Jag är tillbaka på Kopan Monastery i Kathmandu. Allt är sig likt och förändrat. En stupa håller på att byggas på platsen där Lama Lhundrup, den förre abboten, kremerades. Under de fem månader jag bodde här förra året åts han sakta upp av cancer. Han gick bort tre månader efter att jag rest härifrån, 71 år gammal. Jag hade glädjen att träffa honom ett antal gånger när jag var här på kurser 2009 och 2010, och så en sista gång i början av mars förra året. Han var helt underbar.
Vad som finns kvar av honom nu, rent fysiskt, är de reliker som återfanns när han kremerats, bl a pärlor av olika slag, tecken på att han nått en hög nivå som yogi. Man kan besöka dem i rummet där han dog, och när stupan är färdigbyggd kommer många av dem att placeras i den, tillsammans med miljontals mantran, buddhistiska texter och andra heliga föremål. Några av relikerna har skickats iväg för att vara med på relikturnén.
 |
| Nybygge framför Geshe Lama Konchogs stupa |
 |
| Lama Lhundrups reliker är placerade i glasbehållarna |
Snart även tillbaka i det som kallas hemma, för nu är detta inte längre en resa på obestämd tid. Planen är att landa i mitten av maj. Och även om ”hemma” inte behöver vara någon annanstans än där man är, ser jag fram emot att ha ett mer bofast liv igen, med nära till vänner och familj. Det känns spännande - att vara på väg hem på riktigt, till ett nygammalt slags liv, inte bara för kortare besök. Men först ytterligare fem veckor i Nepal, och en i England.
Förresten har jag insett nu hur man vänjer sig vid låga inomhustemperaturer, februari på 2000 meters höjd lärde mig den läxan. Så här går det till: man börjar med några ordentligt kalla veckor, låt säga 3-6 grader Celsius. Sen, när temperaturen stiger till 15-16 grader känns det riktigt behagligt i jämförelse. Om jag vore villaägare hade jag kunnat sänka mina elkostnader rejält med den här erfarenheten i bagaget.
Kathmandu i slutet av mars å andra sidan är varmt som svensk högsommar. Ylleunderstället får sig en välförtjänt semester efter dygnetrunttjänstgöring i Darjeeling, Sikkim och Mcleod Ganj, medan de slitna tunna bomullsstrumporna som legat orörda sedan Kalkutta får ge det sista de har.
Ifall någon undrar jag kan informera om att jag modemässigt håller hög nivå från topp till tå. Ett par utgångna, aningen för stora foppatoffelimitationer som jag ärvde en gång av en hemvändande vän pryder mina tår och fötter, och toppen har en utsökt frisyr i form av jämnlång tvåcentimeters utväxt sedan jag lät raka håret i mitten av februari, i ett försök att frysa mindre pga blött hår efter hårtvätt. Foppatoffelimitationerna finns i alla möjliga varianter och är poppis bland munkarna och nunnorna. För dem skulle det vara dags att raka av håret igen vid det här lagen, men jag satsar på längre längder.
Utsidan är ju viktig på sitt sätt, men inre kvaliteter är viktigare. Just nu funderar jag en del över disciplin och inspiration - vikten av att hålla sig disciplinerad och inspirerad att sköta om sinnet och kroppen på ett bra sätt. Det är ju förhållandevis lätt när man är på en kurs eller i ett gruppretreat där undervisningen och schemat sköter den biten åt en. Men nu ska jag göra mitt eget retreat, och sedan, ännu viktigare, klara av det där varje dag i vardagslivet.
Precis som kroppen behöver daglig motion och bra mat behöver sinnet daglig träning för att utvecklas åt rätt håll – mot målet att ha mer kärlek och omtanke för sig själv och andra, vara mer generös, etisk, ha mer tålamod, bättre koncentrationsförmåga etc. Lärarna finns där som inspiration och förebilder, beviset på att det är fullt möjligt att utveckla fantastiska egenskaper och förmågor, och i undervisningen finns alla råd och fakta kring hur man ska göra för att nå dit. Det ”enda” man själv behöver göra är att se till att hålla sig inspirerad och disciplinerad nog att jobba varje dag för att ta sig framåt, ett litet steg i taget, i rätt riktning.
 |
| Två ljuvliga förebilder: Lama Zopa Rinpoche och Khadro-la |
