jag reser bort på obestämd tid: fina dagar med Dalai Lama

Med magen fylld av tibetansk middagsmat sätter jag mig vid datorn. Det är fredag och klockan är snart tio vilket är efter läggdags för mig i vanliga fall, men jag drack en stor kopp grönt te i eftermiddags, så koffeinet håller mig vaken. Måndag till torsdag har jag tillbringat i Dalai Lamas närhet, något av det mest inspirerande man kan företa sig. Denna munk, 75 år gammal, utstrålar så mycket värme, kärlek och energi att man inte kan annat än smittas och fyllas till alla breddar av beundran.

Undervisningen äger rum i Namgyal-klostret i Mcleod Ganj. Tusentals människor från när och fjärran – gamla, unga, munkar, nunnor och vanligt folk – sitter tätt ihop med korslagda ben på dynor och kuddar på marken på klosterområdet och lyssnar, via högtalare (för tibetanska) eller radioapparater med hörlurar (för tolkning till diverse språk). Det är svårt att få en plats där man ser Hans Helighet på sin tron, men ett par tv-apparater finns utställda som gör att fler kan följa honom live.

Detta var det tredje undervisningstillfället sedan jag kom hit, jag haft den goda lyckan att ta del av totalt nio dagars undervisning. Första gången hade jag tur och fick en plats där jag kunde se honom hela tiden. Men bäst av allt är ändå att vara nära gången där han kommer gående till och från lunch samt när undervisningen är klar för dagen. Att se honom vinka, ta i hand, prata lite med så många han kan av de han går förbi värmer hjärtat, inte minst att se hur glada och rörda alla blir av att vara nära honom.

För att få en bra plats ska man gå till klostret några dagar i förväg och lägga ut en dyna, ett tygstycke, namnskylt eller liknande för att reservera sin plats. Och den första dagen gäller det att vara där i god tid så att platsen inte försvinner eller minimeras under någon annans dyna. Sedan behåller man samma plats under de återstående dagarna.

Klockan 09:30 sätter det igång. Dalai Lama med sina säkerhetsvakter kommer gående från residenset intill klostret, förbi alla rader av oss beundrare sittande med vita sidenhalsdukar i händerna, eller händerna samlade framför hjärtat. Efter att ha gjort tre prostrationer (falla på knä och låta pannan nudda marken) till Buddhastatyn bakom sin tron och hälsat på oss sätter han sig och då reser vi oss upp och gör, i mån av plats, tre prostrationer till honom.

När undervisningen har börjat dröjer det inte länge innan en hord av munkar och äldre tibetanska herrar börjar dela ut stora runda bröd till var och en som vill ha. Vi som sitter närmast gången skickar vidare till de längre bak. I motsatt riktning kommer snart temuggar som ställs på rad längs med gången. För strax kommer munkar med stora tekannor av aluminium fyllda med mjölkte eller smörte. När de har fyllt de muggar som är framställda kliver de allvarsamt och målmedvetet in bland oss, och kliver över och runt oss för att servera te till alla som är fikasugna. Under tiden pågår undervisningen så det gäller att kunna lyssna, anteckna vid behov, skicka bröd och fyllda temuggar och väja för förbipasserande tekannebärande munkar på en och samma gång.

Mobiltelefoner och kameror är förbjudna och säkerhetskontrollen är noggrann, men kakor går det bra att ta med som man kan bjuda varandra på till eftermiddagsfikat. Då är det te igen, men inget bröd. Däremellan har man hunnit bli bjuden på lunch. Herrarna och munkarna går då runt och delar ut mat, vanligtvis ris och dal (linsgryta), ur metallspänner. Så utöver kudde att sitta på, radioapparat, hörlurar, anteckningsblock, penna och tekopp bör man ha med sig en tallrik och en sked till undervisningen.

Med tallriken i högsta hugg gäller det att hitta en ris-utdelare och en dal-dito som slevar upp tills man säger stopp. Effektivt, smidigt och gemytligt. Sedan kan man lugnt sätta sig någonstans och äta och om man vill ha påfyllning etablerar man kontakt med någon av de som går runt med spann och slev och erbjuder mer. Eller så blir man som jag häromdagen erbjuden en näve ris av en munk bredvid som tyckte att jag hade för lite. Det var bara att tacka och ta emot, men jag stoppade honom bestämt när han ville ge mig näve nummer två.

Lunchrasten, en och en halv timma lång, ger gott om tid till att äta, diska tallriken, stå i toalettkö, vila en stund och gå några varv runt de två gomporna (tempelbyggnaderna). Under undervisningen sitter Dalai Lama och de åhörare som får plats, i den ena gompan. Vissa av de som sitter utanför kan se honom genom stora öppna fönster på sidorna och på kortändan av byggnaden. De flesta får dock som sagt var nöja sig med att lyssna, se honom på TV eller skymta honom när han går förbi.

Området runt gomporna är under tak – det är stort och fyllt med åhörare. Även den stora gården en trappa ned är full, där sitter några under tak och andra under bar himmel. Undervisningen är gratis, men om man vill sitta en trappa upp behöver man skaffa ett passerkort. Då får man gå till ett litet kontor med sitt pass och två passfoton för att registrera sig. Det kostar 10 rupies, vilket motsvarar knappt två kronor. För de som inte kan eller vill ta sig till klostret går det att lyssna på lokalradion som direktsänder, eller se på webb-tv på http://www.dalailama.com/.

Det finns också de som bara vill komma in och titta en liten stund – grupper av storväxta sikher som stolta bär sina ståtliga turbaner och stora magar, kvinnor i vackra saris, vördnadsfulla föräldrar med små barn, förvirrade skolklasser – de går ett varv runt gomporna och kikar på oss åhörare och på Hans Helighet som ibland vinkar eller nickar vänligt tillbaka.

På eftermiddagen fortsätter undervisningen fram till kl. 15 eller 15:30. Den utgår vanligtvis från en eller flera texter – oftast en sutra (nedteckning av Buddhas undervisning) eller en text av någon framstående intellektuell från buddhismens storhetstid i norra Indien. Buddhismen blomstrade här under lång tid, på stora universitet och kloster, innan bl a invaderande turkar slog den i spillror på 1100-talet. Som tur är hann den spridas till stora delar av Asien innan dess. Undervisningen sker på förfrågan av buddhistiska grupper från olika länder, som också sponsrar undervisningen så vitt jag förstår – de jag närvarit vid har varit på initiativ av koreaner, singaporianer och nu senast taiwaneser.

De ditresta sponsorerna får de bästa platserna i och runt gompan, ett eget lunchområde och frågestund med Hans Helighet på eftermiddagen den sista undervisningsdagen. Dessutom ingår gruppfoton tillsammans med honom. Ca trettio personer åt gången skyfflas av säkerhetsfolket snabbt upp runt Hans Helighet - ”ett, två, tre, smile” - och snabbt snabbt snabbt ned igen. Nästa grupp - upp, smile, ned - i ett rasande tempo.

Jag undrar vilken annan 75-årig religiös ledare och statsman som skulle stå ut med det han utsätter sig för. Efter flera dagars undervisning sitter han där och strålar så generöst av godhet medan grupp efter grupp av tafsande, smått hysteriska fans tjattrande flockas runt omkring honom. Jag kan inte annat än älska honom.

Jag hade turen att både igår och vid den förra undervisningen, som en av relativt få icke-singaporianer/-taiwaneser, vara med vid frågestunden och fotograferingen. På bilden nedan, som är från den 10 september, skymtas jag i turkos schal strax över Hans Helighets axel. Det var ett stort ögonblick för mig, även om det inte går att komma ifrån känslan att det är väl girigt av oss att vara så närgångna någon som är värd så mycket respekt. Inte heller jag kunde låta bli att ta honom på axeln och armen, när jag hade chansen, vilket efteråt kändes dumt. Men framförallt var jag så rörd och fylld av respekt för honom att jag var tvungen att gå hem och gråta en lång stund. I går såg jag till att hålla fingrarna i styr och enbart le mot honom och mot kameran.

Hur gick det då med nunnan jag ville träffa? Det visade sig att hon inte var på plats här trots allt. Hon var inte en av de 40 nunnor från hennes kloster som kom till årets debattmöte. Men av några andra nunnor därifrån fick jag ett telefonnummer till henne som jag ska försöka nå henne på. Vid undervisningen i slutet av augusti skickade jag ett brev till henne via en annan nunna, så kanske vet hon att jag är här.

På söndag bär det av till Tushita meditationscenter igen, för nio dagars undervisning och meditation på temat ”Real altruism”. På eftermiddagen den 18 oktober planerar jag att vara tillbaka i Mcleod Ganj för två dagars uppladdning innan jag återvänder till Tushita igen. Ha det fint tills dess kära vänner.