Nu har solen vågat sig fram i Göteborg och man kan äta lunch i kortärmat i Guldhedstornet med utsikt över hela staden.
Att vistas här, att se världen genom ett spårvagnsfönster eller från trottoaren är som att vara i ett dockskåp: allting verkar vara helt, rent och ansat. Vägarna är breda, prydligt asfalterade och närapå folktomma. När man har vant sig vid Kathmandus myllrande gatubild, med undermålig infrastruktur och en till synes obefintlig stadsplanering, känns åsynen av Göteborgs gator närmast overklig.
Här finns barnvagnar, rullatorer och cyklar, men getterna, hönsen och korna lyser med sin frånvaro. Inga horder av motorcyklister, inga boffande gatubarn i sikte. Inga brinnande skräphögar, inga munskydd för att skydda andningsorganen från luftföroreningar.
Alla bilar här ser helt nya ut, allas kläder ser helt nya ut. Det är bara människors ansikten som inte skiner mer här än i Kathmandu. När jag stod i en kö på Frölunda Torg häromdagen la jag märke till en aldrig sinande ström av sorgsna, avstängda förbipasserande ansikten. Tänk att så många kan se så olyckliga ut i allt det här välorganiserade, välfungerande, hela, rena, nya, rika.
Jag mindes inte att det är så här. Är det tio månaders resande i andra miljöer som har förändrat mina referensramar, eller är det den stränga vintern som har stängt av lystern i folks ögon? Är det tecken på kollektiv D-vitaminbrist eller ett samhälle som lägger kraft på fel saker? Antagligen lite av varje.
I Raghu Rais vackra bok ”Saint mother” talar Moder Teresa om hur mycket vi har att lära från de fattiga och ställer en diagnos som kanske speglar de bekymmersrika rynkade pannorna och de uttröttade påsarna under ögonen som jag såg hos mina medkonsumenter i det nyrenoverade shoppingcentrat: ”In the developed countries there is a poverty of intimacy of spirit, of loneliness, of lack of love. There is no greater sickness today than that one.”
Men livet i Kathmandu är i förändring och den yngre generationen ser ut som ungdomar gör i vilken modern asiatisk stad som helst. Låt oss hoppas att den nya livsstilen inte bara innebär tajta jeans, fräsiga t-shirtar och smarta mobiler utan också en ökad medvetenhet om miljöfrågor, demokrati, jämlikhet etc.
Tänk om de kunde låta bli att importera de mer negativa sidorna av den postmoderna kulturen och istället anamma det bästa av två världar. Tyvärr är nog det en utopi och i värsta fall får de nöja sig med de sämsta bitarna i stället, såsom ökad alienering och miljöförstöring i kombination med fortsatt politiskt kaos och en försämrad situation vad gäller de mänskliga rättigheterna. Med Kinas ökade politiska och ekonomiska inflytande i Nepal har i alla fall de många tibetanska flyktingarna som lever där fått erfara det sistnämnda.
Jag önskar att alla i-landsinnevånare kunde få möjligheten att uppleva livet i ett u-land, och vice versa, för att få perspektiv på verkligheten. Och tänk om man kunde ge tacksamhet över det vi har, känsla av gemenskap, sammanhang och mening i livet till alla medmänniskor här hemma, och ren luft, hälsosamt vatten, politisk stabilitet och modern sophantering, för att nämna något, till kathmanduborna!
Livet i kolonistugan där jag bor blir lyxtillvaro i kvadrat när solen skiner. I en ”grön oas mitt i stan” som koloniområdets slogan lyder, kan jag äta frukost på verandan, utsträckt på en solstol. Även i Kathmandu hade jag det väl förspänt. På klostret finns förhållandevis fräsch luft tack vare höjden, flerfaldigt renat vatten och ett vackert promenadstråk inpå knuten. Efter fyrtio minuters slingrande promenad längs med bergssidan når man det vackert belägna grannklostret, Pullahari. På vägen dit kan man ta en välförtjänt paus i skuggan av ett stort Bodhi-träd, ett sådant som den historiska Buddhan nådde upplysningen under.
Än så länge råder där en lugn och lantlig atmosfär, men staden kryper närmare för varje lott åkermark som bebyggs med moderna betonghus i fyra våningar. Den förtätas och breder ut sig i takt med att människor lämnar landsbygden för att hitta sin försörjning i huvudstaden. Så vem vet, snart kanske även dessa klosterfyllda kullar i utkanten av Kathmandu kan profilera sig som en grön oas mitt i stan. Här kommer några bilder från den fina promenaden.
Avslutningsvis en av Dalai Lamas favoritböner, inspirerad av Shantidevas klassiker ”A bodhisattvas way of life”:
May all beings everywhere
Plagued by sufferings of body and mind
Obtain an ocean of happiness and joy
By virtue of my merits.
May no living creature suffer,
Commit evil or ever fall ill.
May no one be afraid or belittled
With a mind weighed down by depression.
May the blind see forms
And the deaf hear sounds.
May those whose bodies are worn with toil
Be restored on finding repose.
May the naked find clothing,
The hungry find food;
May the thirsty find water
And delicious drinks.
May the poor find wealth,
Those weak with sorrow find joy;
May the forlorn find hope,
Constant happiness and prosperity.
May there be timely rains
And bountiful harvests.
May all medicines be effective
And wholesome prayers bear fruit.
May all who are sick and ill
Quickly be freed from their ailments.
Whatever diseases there are in the world,
May they never occur again.
May the frightened cease to be afraid
And those bound be freed;
May the powerless find power,
And may people think of benefiting each other.
For as long as space remains,
For as long as sentient beings remain,
Until then may I too remain
To dispel the miseries in the world
Att vistas här, att se världen genom ett spårvagnsfönster eller från trottoaren är som att vara i ett dockskåp: allting verkar vara helt, rent och ansat. Vägarna är breda, prydligt asfalterade och närapå folktomma. När man har vant sig vid Kathmandus myllrande gatubild, med undermålig infrastruktur och en till synes obefintlig stadsplanering, känns åsynen av Göteborgs gator närmast overklig.
Här finns barnvagnar, rullatorer och cyklar, men getterna, hönsen och korna lyser med sin frånvaro. Inga horder av motorcyklister, inga boffande gatubarn i sikte. Inga brinnande skräphögar, inga munskydd för att skydda andningsorganen från luftföroreningar.
Alla bilar här ser helt nya ut, allas kläder ser helt nya ut. Det är bara människors ansikten som inte skiner mer här än i Kathmandu. När jag stod i en kö på Frölunda Torg häromdagen la jag märke till en aldrig sinande ström av sorgsna, avstängda förbipasserande ansikten. Tänk att så många kan se så olyckliga ut i allt det här välorganiserade, välfungerande, hela, rena, nya, rika.
Jag mindes inte att det är så här. Är det tio månaders resande i andra miljöer som har förändrat mina referensramar, eller är det den stränga vintern som har stängt av lystern i folks ögon? Är det tecken på kollektiv D-vitaminbrist eller ett samhälle som lägger kraft på fel saker? Antagligen lite av varje.
I Raghu Rais vackra bok ”Saint mother” talar Moder Teresa om hur mycket vi har att lära från de fattiga och ställer en diagnos som kanske speglar de bekymmersrika rynkade pannorna och de uttröttade påsarna under ögonen som jag såg hos mina medkonsumenter i det nyrenoverade shoppingcentrat: ”In the developed countries there is a poverty of intimacy of spirit, of loneliness, of lack of love. There is no greater sickness today than that one.”
Men livet i Kathmandu är i förändring och den yngre generationen ser ut som ungdomar gör i vilken modern asiatisk stad som helst. Låt oss hoppas att den nya livsstilen inte bara innebär tajta jeans, fräsiga t-shirtar och smarta mobiler utan också en ökad medvetenhet om miljöfrågor, demokrati, jämlikhet etc.
Tänk om de kunde låta bli att importera de mer negativa sidorna av den postmoderna kulturen och istället anamma det bästa av två världar. Tyvärr är nog det en utopi och i värsta fall får de nöja sig med de sämsta bitarna i stället, såsom ökad alienering och miljöförstöring i kombination med fortsatt politiskt kaos och en försämrad situation vad gäller de mänskliga rättigheterna. Med Kinas ökade politiska och ekonomiska inflytande i Nepal har i alla fall de många tibetanska flyktingarna som lever där fått erfara det sistnämnda.
Jag önskar att alla i-landsinnevånare kunde få möjligheten att uppleva livet i ett u-land, och vice versa, för att få perspektiv på verkligheten. Och tänk om man kunde ge tacksamhet över det vi har, känsla av gemenskap, sammanhang och mening i livet till alla medmänniskor här hemma, och ren luft, hälsosamt vatten, politisk stabilitet och modern sophantering, för att nämna något, till kathmanduborna!
Livet i kolonistugan där jag bor blir lyxtillvaro i kvadrat när solen skiner. I en ”grön oas mitt i stan” som koloniområdets slogan lyder, kan jag äta frukost på verandan, utsträckt på en solstol. Även i Kathmandu hade jag det väl förspänt. På klostret finns förhållandevis fräsch luft tack vare höjden, flerfaldigt renat vatten och ett vackert promenadstråk inpå knuten. Efter fyrtio minuters slingrande promenad längs med bergssidan når man det vackert belägna grannklostret, Pullahari. På vägen dit kan man ta en välförtjänt paus i skuggan av ett stort Bodhi-träd, ett sådant som den historiska Buddhan nådde upplysningen under.
Än så länge råder där en lugn och lantlig atmosfär, men staden kryper närmare för varje lott åkermark som bebyggs med moderna betonghus i fyra våningar. Den förtätas och breder ut sig i takt med att människor lämnar landsbygden för att hitta sin försörjning i huvudstaden. Så vem vet, snart kanske även dessa klosterfyllda kullar i utkanten av Kathmandu kan profilera sig som en grön oas mitt i stan. Här kommer några bilder från den fina promenaden.
 |
| Det stora Boudi-trädet syns i fjärran mellan bambukvistarna. |
 |
| Böneflaggor och några killar på promenad. |
 |
Boudi-trädet och ett litet hinduiskt tempel.
|
 |
| Pullaharis vackra "main gompa". |
 |
| Lycklig efter retreatet. |
 |
| På väg tillbaka; Kopan syns på kullen längst bort. |
 |
| Förbipasserande kathmandubo |
 |
| Bambu med matchande moln |
Avslutningsvis en av Dalai Lamas favoritböner, inspirerad av Shantidevas klassiker ”A bodhisattvas way of life”:
May all beings everywhere
Plagued by sufferings of body and mind
Obtain an ocean of happiness and joy
By virtue of my merits.
May no living creature suffer,
Commit evil or ever fall ill.
May no one be afraid or belittled
With a mind weighed down by depression.
May the blind see forms
And the deaf hear sounds.
May those whose bodies are worn with toil
Be restored on finding repose.
May the naked find clothing,
The hungry find food;
May the thirsty find water
And delicious drinks.
May the poor find wealth,
Those weak with sorrow find joy;
May the forlorn find hope,
Constant happiness and prosperity.
May there be timely rains
And bountiful harvests.
May all medicines be effective
And wholesome prayers bear fruit.
May all who are sick and ill
Quickly be freed from their ailments.
Whatever diseases there are in the world,
May they never occur again.
May the frightened cease to be afraid
And those bound be freed;
May the powerless find power,
And may people think of benefiting each other.
For as long as space remains,
For as long as sentient beings remain,
Until then may I too remain
To dispel the miseries in the world
