inre och yttre kaos

Begreppet "organiserat kaos" är tillämpbart här, liksom i alla samhällen. Kalkutta lutar aningen mer åt kaos än vissa andra platser på jorden, men dock, organiserat är här definitivt och saker och ting fungerar. Bara inte riktigt på samma sätt som hemma.

En rolig detalj är att vissa enkelriktade gator byter håll på enkelriktningen mitt på dagen. På förmiddagen är det således en riktning som gäller och på eftermiddagen en annan. Och det finns de som ibland, när det inte är mycket trafik, tycker att det där med enkelriktning inte är jätteviktigt. Så det gäller att se sig för åt båda håll för att vara på den säkra sidan.

Trafik är ett intressant kapitel och precis som med mycket annat är det bäst att försöka slappna av och flyta med, t ex om man sitter i en överbefolkad motorrikscha på väg genom ett inferno av spårvagnar, bilar, motorcyklar och diverse andra slags fordon.

Jag går hemifrån klockan sju på morgonen och tar mig till fots till "The Mother House" där vi volontärer serveras te, brödskivor och banan till frukost. Efter gemensamma böner, avtackning för de volontärer som jobbar sin sista dag och eventuell information från nunnan som samordnar oss, samlas vi utanför och går eller tar buss tillsammans till våra respektive arbetsplatser. Missionaries of Charity har ett antal olika hem runtom Kalkutta för handikappade barn, handikappade vuxna, långvård, hem för döende etc.

Jag arbetar på kvinnornas avdelning på långvårdshemmet Prem Dan som ligger en halvtimmas promenad från nunnornas högkvarter. Vi volontärer arbetar från klockan åtta till tolv, med en stunds fikarast vid tiotiden.

Det är när arbetsdagen är över som motorrikschan kommer in i bilden. Tolv rupier (ca 1,50 kr) per person kostar den intensiva tjugominutersfärden tillbaka till turistkvarteren. Det finns plats för fyra passagerare, men vill man går det att knô in tre extra. Jag vet inte om det är arbetet, rikschafärden eller staden som helhet, men när jag kliver av och går för att äta lunch känner jag mig oftast vimmelkantig nog för att vilja ta det lugnt resten av dagen.

Själva Prem Dan är för hjärtskärande för att beskriva i detalj. Jag gråter på eftermiddagarna när jag tänker på kvinnorna där. De är så fina, sin misär till trots. En salig blandning av fysiskt och ibland även mentalt handikappade, äldre och yngre kvinnor i olika skick, som kommit dit antingen för att de inte har någon familj som kan ta hand om dem, eller för att deras familj har kastat ut dem eller ännu värre försökt ta kål på dem innan de kastade ut dem. Många av dessa personer hittas hjälplösa av Missionaries of Charity på tågstationer och liknande platser. I nuläget finns 187 kvinnor på två våningsplan. Männens avdelning ligger i huset bredvid.

Som volontär gör man lite vad man vill, någon direkt arbetsledning finns inte, men om man har sjukvårdsutbildning får man gärna hjälpa till att lägga förband på sår och brännskador. Jag hjälper framför allt till i ett rum med några sängbundna kvinnor: matar, torkar, tvättar, pysslar om. Men det gäller att hugga i där det behövs och varje dag tvättar vi alla madrasser (i galonfodral) på vårt våningsplan och bäddar med rena lakan, medan de anställda tvättar golven. Under tiden sitter de icke sängbundna patienterna på verandan och lyssnar på musik. Man kan också hjälpa till med tvätten av lakan, kläder, trasor etc, som sker för hand i ett antal stationer, inklusive kokning. Vid tedags serverar vi te och sedermera ska lunchen distribueras, därefter finns det disk att ta hand om.

Inemellan kan man prata lite med och hjälpa tanter till, från, och på toaletten. Oftast talar de på bengali och jag på valfritt annat språk. Språkbarriären kändes jobbig de första dagarna. Ny på ett jobb som är annorlunda jämfört med allt jag har sysslat med tidigare var jag tafatt nog i vilket fall. Att dessutom försöka hjälpa någon jag inte förstår gjorde saken ännu värre. Men efter några dagars kaos för mig började intrycken falla på plats. Nu efter en vecka har jag någorlunda koll på vad som gäller och det är lättare att tolka en blick eller en gest. Någon enstaka patient kan lite engelska och kan översätta, och om inte det funkar kan jag springa och hämta en av de anställda eller nunnorna.

Äldrevården i Sverige må vara på väg utför, men verkligheten här är i en annan division. Det är mycket som saknas, både materiellt, vårdmässigt och humanitärt. Hygienen är allt annat än på topp. Det hjälper inte att detta är en annan kultur med andra standarder, och att det i många fall handlar om människor som räddats från en säker undergång i rännstenen, jag önskar dem något bättre och det värker i hjärtat att tänka på situationen de befinner sig i.

Oavsett omständigheterna är det smärtsamt att åldras och att drabbas av sjukdom eller våld. För mig som tillfällig besökare känns det eländigt, men också lärorikt att bevittna deras verklighet. Förr eller senare måste vi alla nu levande se våra nära och kära och oss själva förfalla in i hjälplöshet när vår kropp av ena eller andra anledningen slutar fungera som den ska, det är oundvikligt.

Den blinda damen jag tar hand om på förmiddagarna, vars ben och armar inte duger till något alls, hon visar mig vilken oerhörd frihet jag har som inte är bunden till en säng dygnet runt.

Ja, så har det varit jul också, det gick inte obemärkt förbi...

Julpyntsförsäljning mitt i  New Market - en stor marknad ett kvarter bort

Tomten vaktar utanför New Market

Julpynt till salu även på Free School Street



Mina grannar införskaffade denna halmfyllda herre



Ho ho ho




tredje gången gillt

Utanför mitt fönster flyger kråkor, gråsparvar och pilfinkar mellan spinkiga träd och buskar som växer på avsatser på grannhusens fasader och tak. En dammig duva gör sin morgongymnastik och på ett tak av korrugerad plåt en bit längre ned patrullerar en spräcklig katt. Där bakom, på innergårdarna, finns några ordentliga träd som växer på marken och ger en lyxigt lummig känsla i en stad som annars är mer grå än grön. Solen skiner försiktigt genom smogmolnet vi befinner oss i. Luften är en härlig coctail av avgaser, damm, brända sopor, ved, gasol och you name it. Det är vinter nu och morgonen är kylig.

Urban morgon

 Jag möblerade mitt rum efter den här utsikten. Skrivbordet framför fönstret, som består av fönsterluckor av trä utanför ett järngaller. Så behålls lite av fängelsekänslan från London, där jag bodde i en före detta häktescell, men mitt rum nu är minst fyra gånger större.

Jag började min vistelse i Kalkutta med några dagars stillsam tillvaro på Hotel Al-Ayla en bit härifrån, där jag lite småkrasslig ägnade mestadelen av min tid åt Lonely Planet, indisk TV och tappra försök att ställa om dygnsrytmen.

Ljuden från gatan trängde obönhörligt in: trafik, röster, böneutrop från moskén. Tutan används istället för blinkers här har jag fått förklarat för mig, men också så klart för att kommunicera "Här kommer jag!" och "Flytta på dig!". Och eftersom man ständigt behöver låta andra veta detta är det ett konstant tutande från bilar, motorcyklar och motorrikschas. Cykelfordonen har sin ringklocka och de barfota förarna av handdragna rikschor (ett säte mellan två stora hjul som dras i två trähandtag) har en bjällra i ena handen.

Många gator behöver även husera oss fotgängare. Trottoaren, om det finns en sådan, är vanligtvis upptagen av små gatukök och diverse försäljning, vilket gör att det är enklare att gå i gatan. Ett minst sagt livlig gatubild, och det är för det mesta riktigt trevligt. Förutom tutandet då förstås. Det är fullt ös från morgon till kväll – många män tvättar sig, äter mat och dricker chai (svart te med socker och mjölk) i äggkoppsstora koppar av keramik eller plast, på gatan. Kvinnorna, antar jag, är hemma och sköter om hushållet. Man ser inte så mycket av dem häromkring.

Eftersom jag landade mitt i natten hade jag låtit boka de första hotellnätterna i förväg, men väl på plats gäller det att hitta något mer prisvärt. En dag innan min sista natt på Hotel Al-Ayla går jag runt till hotellen i kvarteret för att kolla utbudet av enkelrum. På vissa hotell blir jag visad rum av olika kaliber medan andra är fulla eller tycker att jag ska komma tillbaka den dag jag behöver rummet. Okej, framförhållning är inte väsentligt och dagen då det är dags att flytta tar jag en runda igen efter frukost och hittar ett billigt litet rum i bottenplan på Hotel Hilson. Toalett ska jag dela med ett par indiska herrar. Det är hyfsat rent och en bit från gatan. Det gallerförsedda fönstret uppe vid taket vetter mot en innergård, vilket verkar lovande – bara de allra gällaste tutorna kommer att höras dit in.

Jag hämtar mitt bagage, städar, packar upp, städar lite till och inser rätt snart att en familj har sitt kök på innergården på andra sidan väggen. Någonting håller på att friteras. Matlukten stiger uppåt och in genom fönstergallret. Mitt lilla rum fylls snabbt, och istället för de sedvanliga avgaserna bäddas jag in i ett moln av frityros. Inte helt hundra, men oftast kommer jag inte att vara på hotellrummet så här dags, tänker jag. Dock ska det visa sig att indiska familjer inte bara äter ett mål mat om dagen. När jag ska krypa till sängs är det middagsdags och jag blir ofrivillig, osynlig middagsgäst i en högljudd konversation på bengali. Öronproppar på, men det hjälper föga när mängder av fat och tallrikar av metall ska diskas vid tolvtiden. När det slagverksorkersterliknande slamrandet så småningom upphör somnar jag äntligen och får några timmars vila innan det är dags för uppstigning kl. 05:45 inför min första arbetsdag.

Det blev bara en natt på Hotel Hilson. Lyckligtvis hade jag tidigare på kvällen sprungit på Sandra, irländskan jag träffade i Kathmandu i våras och som är en av dem som fått mig att vilja åka till Kalkutta och arbeta som volontär för Moder Teresas "Missionaries of Charity". Vi gick och drack lemon soda tillsammans och uppdaterade varandra om vad som hade hänt oss sedan sist. "Ett rum blev ledigt hos oss idag" säger hon, och förklarar att det rör sig om ett hett eftertraktat boende. Hon bor två trappor upp på Afridi International Guesthouse, berättar hon, där rum hyrs ut månadsvis till ett tiotal volontärer. Där finns ett kök, en innergård med stolar och bord, tvättlinor och ett antal gemensamma toaletter/duschrum. Varmvatten kan hämtas i hink på innergården. Rummen är gigantiska jämfört med annan logi i samma prisklass (25 kr/natt) och bäst av allt: där är förhållandevis tyst. Hon tar mig med för att titta, och ja, det verkar bra. Mannen som är ansvarig för uthyrningen arbetar inte den kvällen, men vi lämnar ett meddelande till honom att Sandras vän vill ha det lediga rummet.

Jag går raka vägen dit efter jobbet nästa dag och får det mycket glädjande beskedet att jag kan flytta in. Jag packar, checkar ut, checkar in, möblerar om, städar, packar upp och njuter. Tvättar det parkettmönstrade plastgolvet tre gånger.

Trots flagnande målarfärg, cementsmulor som rasar in när jag stänger fönsterluckorna, ihärdigt oljud från bygget på granntomten, en polack som sitter och nybörjarklinkar på en gitarr på innergården varje dag och böneutrop från moskén klockan fem på morgonen höga nog att väcka de döda, känns detta som ett palats, en oas. Att här skulle vara förhållandevis tyst är jag inte helt säker på, men jag har massor av utrymme, möbler, fyra fönster och högt i tak.


Cementblandaren är i full gång hos grannen

Det är hemtrevligt, och utan att jag riktigt vet varför får rummet mig att tänka på Berlin. När jag släcker på kvällen bildas en fin liten stjärnhimmel i taket, av ljus som sipprar in genom fönsterluckorna. I en månad ska detta vara mitt hem, mitt lugn i Kalkuttastormen, och det är jag tacksam, lättad och lycklig över.

Säng, altare, tvättlina, skrivbord

Vägen ut