera att tibetanerna inte tyckte att den gällde dem. Mycket smartare att bilda en kaotiskt trängandes folkmassa! Men som sagt, vakterna flydde och de flesta blev utan. Ända till nästa dag då snörena kunde delas ut under mer ordnade former.

Ja just det, så var det incidenten då jag blev utskälld av en ung kvinna vid halv sju-tiden i lördags morse. Jag var på väg till den sista dagen på arenan när jag såg henne, iklädd endast bikini, sittandes på en mur vid ett gathörn. Ibland sprang hon upp och gapade på en förbipasserande bil och satte sig igen och fingrade på sin mobiltelefon. Hon verkade inte vara helt vid sina sinnens fulla bruk och jag gick dit och frågade om jag kunde hjälpa henne. Kanske var hon på väg hem från krogen och inte fick tag i en taxi, tänkte jag.

Hon ville ha pengar. Jag sa nej, men frågade blåögt hur det kom sig att hon befann sig i denna situation. Det såg kallt ut med bara bikini. ”My pimp put me here to make money” blev svaret och hon var tvungen att upprepa detta för att jag skulle fatta. ”Om du inte vill ge mig pengar kan du gå” sa hon bestämt och jag lydde. Sedan skällde hon ut mig för att jag förolämpat henne.

Jag bad om ursäkt och lommade iväg runt hörnet in på nästa gata där jag passerade några av hennes kollegor. Kanske var det i hennes ögon osannolikt att jag inte hade fattat vad det var hon gjorde där, eller så behövde hon helt enkelt varje möjligt tillfälle att få utlopp för sitt av droger kryddade ursinne över sin utsatta situation.

Hon är med mig i tankarna sedan dess och den dagen tänkte jag mig att hon satt i den lediga stolen bredvid mig i arenan, påklädd och drogfri, och lyssnade på Dalai Lama.