landad i London

Jag har vetat om ett tag att jag skulle åka till London och arbeta som volontär på Jamyang Buddhist Center. Det bestämde jag i januari att jag ville göra, och skickade in min ansökan. Sedan var jag i retreat och så vidare ett par månader, och det var först i juni när jag kom hem från Nepal och genomförde telefonintervjun med volontärkoordinatorn som det hela blev klappat och klart.

Men i drygt ett halvår har jag i alla fall varit inställd på att komma hit. Ändå kändes det smått surrealistiskt när jag plötsligt satt och åt lunch med mina nya kollegor i onsdags. Rent logiskt och logistiskt var det inget konstigt alls att jag var här – jag hade fått skjuts till flygplatsen på morgonen, tagit ett punktligt flyg, ett tåg och en taxi, och ringt på dörren just när det var dags att äta lunch.

Men mellan upplevelsen av maten, rummet, människorna och konversationen dök den där underfundiga, lite utspejsade känslan upp av att ha dimpt ned i detta främmande sammanhang som från ingenstans. En känsla av att vara här och ändå inte. Som om inte hela jag hade fattat vad ansökan, telefonintervjun, fixandet, packandet, skjutsen, flygplanet, tåget och taxin sammantaget faktiskt inneburit i praktiken. Det där med orsak och verkan borde väl inte vara så svårt att greppa för en buddhistnörd som jag? Ingen annan verkade dock tycka det var konstigt att jag satt där, så jag tuggade på och allteftersom har känslan sedan dess bleknat.

Resande fascinerar mig på denna väldigt grundläggande nivå: att det funkar. Att det går att bestämma att man ska någonstans, planera för det, resa och så hamnar man där man ska. Ofta utan problem. Så extremt funktionellt! Så lyxigt. Och roligast av allt är det, tycker jag, just när man reser rakt in i ett sammanhang av något slag, snarare än bara för resandets skull.

Så, nu har jag alltså varit här i några dagar. I huset som fram till 1990 var ett högsäkerhetshäkte för bl a IRA-terrorister. Jag bor i en av cellerna i markplan och undrar om internerna här då som nu hade beige heltäckningsmatta och äggskalsfärgade väggar. Antagligen inte. Det gallerförsedda fönstret i det lite välvda taket är nog sig likt i varje fall. Och dörren har fyra partier med (numera guldfärgade) järnplattor försedda med många hål så att man kan se in och ut, och en lucka som kan öppnas utifrån om man har rätt nyckel.

I övrigt håller en säng, en liten bokhylla, en klädstång, två tavlor med buddhistiska motiv, ett skrivbord och en stol mig sällskap i rummet och häromdagen fick jag en fin liten krukväxt av en besökare på centret, så här känns riktigt ombonat och trevligt.

Huset byggdes redan 1869. Jag undrar hur många häktade stackare som passerat revy här sedan dess. 1995 påbörjades ombyggnaden till buddhistiskt center. Vilken kontrast! Det hela finns beskrivet i mer detalj på Jamyangs webbplats för den som är nyfiken. https://www.jamyang.co.uk/index.php/about/the-historic-old-courthouse

Gatan, med "The old courthouse" på höger sida.

Välkommen!

Här innanför, i cell nr 2, bor jag.

Takfönstret släpper in sparsamt med ljus.

Förutom att datorlocket är stängt på den här bilden ser det ungefär ut som just nu...