Tibet

Att jag är här och kan träffa fantastiska lärare, besöka inspirerande tempel och ta del av värdefull kunskap och visdom, allt är tack vare ett samhälle och en kultur i exil, ett folk på flykt undan kinesiskt förtryck och tortyr. Jag har inte närmat mig detta faktum i någon större utsträckning under tiden jag varit här. En anledning är att jag har haft fullt upp med att ta del av allt annat som händer, men en förklaring är också att det är så smärtsamt att ta till sig de ohyggliga lidanden som det tibetanska folket utsatts och utsätts för, att jag har valt att låta bli.

I filmen Kundun, som jag såg på ett kafé häromveckan, skildras Dalai Lamas liv fram till flykten till Indien 1959. Den kinesiska invasionen och dess tidiga följder är en del av handlingen. Mitt engagemang därutöver begränsade sig tills helt nyligen till tio minuter på ett museum med en utställning över Tibets nutidshistoria. Jag fick skynda mig genom vad som verkade vara en mycket intressant och bra utställning eftersom det var stängningsdags. Något jag var närmast tacksam över när jag märkte vilken hemsk information det bitvis rörde sig om. Att se utsmugglade tortyrredskap gör ont i hjärtat, särskilt när man vet att det torteras å det vildaste i detta nu i Tibet och på många andra håll i världen. 

Jag har ett starkt känslomässigt engagemang i frågan, men vill samtidigt fjärma mig från den. Alltså blev jag glad när jag hittade en informationsbroschyr från Tibetan Centre For Human Rights and Democracy (TCHRD), en NGO baserad här i Dharamsala, som verkar för att samla in och sprida kunskap om människorättssituationen i Tibet. Tills jag klarar av att engagera mig på annat sätt kan jag i alla fall skänka pengar till de som faktiskt gör något, tänkte jag, och skickade iväg ett mail med frågan om hur jag skulle gå till väga. 

Eftersom jag var på plats här erbjöd sig chefen för organisationen att träffa mig personligen (!). Sagt och gjort. Vi tog en kopp te tillsammans i går eftermiddag och jag fick chans att ställa 18 000 frågor som han engagerat och tålmodigt svarade på. Jag gjorde min donation och fick ett kvitto och en liten trave rapporter i utbyte. Nu ska jag inte fly undan fakta längre. Jag ska läsa dem även om redan innehållsförteckningarna skär i hjärtat. 

Enligt TCHRD-chefen, Tenzin, finns det ca 100 000 tibetanska flyktingar i världen. Majoriteten bor i Indien, andra stora mottagarländer är Nepal, Schweiz, Kanada och USA. I Tibet, som enligt Tenzin utgör en fjärdedel av Kinas yta, finns ca 1,5 miljoner tibetaner varav omkring 2500 personer årligen har brukat ta sig över Himalaya – från Tibet via Nepal till Indien. Men sedan upploppen i Tibet 2008-2009 har allting skärpts och långt färre vågar sig på att försöka fly. 

Hur många som dödas av kinesisk gränspolis, fängslas, fryser ihjäl eller dör av andra umbäranden längs med vägen är det ingen som vet. 2006 filmade en västerländsk grupp med bergsklättrare hur gränspolisen sköt ner ett antal tibetaner som var på väg mot Nepal. Det finns en dokumentärfilm om det och en nyligen utgiven bok av Jonathan Green med titeln ”Murder in the high Himalaya – loyalty, tradegy and escape from Tibet”. Sedan maoisterna kom till makten i Nepal för några år sedan är det dessutom farligare för flyktingarna även i Nepal. Landet styrs av den kinesiska ambassaden i Kathmandu, som Tenzin uttryckte det. 

Bara det faktum att människor vågar ge sig ut på en så farlig och lång vandring förklarar hur svårt det är att leva i Tibet. Man vandrar till fots över bergen i ca 30 dagar. Helst på vintern, vilket innebär fler frostskador men färre gränspoliser. Jag tänker på det när jag möter de många mantra-muttrande tibetanska tanterna och farbröderna med krökta ryggar och radband i händerna i backarna häromkring, och på vilken enorm räkmacka jag har färdats i livet så här långt. Efter 50 år i exil är de yngre generationerna här är en blandning av flyktingar och Indien-födda. 

Enligt TCHRD finns det idag ca 1500 politiska fångar i Tibet. Tortyr är standard, maten mycket knapp och efter att ha sovit under lång tid på ett kallt golv har många fd fångar som kommer hit som flyktingar utöver sina tortyrskador även andra fysiska och psykiska men. Den som varit politisk fånge har svårt att få ett jobb i Tibet, eftersom myndigheterna kommer med repressalier för arbetsgivaren. 

Jag frågade Tenzin hur situationen skiljer sig åt för politiska fångar i Tibet och i övriga Kina. Han menar att situationen är något värre i Tibet än på andra håll, att tibetanerna har sämre förutsättningar i den juridiska processen och att förhållanden i fängelserna är värre. 

Det tibetanska samhället präglas av en systematisk rasism gentemot tibetanerna, medan kineser som flyttar till Tibet erhåller diverse förmåner. Det påminner om svenska myndigheters sätt att hantera den samiska kulturen historiskt sett. För några hundra år sedan fick svenska bönder som bosatte sig i sameland ersättning av staten, samerna förföljdes av kyrkan och deras religion bannlystes. Fram till för några årtionden sedan var det förbjudet med skolundervisning i samiska språk m.m. och samer diskriminerades på en rad olika sätt. Om exilregeringens begäran att Tibet ska bli en autonom region inte hörsammas kommer den unika tibetanska kulturen sannolikt att vara mer eller mindre utraderad i Tibet inom några årtionden. 

I TCHRD:s rapport över den människorättsliga situationen i Tibet 2009 finns en 34 sidor lång lista över kända politiska fångar och personer som arresterats och fängslats under året – namn, ålder, etc. De yngsta är 6, 10, 13 och 15 år. 

Majoriteten av de politiska fångarna är munkar och nunnor. För att få lov att vara munk eller nunna i ett kloster i Tibet måste du ta avstånd från Dalai Lama, hylla moderlandet och följa ett antal andra regler. En av alla de som har lyckats att ta sig till Indien är nunnan jag sponsrar, Sonam. Hon är 21 år, kom till Indien för fem år sedan och lever i ett kloster i södra Indien. Nu har jag äntligen lyckats få tag i henne på telefon. Det var inte lätt och när jag väl lyckades, med hjälp av en engelsktalande munk som bor i rummet bredvid här på hotellet, visade det sig att hennes talade engelska var obefintlig. Munken fick tolka och det hela blev ett riktigt trevligt samtal. Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas i verkligheten någon gång i framtiden. 

Nu ska jag iväg till Tushita igen för en tio dagar lång kurs. Därefter följer en dags mellanlandning här i stan innan en veckas eget retreat på Thösamling, ett kloster för västerländska kvinnor som ligger i dalen nedanför Dharamsala. Därifrån flyger jag till Kathmandu via Delhi den 7-8 november. Så, om inget oförutsett inträffar skriver jag ifrån Nepal nästa gång, om några veckor.

Förresten har jag klippt mig själv igen och ser återigen lite skojig ut. Det har jag ingen bild på, men här är en länk till några foton från Dalai Lamas senaste undervisning, då jag satt i spanska-översättnings-avdelningen tillsammans med härliga latinos.