återvinna

Jag kom till Kathmandu för några dagar sedan och har hunnit installera mig väl på Kopan Monastery. I morgon börjar ”Novemberkursen” - en månadslång kurs med över 200 deltagare från hela världen.

Jag är först på plats i fembäddsrummet jag bor i. Sedan förra året, då jag också var här, vet jag att det är en intensiv tid som väntar. Långa dagar med meditation, diskussion och undervisning i buddhistisk filosofi. Härligt.

De senaste dagarna har jag turistat och gjort diverse ärenden. Det gäller att passa på för när kursen pågår kommer jag inte att lämna klostret, som ligger på en höjd i utkanten av staden. Jag har återsett den maffiga stupan i Bouda, besökt det mer stillsamma Patan (jättefint!) och Swayambhu-stupan som ligger på en hög höjd med utsikt över hela staden och kryllar av samma slags apor som i Mcleod Ganj.

Kathmandu är intensivt – fyllt av mängder av trafik, avgaser, damm, människor och fantastiska gamla monument. Det är storstad och landsbyggd i ett, särskilt i utkanterna av staden. Skränig trafik på de skumpiga vägarna och så hönor och ankor som pickar framför husen här och var. Allt från madrasstillverkning till ris-torkning pågår på gatorna.

Som fotgängare trängs man med bilar, motorcyklar, en och annan riksha och diverse fordon som används som last- eller kollektivtransportmedel. De häftigaste är något som ser ut som ombyggda traktorer och används som lastfordon - motorn sitter fram på två hjul, sedan ett väldigt långt styre och därefter förarhytten och ett släp.

Kollektivtrafikmässigt har jag avnjutit extremt ursuttna bussäten, slagit huvudet i skruttiga taxibilstak när vi passerat gropar i vägen och hängt halvt utanför en bussdörr tryckt mellan två unga nepaleser. Efter en stund klättrade en av dem inåt i bussen och jag kunde fortsätta resan mer inuti än utanpå bussen. Det får alltid plats fler människor än man tror.

Jag tyckte hundarna såg sorgsna ut i Mcleod Ganj. Här ser de i allmänhet helt förstörda ut, som om de på en och samma gång drabbats av depression, bakfylla och svår ågren. Kanske är det den instabila politiska situationen som tynger dem.

I staten Himchal Pradesh i Indien är platskassar förbjudna, och efter 2 ½ månad där blir jag desto mer illa till mods av att se dem i drivor på gatorna här. Det känns onödigt eftersom påsar gjorda av ihopklistrade tidningsark och kassar av returtyg fungerar minst lika bra.

Om en dryg månad ska jag vara tillbaka i Indien igen, om inte den indiska gränspolisen vill annorlunda. Jag har anmält mig till en knappt tre veckor lång pilgrimsfärd i norra och södra Indien tillsammans med Lama Khensur Jampa Tegchok Rinpoche.

Jag flyger från Kathmandu till Varanasi den 16 december, dagen därpå börjar vi och avslutar i södra Indien den 3 januari. Därefter har jag drygt två veckor på mig innan jag ska vara tillbaka i Kathmandu igen för ett tre månader långt retreat på Kopan Monastery. Då funderar jag på att hälsa på den tibetanska nunnan som jag skrivit om här tidigare. Hennes kloster ligger inte långt ifrån Goa, vilket innebär att jag också skulle ha möjlighet att prova på lite strandliv. Det vore ett lämpligt sätt att inviga 2011 på tycker jag! Innan dess hoppas jag dock kunna lämna rapporter här om hur allting artar sig. Vi hörs!

Blomkål och sopor i Kathmandu

 Kor äter anslag - återvinning i Mcleod Ganj

 Apor äter ur container – mera återvinning i Mcleod Ganj.