Tibet

Att jag är här och kan träffa fantastiska lärare, besöka inspirerande tempel och ta del av värdefull kunskap och visdom, allt är tack vare ett samhälle och en kultur i exil, ett folk på flykt undan kinesiskt förtryck och tortyr. Jag har inte närmat mig detta faktum i någon större utsträckning under tiden jag varit här. En anledning är att jag har haft fullt upp med att ta del av allt annat som händer, men en förklaring är också att det är så smärtsamt att ta till sig de ohyggliga lidanden som det tibetanska folket utsatts och utsätts för, att jag har valt att låta bli.

I filmen Kundun, som jag såg på ett kafé häromveckan, skildras Dalai Lamas liv fram till flykten till Indien 1959. Den kinesiska invasionen och dess tidiga följder är en del av handlingen. Mitt engagemang därutöver begränsade sig tills helt nyligen till tio minuter på ett museum med en utställning över Tibets nutidshistoria. Jag fick skynda mig genom vad som verkade vara en mycket intressant och bra utställning eftersom det var stängningsdags. Något jag var närmast tacksam över när jag märkte vilken hemsk information det bitvis rörde sig om. Att se utsmugglade tortyrredskap gör ont i hjärtat, särskilt när man vet att det torteras å det vildaste i detta nu i Tibet och på många andra håll i världen. 

Jag har ett starkt känslomässigt engagemang i frågan, men vill samtidigt fjärma mig från den. Alltså blev jag glad när jag hittade en informationsbroschyr från Tibetan Centre For Human Rights and Democracy (TCHRD), en NGO baserad här i Dharamsala, som verkar för att samla in och sprida kunskap om människorättssituationen i Tibet. Tills jag klarar av att engagera mig på annat sätt kan jag i alla fall skänka pengar till de som faktiskt gör något, tänkte jag, och skickade iväg ett mail med frågan om hur jag skulle gå till väga. 

Eftersom jag var på plats här erbjöd sig chefen för organisationen att träffa mig personligen (!). Sagt och gjort. Vi tog en kopp te tillsammans i går eftermiddag och jag fick chans att ställa 18 000 frågor som han engagerat och tålmodigt svarade på. Jag gjorde min donation och fick ett kvitto och en liten trave rapporter i utbyte. Nu ska jag inte fly undan fakta längre. Jag ska läsa dem även om redan innehållsförteckningarna skär i hjärtat. 

Enligt TCHRD-chefen, Tenzin, finns det ca 100 000 tibetanska flyktingar i världen. Majoriteten bor i Indien, andra stora mottagarländer är Nepal, Schweiz, Kanada och USA. I Tibet, som enligt Tenzin utgör en fjärdedel av Kinas yta, finns ca 1,5 miljoner tibetaner varav omkring 2500 personer årligen har brukat ta sig över Himalaya – från Tibet via Nepal till Indien. Men sedan upploppen i Tibet 2008-2009 har allting skärpts och långt färre vågar sig på att försöka fly. 

Hur många som dödas av kinesisk gränspolis, fängslas, fryser ihjäl eller dör av andra umbäranden längs med vägen är det ingen som vet. 2006 filmade en västerländsk grupp med bergsklättrare hur gränspolisen sköt ner ett antal tibetaner som var på väg mot Nepal. Det finns en dokumentärfilm om det och en nyligen utgiven bok av Jonathan Green med titeln ”Murder in the high Himalaya – loyalty, tradegy and escape from Tibet”. Sedan maoisterna kom till makten i Nepal för några år sedan är det dessutom farligare för flyktingarna även i Nepal. Landet styrs av den kinesiska ambassaden i Kathmandu, som Tenzin uttryckte det. 

Bara det faktum att människor vågar ge sig ut på en så farlig och lång vandring förklarar hur svårt det är att leva i Tibet. Man vandrar till fots över bergen i ca 30 dagar. Helst på vintern, vilket innebär fler frostskador men färre gränspoliser. Jag tänker på det när jag möter de många mantra-muttrande tibetanska tanterna och farbröderna med krökta ryggar och radband i händerna i backarna häromkring, och på vilken enorm räkmacka jag har färdats i livet så här långt. Efter 50 år i exil är de yngre generationerna här är en blandning av flyktingar och Indien-födda. 

Enligt TCHRD finns det idag ca 1500 politiska fångar i Tibet. Tortyr är standard, maten mycket knapp och efter att ha sovit under lång tid på ett kallt golv har många fd fångar som kommer hit som flyktingar utöver sina tortyrskador även andra fysiska och psykiska men. Den som varit politisk fånge har svårt att få ett jobb i Tibet, eftersom myndigheterna kommer med repressalier för arbetsgivaren. 

Jag frågade Tenzin hur situationen skiljer sig åt för politiska fångar i Tibet och i övriga Kina. Han menar att situationen är något värre i Tibet än på andra håll, att tibetanerna har sämre förutsättningar i den juridiska processen och att förhållanden i fängelserna är värre. 

Det tibetanska samhället präglas av en systematisk rasism gentemot tibetanerna, medan kineser som flyttar till Tibet erhåller diverse förmåner. Det påminner om svenska myndigheters sätt att hantera den samiska kulturen historiskt sett. För några hundra år sedan fick svenska bönder som bosatte sig i sameland ersättning av staten, samerna förföljdes av kyrkan och deras religion bannlystes. Fram till för några årtionden sedan var det förbjudet med skolundervisning i samiska språk m.m. och samer diskriminerades på en rad olika sätt. Om exilregeringens begäran att Tibet ska bli en autonom region inte hörsammas kommer den unika tibetanska kulturen sannolikt att vara mer eller mindre utraderad i Tibet inom några årtionden. 

I TCHRD:s rapport över den människorättsliga situationen i Tibet 2009 finns en 34 sidor lång lista över kända politiska fångar och personer som arresterats och fängslats under året – namn, ålder, etc. De yngsta är 6, 10, 13 och 15 år. 

Majoriteten av de politiska fångarna är munkar och nunnor. För att få lov att vara munk eller nunna i ett kloster i Tibet måste du ta avstånd från Dalai Lama, hylla moderlandet och följa ett antal andra regler. En av alla de som har lyckats att ta sig till Indien är nunnan jag sponsrar, Sonam. Hon är 21 år, kom till Indien för fem år sedan och lever i ett kloster i södra Indien. Nu har jag äntligen lyckats få tag i henne på telefon. Det var inte lätt och när jag väl lyckades, med hjälp av en engelsktalande munk som bor i rummet bredvid här på hotellet, visade det sig att hennes talade engelska var obefintlig. Munken fick tolka och det hela blev ett riktigt trevligt samtal. Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas i verkligheten någon gång i framtiden. 

Nu ska jag iväg till Tushita igen för en tio dagar lång kurs. Därefter följer en dags mellanlandning här i stan innan en veckas eget retreat på Thösamling, ett kloster för västerländska kvinnor som ligger i dalen nedanför Dharamsala. Därifrån flyger jag till Kathmandu via Delhi den 7-8 november. Så, om inget oförutsett inträffar skriver jag ifrån Nepal nästa gång, om några veckor.

Förresten har jag klippt mig själv igen och ser återigen lite skojig ut. Det har jag ingen bild på, men här är en länk till några foton från Dalai Lamas senaste undervisning, då jag satt i spanska-översättnings-avdelningen tillsammans med härliga latinos.

fina dagar med Dalai Lama

Med magen fylld av tibetansk middagsmat sätter jag mig vid datorn. Det är fredag och klockan är snart tio vilket är efter läggdags för mig i vanliga fall, men jag drack en stor kopp grönt te i eftermiddags, så koffeinet håller mig vaken. Måndag till torsdag har jag tillbringat i Dalai Lamas närhet, något av det mest inspirerande man kan företa sig. Denna munk, 75 år gammal, utstrålar så mycket värme, kärlek och energi att man inte kan annat än smittas och fyllas till alla breddar av beundran.

Undervisningen äger rum i Namgyal-klostret i Mcleod Ganj. Tusentals människor från när och fjärran – gamla, unga, munkar, nunnor och vanligt folk – sitter tätt ihop med korslagda ben på dynor och kuddar på marken på klosterområdet och lyssnar, via högtalare (för tibetanska) eller radioapparater med hörlurar (för tolkning till diverse språk). Det är svårt att få en plats där man ser Hans Helighet på sin tron, men ett par tv-apparater finns utställda som gör att fler kan följa honom live.

Detta var det tredje undervisningstillfället sedan jag kom hit, jag haft den goda lyckan att ta del av totalt nio dagars undervisning. Första gången hade jag tur och fick en plats där jag kunde se honom hela tiden. Men bäst av allt är ändå att vara nära gången där han kommer gående till och från lunch samt när undervisningen är klar för dagen. Att se honom vinka, ta i hand, prata lite med så många han kan av de han går förbi värmer hjärtat, inte minst att se hur glada och rörda alla blir av att vara nära honom.

För att få en bra plats ska man gå till klostret några dagar i förväg och lägga ut en dyna, ett tygstycke, namnskylt eller liknande för att reservera sin plats. Och den första dagen gäller det att vara där i god tid så att platsen inte försvinner eller minimeras under någon annans dyna. Sedan behåller man samma plats under de återstående dagarna.

Klockan 09:30 sätter det igång. Dalai Lama med sina säkerhetsvakter kommer gående från residenset intill klostret, förbi alla rader av oss beundrare sittande med vita sidenhalsdukar i händerna, eller händerna samlade framför hjärtat. Efter att ha gjort tre prostrationer (falla på knä och låta pannan nudda marken) till Buddhastatyn bakom sin tron och hälsat på oss sätter han sig och då reser vi oss upp och gör, i mån av plats, tre prostrationer till honom.

När undervisningen har börjat dröjer det inte länge innan en hord av munkar och äldre tibetanska herrar börjar dela ut stora runda bröd till var och en som vill ha. Vi som sitter närmast gången skickar vidare till de längre bak. I motsatt riktning kommer snart temuggar som ställs på rad längs med gången. För strax kommer munkar med stora tekannor av aluminium fyllda med mjölkte eller smörte. När de har fyllt de muggar som är framställda kliver de allvarsamt och målmedvetet in bland oss, och kliver över och runt oss för att servera te till alla som är fikasugna. Under tiden pågår undervisningen så det gäller att kunna lyssna, anteckna vid behov, skicka bröd och fyllda temuggar och väja för förbipasserande tekannebärande munkar på en och samma gång.

Mobiltelefoner och kameror är förbjudna och säkerhetskontrollen är noggrann, men kakor går det bra att ta med som man kan bjuda varandra på till eftermiddagsfikat. Då är det te igen, men inget bröd. Däremellan har man hunnit bli bjuden på lunch. Herrarna och munkarna går då runt och delar ut mat, vanligtvis ris och dal (linsgryta), ur metallspänner. Så utöver kudde att sitta på, radioapparat, hörlurar, anteckningsblock, penna och tekopp bör man ha med sig en tallrik och en sked till undervisningen.

Med tallriken i högsta hugg gäller det att hitta en ris-utdelare och en dal-dito som slevar upp tills man säger stopp. Effektivt, smidigt och gemytligt. Sedan kan man lugnt sätta sig någonstans och äta och om man vill ha påfyllning etablerar man kontakt med någon av de som går runt med spann och slev och erbjuder mer. Eller så blir man som jag häromdagen erbjuden en näve ris av en munk bredvid som tyckte att jag hade för lite. Det var bara att tacka och ta emot, men jag stoppade honom bestämt när han ville ge mig näve nummer två.

Lunchrasten, en och en halv timma lång, ger gott om tid till att äta, diska tallriken, stå i toalettkö, vila en stund och gå några varv runt de två gomporna (tempelbyggnaderna). Under undervisningen sitter Dalai Lama och de åhörare som får plats, i den ena gompan. Vissa av de som sitter utanför kan se honom genom stora öppna fönster på sidorna och på kortändan av byggnaden. De flesta får dock som sagt var nöja sig med att lyssna, se honom på TV eller skymta honom när han går förbi.

Området runt gomporna är under tak – det är stort och fyllt med åhörare. Även den stora gården en trappa ned är full, där sitter några under tak och andra under bar himmel. Undervisningen är gratis, men om man vill sitta en trappa upp behöver man skaffa ett passerkort. Då får man gå till ett litet kontor med sitt pass och två passfoton för att registrera sig. Det kostar 10 rupies, vilket motsvarar knappt två kronor. För de som inte kan eller vill ta sig till klostret går det att lyssna på lokalradion som direktsänder, eller se på webb-tv på http://www.dalailama.com/.

Det finns också de som bara vill komma in och titta en liten stund – grupper av storväxta sikher som stolta bär sina ståtliga turbaner och stora magar, kvinnor i vackra saris, vördnadsfulla föräldrar med små barn, förvirrade skolklasser – de går ett varv runt gomporna och kikar på oss åhörare och på Hans Helighet som ibland vinkar eller nickar vänligt tillbaka.

På eftermiddagen fortsätter undervisningen fram till kl. 15 eller 15:30. Den utgår vanligtvis från en eller flera texter – oftast en sutra (nedteckning av Buddhas undervisning) eller en text av någon framstående intellektuell från buddhismens storhetstid i norra Indien. Buddhismen blomstrade här under lång tid, på stora universitet och kloster, innan bl a invaderande turkar slog den i spillror på 1100-talet. Som tur är hann den spridas till stora delar av Asien innan dess. Undervisningen sker på förfrågan av buddhistiska grupper från olika länder, som också sponsrar undervisningen så vitt jag förstår – de jag närvarit vid har varit på initiativ av koreaner, singaporianer och nu senast taiwaneser.

De ditresta sponsorerna får de bästa platserna i och runt gompan, ett eget lunchområde och frågestund med Hans Helighet på eftermiddagen den sista undervisningsdagen. Dessutom ingår gruppfoton tillsammans med honom. Ca trettio personer åt gången skyfflas av säkerhetsfolket snabbt upp runt Hans Helighet - ”ett, två, tre, smile” - och snabbt snabbt snabbt ned igen. Nästa grupp - upp, smile, ned - i ett rasande tempo.

Jag undrar vilken annan 75-årig religiös ledare och statsman som skulle stå ut med det han utsätter sig för. Efter flera dagars undervisning sitter han där och strålar så generöst av godhet medan grupp efter grupp av tafsande, smått hysteriska fans tjattrande flockas runt omkring honom. Jag kan inte annat än älska honom.

Jag hade turen att både igår och vid den förra undervisningen, som en av relativt få icke-singaporianer/-taiwaneser, vara med vid frågestunden och fotograferingen. På bilden nedan, som är från den 10 september, skymtas jag i turkos schal strax över Hans Helighets axel. Det var ett stort ögonblick för mig, även om det inte går att komma ifrån känslan att det är väl girigt av oss att vara så närgångna någon som är värd så mycket respekt. Inte heller jag kunde låta bli att ta honom på axeln och armen, när jag hade chansen, vilket efteråt kändes dumt. Men framförallt var jag så rörd och fylld av respekt för honom att jag var tvungen att gå hem och gråta en lång stund. I går såg jag till att hålla fingrarna i styr och enbart le mot honom och mot kameran.

Hur gick det då med nunnan jag ville träffa? Det visade sig att hon inte var på plats här trots allt. Hon var inte en av de 40 nunnor från hennes kloster som kom till årets debattmöte. Men av några andra nunnor därifrån fick jag ett telefonnummer till henne som jag ska försöka nå henne på. Vid undervisningen i slutet av augusti skickade jag ett brev till henne via en annan nunna, så kanske vet hon att jag är här. 

 

På söndag bär det av till Tushita meditationscenter igen, för nio dagars undervisning och meditation på temat ”Real altruism”. På eftermiddagen den 18 oktober planerar jag att vara tillbaka i Mcleod Ganj för två dagars uppladdning innan jag återvänder till Tushita igen. Ha det fint tills dess kära vänner.



Klicka på bilden för att se mitt fanatiska ansiktsuttryck.