måndag 19 juli 2010
steg för steg
Flygbiljetten är inköpt, visumansökan ivägskickad. Om inget oförutsett inträffar finns jag ombord på ett flygplan som landar i Delhi en kväll om knappt fem veckor. Jag har dock tagit ut segern i förskott och firade i går kväll genom att riva Whitney-kalendern i tusen bitar.
tisdag 13 juli 2010
värsta fienden är bra att ha
Grejer, grejer, grejer. Tar de aldrig slut?
I buddhismen talar man ibland om att fiender är bättre att ha än vänner, eftersom de hjälper en själv att hitta sina utvecklingsbara sidor. De ger en något att jobba med helt enkelt. För hur kommer det sig egentligen att jag blir arg när grannen tar min tvättid? Och varför blir kollegan inte sur över samma saker som jag? Vem är ”jag” som blir arg? Osv.
Min fiende den senaste tiden har varit mina ägodelar. Flytten har närmat sig mer och mer och trots tre väl säljande loppmarknader under våren, försäljning av stort och smått via Blocket och Tradera, ge-bort annonser på Freecycle, lådvis av gåvor till välgörenhet, familj och vänner samt en del slängande, har berget av ägodelar fortsatt att vara just ett berg.
Trots att jag ägnat mycket tid och kraft åt att göra mig av med saker blev lastbilen välfylld när flyttdagen kom. Det var i och för sig den minsta lastbilssorten i Statoils hyrbilsutbud, men ändå, hur kunde det bli så?
Mina 58,6 m2 och det rymliga källarförrådet hade ”dolt” mängden grejer väl och jag insåg inte att de tillsammans skulle bli så många, tunga och skrymmande, så jobbiga att packa ned och flytta på! Jag hade underskattat fienden.
Med facit i hand - striden oss emellan var utdragen, svettig, oglamorös (källarförrådet var fullt av mal och vad segt det är att lägga ut webbannonser!), men också underhållande (kul att tjöta med loppis-kunder, grannar och andra som har fallit offer för min säljoffensiv). Jag vann många av duellerna mot prylberget, men förlorade också några, främst pga sentimentalitet och tidsbrist. T ex finns en Whitney Houston-kalender från världsturnén 1989 ännu kvar i min ägo. Och hårtorken.
Men vad har fienden lärt mig?
När jag inför flytten har plöjt genom skåp, lådor, hyllor, skrymslen och vrår har jag förstått att min värsta fiende är mitt ”bra att ha”-beteende, alltså att jag gång efter annan väljer att behålla en sladd/strumpa/servis som jag inte använder, för att den kan vara bra att ha någon gång. Och den får ju plats. Och jag orkar inte göra något åt det just nu. En ovilja att slänga användbara saker i kombination med lathet och obeslutsamhet som bara en rejäl flyttrensning tycks råda bot på.
Jag hoppas att jag hädanefter ska kunna relatera till ägodelar så som jag tror att man bäst relaterar till bantning – med uthållig beslutsamhet. Precis som midjemått ökar prylberg sakta, diskret, men säkert, i omfång om de tillåts. Precis som vid vanlig bantning krävs vid prylbantning disciplin och långsiktighet för att lyckas, och inga resultat är gratis. Själv har jag i och för sig ingen erfarenhet av bantning eftersom jag är underviktig och vanligtvis har försökt gått upp i vikt, men prylbantning däremot – vad befriande det är när det går framåt! Varför har jag inte tänkt på förut att bara ha de redskap jag verkligen använder i kökslådorna? Less is more! Det blir helt klart mindre stök och mer sinnesfrid med färre grejer.
Nu är flytten över för den här gången och jag bor med ett begränsat, men ändå förvånansvärt stort, antal tillhörigheter på övervåningen i mammas fina kolonistuga. En flytt visar faktiskt också hur många saker vi är mer eller mindre beroende av i vardagen. Kanske är en lärdom att mina nedskärningsambitioner var orealistiskt ambitiösa sett till omständigheterna? Större delen av flyttlasset finns i ett källarförråd och förhoppningsvis hinner jag, för sinnesfridens skull, med en ytterligare rensning där innan min avfärd österut.
Sammanfattningsvis: Uppbrottet är i sig en betydelsefull och lärorik del av resan. Och fienden finns som vanligt inombords – sakerna har ingen egen önskan att vara någonstans, den är min oförmåga att släppa taget om dem som det gäller att besegra.
I buddhismen talar man ibland om att fiender är bättre att ha än vänner, eftersom de hjälper en själv att hitta sina utvecklingsbara sidor. De ger en något att jobba med helt enkelt. För hur kommer det sig egentligen att jag blir arg när grannen tar min tvättid? Och varför blir kollegan inte sur över samma saker som jag? Vem är ”jag” som blir arg? Osv.
Min fiende den senaste tiden har varit mina ägodelar. Flytten har närmat sig mer och mer och trots tre väl säljande loppmarknader under våren, försäljning av stort och smått via Blocket och Tradera, ge-bort annonser på Freecycle, lådvis av gåvor till välgörenhet, familj och vänner samt en del slängande, har berget av ägodelar fortsatt att vara just ett berg.
Trots att jag ägnat mycket tid och kraft åt att göra mig av med saker blev lastbilen välfylld när flyttdagen kom. Det var i och för sig den minsta lastbilssorten i Statoils hyrbilsutbud, men ändå, hur kunde det bli så?
Mina 58,6 m2 och det rymliga källarförrådet hade ”dolt” mängden grejer väl och jag insåg inte att de tillsammans skulle bli så många, tunga och skrymmande, så jobbiga att packa ned och flytta på! Jag hade underskattat fienden.
Med facit i hand - striden oss emellan var utdragen, svettig, oglamorös (källarförrådet var fullt av mal och vad segt det är att lägga ut webbannonser!), men också underhållande (kul att tjöta med loppis-kunder, grannar och andra som har fallit offer för min säljoffensiv). Jag vann många av duellerna mot prylberget, men förlorade också några, främst pga sentimentalitet och tidsbrist. T ex finns en Whitney Houston-kalender från världsturnén 1989 ännu kvar i min ägo. Och hårtorken.
Men vad har fienden lärt mig?
När jag inför flytten har plöjt genom skåp, lådor, hyllor, skrymslen och vrår har jag förstått att min värsta fiende är mitt ”bra att ha”-beteende, alltså att jag gång efter annan väljer att behålla en sladd/strumpa/servis som jag inte använder, för att den kan vara bra att ha någon gång. Och den får ju plats. Och jag orkar inte göra något åt det just nu. En ovilja att slänga användbara saker i kombination med lathet och obeslutsamhet som bara en rejäl flyttrensning tycks råda bot på.
Jag hoppas att jag hädanefter ska kunna relatera till ägodelar så som jag tror att man bäst relaterar till bantning – med uthållig beslutsamhet. Precis som midjemått ökar prylberg sakta, diskret, men säkert, i omfång om de tillåts. Precis som vid vanlig bantning krävs vid prylbantning disciplin och långsiktighet för att lyckas, och inga resultat är gratis. Själv har jag i och för sig ingen erfarenhet av bantning eftersom jag är underviktig och vanligtvis har försökt gått upp i vikt, men prylbantning däremot – vad befriande det är när det går framåt! Varför har jag inte tänkt på förut att bara ha de redskap jag verkligen använder i kökslådorna? Less is more! Det blir helt klart mindre stök och mer sinnesfrid med färre grejer.
Nu är flytten över för den här gången och jag bor med ett begränsat, men ändå förvånansvärt stort, antal tillhörigheter på övervåningen i mammas fina kolonistuga. En flytt visar faktiskt också hur många saker vi är mer eller mindre beroende av i vardagen. Kanske är en lärdom att mina nedskärningsambitioner var orealistiskt ambitiösa sett till omständigheterna? Större delen av flyttlasset finns i ett källarförråd och förhoppningsvis hinner jag, för sinnesfridens skull, med en ytterligare rensning där innan min avfärd österut.
Sammanfattningsvis: Uppbrottet är i sig en betydelsefull och lärorik del av resan. Och fienden finns som vanligt inombords – sakerna har ingen egen önskan att vara någonstans, den är min oförmåga att släppa taget om dem som det gäller att besegra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
