drömfångare

Jag sitter och säger adjö till London några dagar i förskott, med morotskaka och kamomillte vid ett kaféfönsterbord på det underbara kulturhuset the Barbican, och drömmer om Brasilien. Jag ser hela fiket spegla sig i fönstret mot mörkret utanför, inklusive mitt bleka vinteransikte, medan jag väntar på en konsert med en för mig tidigare okänd, men tydligen legendarisk brasiliansk jazzmusiker, Hermeto Pascoal.

Tankarna snurrar fortare när konserten börjar och de övermusikaliska jazzbrassarna pumpar ut galet fartfylld musik i tre timmar. Det är trettio man på scenen. Jag drömmer mig till svettiga dansgolv och svala fruktjuicebarer. Musiken blir till ett bakgrundssorl för min inre monolog över tänkbara sysselsättningar i Brasilien, möjliga anledningar att åka dit. Jag ser mig själv ge mig hän i språket och drunkna i vackra medmänniskor på ett gata någonstans.

Jag har aldrig varit i Brasilien. Bilderna i mitt huvud är ett hopkok av allt möjligt, bland annat en fantastisk liten faktabok om juice från tidigt åttiotal som jag köpt på loppmarknad. Utgiven av något företag som ville lobba för ökad juicekonsumtion, dokumenterar den juicens väg från producent till konsument i färggranna foton från Brasilien.

Var kommer våra drömmar ifrån? Går det att lita på dem?

Just detta drömmande började, så vitt jag vet, med ett Håkan Hellström-artat möte på en spårvagn någonstans mellan Linnégatan och Vasastan för uppskattningsvis fjorton år sedan. Om jag hade hoppat på en annan spårvagn skulle Brasilien kanske aldrig ha kommit in i mitt liv som det gjorde: inga portugisiskastudier, sambakurser eller inspirerande kulturkvällar på brasilianska föreningen.

Efter några kvällskurser i portugisiska i slutet av nittiotalet var jag redo att åka till Brasilien för att lära mer. Men CSN ville annorlunda. Det gick inte att få studiemedel för språkstudier i europeiska språk utanför Europa, så det blev Portugal istället.

Men vad är det egentligen jag förväntar mig av Brasilien? Drömmar är förrädiska och måste fångas in och granskas i sömmarna. När vi fångat en dröm kan det visa sig att den mest bestod av substanslösa projektioner, längtan efter något som inte finns i verkligheten.

Om den infångade drömmen visar sig vara något mer än ett luftslott kan den med fördel avnjutas och integreras på ett meningsfullt sätt i livet. En luftslottsdröm däremot ska avslöjas så tidigt som möjligt, så att kraft kan läggas på sådant som verkligen leder någon vart i stället. Men det gäller också att ha tålamod och hitta rätt ögonblick att slå till. Och av erfarenhet vet jag att de bästa förutsättningarna för ett lyckat spaningsarbete finns på plats.

För några år sedan blev jag plötsligt övertygad om att jag måste bosätta mig i Madrid. Jag borde ha fattat misstankar redan när jag hittade en grupp på Facebook av typen ”Vi som dagdrömmer om att bo i Madrid”. Men ja, jag var klok. Jag åkte till Madrid, där jag bott i fyra månader ett antal år tidigare och sedan besökt några gånger, och bara hängde i ett par dagar. Satt på en massa småkrogar och åt spansk omelett. Gick och gick och gick tills jag insåg att det är en storstad med dålig luft och massor av folk där jag inte alls vill bo, alla härliga småkrogar och delikata omeletter till trots.

En gång för tretton-fjorton år sedan åkte jag från Göteborg till Barcelona för en dejt, för att jag var tvungen att veta, tvungen att inte lämna frågan obesvarad om han, den unge mannen som jag hade chattat med varje dag i flera månader, var min frälsare. Han visade sig vara skittråkig. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte hade rest dit.

Nu har jag ju i och för sig svårt att tänka mig att Brasilien är skittråkigt, men där finns å andra sidan garanterat gott om förorenad luft och tätbefolkade städer. Ibland känns det som att det är en irrelevant dröm att utforska och ibland som att jag måste åka dit för att få veta, för att inte lämna frågan obesvarad. För att få lära känna Brasilien och gå på dejt med ljuden, ljuset, färgerna.

Kanske borde jag resa dit helt enkelt för att kunna sluta luftslottsdrömma, eller kanske för att där är alldeles, alldeles underbart. I mina mer sansade stunder inser jag att landet är stort nog för att rymma båda sanningarna och att det rör sig om att hitta en vettig anledning att vara där ett tag, så löser sig resten på köpet. Fortsättning lär följa.

Snart är min London-dröm över för den här gången. Mina förväntningar på staden var inte högt ställda, jag var mer fokuserad på upplevelsen att arbeta och bo en tid på ett buddhistiskt center. Med London handlar det inte om någon passionerad kärleksrelation, men vi har blivit någorlunda goda vänner och här finns mycket kvar att utforska om tillfälle ges i framtiden.

Jamyang Buddhist Centre däremot, känns som hemma, och jag kommer att sakna människorna här och lyxen att ha tillgång till lokalerna, böckerna och undervisningen. Buddhismen är för mig raka motsatsen till ett luftslott, det är en dröm som vid noggrann granskning har utvecklats till vad som av allt att döma är livslång, äkta kärlek.

Tiden är ute London

Novembergata

Bara, bara vara vänner



att (över)leva i London

Det värsta med att bo i England är att se gatuarbetare borra i sten utan hörselskydd. Detta fenomen plågades jag av redan hösten 2001 när jag läste PR en termin vid Leeds Metropolitan University. Jag trodde att det kanske skulle ha hänt en del på arbetsmiljöfronten under de tio år som förflutit, och mycket riktigt verkar det ha gått framåt: häromveckan såg jag en arbetare med hjälm och hörselskydd på huvudet, men tyvärr satt de sistnämnda oanvända uppe på hjälmen medan han borrade. Arbetsmiljöfrågorna ligger således fortfarande i lä bakom ett gediget, traditionellt machoideal verkar det som.

Själv håller jag för öronen när jag går förbi dylika gatuarbeten, när ambulanser och polisbilar tjuter förbi mig och när tunnelbanan gnisslar hjärtskärande i osmörjda kurvor. Engelsmännen verkar mer härdade, men höjer inte på ögonbrynen över att en nordbo vill skydda flimmerhåren.

England överlag känns lite råare, mer opolerat, lite mer öppenhjärtigt och mindre punktligt än Sverige. Lite vildare, kanske.

Och det är som att man rör sig i en en aning vidare social kostym här. De fattiga verkar fattigare och de rika rikare, de alldagliga mer alldagliga och de excentriska mer excentriska. Men London är framförallt kosmopolitiskt. Det är som att vara i Europa, Asien, Afrika och Latinamerika på en och samma gång. Lite beroende på vilken gata man befinner sig på förstås, men ofta blandas det hej vilt, så att jag kan tala spanska med det asiatiska butiksbiträdet i den lilla orientaliska matbutiken i köpcentret ett kvarter bort.

Det bästa med London är nog ändå parkerna. Jag går ständigt vilse om jag vågar mig ut på okänd mark utan kartboken, och på så sätt hittar jag härliga parker insprängda mellan husen här och var. Favoriten, Kennington Park, upptäckt under en av mina allra första och mest vilsna promenader, ligger tio minuter bort. Dit går jag flera gånger i veckan och tittar på stora och små hundar, mörkgrå ekorrar, folk av alla de slag och bombastiska träd.

Efter en tids tvekan var det där London och jag blev vänner på riktigt och allt var förlåtet - när jag i fiket i parken hittade pasteis de nata, det portugisiska bakverk som enligt min åsikt är Portugals främsta bidrag till mänskligheten. Staden är begåvad med många portugiser i exil och visst hade jag lagt märke till ett och annat portugisiskt hak, men tanken slog mig inte att detta kunde innebära att min mest älskade delikatess fanns inom räckhåll. När jag gick in i kaféet i Kennington Park första gången och såg dem i glasdisken tog det en stund innan jag trodde mina ögon.

År 2000, när jag under en termin läste portugisiska för utlänningar på Universidade de Lisboa, slank en sådan bakelse ned i sällskap av en café com leite mer eller mindre dagligen. Det var goda tider! Tack London för att jag fått återuppleva smaken av Lissabon! Och tack Friends of Kennington Park och alla andra som bidragit till att jag en blek novemberförmiddag i stillsam eufori kan avnjuta en sällsynt kaffe och en välbakad pastel de nata med ett storartat höstträd utanför kaféfönstret, i en mjuk, varm soffa, med peppande radioskval på lagom volym smekandes de omhuldade flimmerhåren. Och även om det är en eufori byggd av socker, fett och koffein så är den inte desto mindre påtaglig. Liksom tacksamheten över att jag lugn kan sitta och njuta av denna massage av alla sinnen, på väg åt rätt håll, medan så mycket hemskt pågår på denna jord. Tänk om jag hade kunnat bjuda världens alla kakaoplantagebarnslavar, Kathmandus rossliga busschaufförer, alla som är instängda eller på flykt undan sig själva och andra, och Englands alla lomhörda gatuarbetare på fika i den sköna soffan under det stora trädet, med den ljusblå klarheten bakom höstlöven.

Men vad är det då jag gör när jag inte går vilse, fikar eller drömmer om att rädda världen? Jobbet som ”Hospitality Management”- volontär på Jamyang Buddhist Centre innebär framförallt städning och receptionsarbete. Förmiddags- eller eftermiddagspass fem dagar i veckan: kl. 8-14 respektive 14-22. Resten ledigt. Förmiddagspasset är fysiskt – dammsuga reception och korridorer, städa toaletter/badrum (fem stycken), städa kontor, städa bed & breakfast-rum om någon gäst checkat ut (det finns fyra rum för uthyrning, som liksom rummet jag bor i är fd häktesceller), tvätta handdukar och lakan, moppa diverse golv, plocka upp kattbajs i trädgården, diska, slänga sopor m.m. Om vi hyrt ut något konferensrum ska stolar och bord etc riggas och gäster välkomnas.

Det var lite motigt för kroppen att vänja sig vid allt detta arbete efter ett år då jag mestadels suttit på meditationskudden, men några besök på kliniken på British School of Osteopathy har hjälpt till att få ryggkotorna i någorlunda rätt ordning igen efter den inledande chocken... Där får man starkt rabatterad behandling av ännu icke utexaminerade studenter, under överinseende av en lärare. Mer läskigt än vanligt alltså, men som sagt, billigt.

På eftermiddagspasset gör man den städning som eventuellt inte hunnits med under förmiddagen, man stryker lakan och ställer i ordning de rum som ska användas under kvällen för undervisning och meditation. Fram med dynor och kuddar att sitta på, sedan öppna dörren för och ta emot betalning från de som kommer för att delta. Upp till 40 personer brukar det röra sig om, ett par kvällar i veckan. Bokföra pengarna och sedan när alla har gått göra säkerhetskoll, ge katten mat och släcka ner.

Det är kul att städa, framförallt när jag hittar något ställe som ingen annat tänkt på att göra rent på länge. Men ännu trevligare är det att möta människorna som kommer hit för övernattning, konferenser, meditation och undervisning, liksom centrets anställda och volontärer.

Men inte ens alla buddhister är lätta att handskas med – en av mina volontärkollegor har varit en stor utmaning att stå ut med och det är fascinerande att bevittna hur upptagna tankarna blir av att älta detta istället för att fokusera på alla de andra, härliga människorna som finns här; hur en människas agerande och de reaktioner det väcker i mig kan förmörka en annars fantastisk upplevelse. Det har varit en pågående övning i att böja tankarna åt rätt håll, och med tiden har det blivit bättre.

Till min hjälp har jag, utöver bakelser och buddhistisk mind training, meditation och böner, kanske lite oväntat haft the Imperial War Museum, som har fritt inträde och ligger ett stenkast härifrån. Deras utställning över förintelsen under andra världskriget är omfattande, uttömmande, saklig och gripande och ger besökaren insyn i hur ondskan fick fritt spelrum och drillades i det nazistiska samhället och det ofantliga, storskaliga och systematiska lidande det genererade. Det behövdes åtta (!) besök för att jag skulle ta mig igenom hela Holocaust-utställningen, som utöver bättre allmänbildning gav distans till problemen med den otäcka kollegan. I ljuset av hur jobbigt det är att leva och arbeta med EN argsint, dominant person är det svindlande att försöka föreställa sig hur det är att vara utsatt för rasism, förföljelse, mobbing etc.

Ett berg av pasteis de nata på Borough Market

Härliga Geshe Tashi - centrets huvudlärare, en bit hembakat bröd och jag i personalmatsalen, under överinseende av självaste H.H. Dalai Lama

En fullbokad dag

snurra min jord

september är en tunnel
där nytt och gammalt blandas i mig
från alla riktningar

en partikelaccelerator
där allting gått i spinn

som en rorsman i storm
manövrerar jag det skepp jag är

och ja, jag tror jag rör mig
fortare än ljuset

katten också

Mitt livs första kattsambo har svart päls och gröna ögon. Dorje bor i korridoren utanför volontärernas celler och jamar ämligt men ihärdigt vid våra dörrar när han tycker det är dags för påfyllning i matskålen eller om han vill komma in en stund och kolla läget. Som den kattanalfabet jag är försöker jag ta tillfället i akt att öka min förståelse för hans släkte. Men det ska visa sig att han kan lära mig mer än så.

När han jamar utanför min dörr brukar jag bjuda in honom för en stunds förutsättningslöst umgänge. Han skrider in, inspekterar rummet värdigt och metodiskt, ställer sig sedan vid dörren och vill släppas ut, eller hoppar upp i sängen och gör sig hemmastadd där. 



Mina försök att interagera med honom har givit vid handen att eventuell klappning sker helt på hans villkor och att verbal kommunikation från min sida är mer eller mindre meningslös. Han kräver min uppmärksamhet med sitt jamande, men om jag ens bevärdigas med en blick när jag talar med honom så tror jag att den betyder något i stil med ”Det är ofattbart, men du verkar visst tro att jag är en hund.”.

Han är elegant och mystiskt oåtkomlig: uttryckslöst självsäker, uppmärksamt närvarande, avspänt inåtvänd. Sval och behärskad. Ända tills jag tar fram... ETT SNÖRE!

Alltså, det är svårt att ta någon på allvar som tar ett snöre på så stort allvar. Jag viftar med det. Han naglar fast det med blicken, jagar det, sprattlar åt alla håll med alla ben, fångar det, gnager, ligger stilla med uppspärrade ögon beredd på mer... Snöret går till attack och han fäktar, vrider och vänder sig, fastnar med klorna, hugger, flackar med blicken. Han absorberas helt av upplevelsen. Jagar och jagas. Det är fullt allvar. När snöret inte längre rör sig lugnar han ner sig, tuggar sönder det eller tappar intresset och vänder åter sin uppmärksamhet inåt.

Under attack.

”Tänk att någon med sån till synes koll på läget blir så till sig av ett snöre!”, tänker jag. Men, genom sig själv känner man andra, vi bor i ett Dharma-center och Dorje är uppenbarligen en Buddha-katt med telepatisk förmåga, för medan han ger mig en avmätt blick slås jag av tanken att han tycker att vi människor faktiskt beter oss just så - vi jagar efter och flyr från de mest underliga saker.

Vår jakt och flykt sker i och för sig för det mesta på en något mer subtil nivå, men ändå, vi vänder ut och in på oss själva för att uppnå det vi bestämt oss för kommer att göra oss lyckliga, eller för att undvika det vi tror kommer göra oss olyckliga. I stort och smått. Och framförallt, vi tar processen, och oss själva, på fullaste allvar. Vi absorberas av upplevelsen. ”Så det så.”, säger han.

Suddig smaskare.

Emotionellt intrasslad?

Nästa gång jag dras iväg av känslor av habegär, motstånd mot en situation, tvivel på mig själv, ilska mot någon annan, allmänt ältande eller vad det nu må vara, kan jag förhoppningsvis minnas denna undervisning och fylld av ro och självdistans le överseende åt mitt eget sprattlande efter de mentala snören jag själv agnat och trasslat in mig med. ”Lycka till...!” säger Dorje med en sarkastisk min och rullar ihop sig för en tupplur bredvid det livlösa snöret.

glöm inte döden

London är en stor labyrint av tegelhus. Det fick jag erfara när jag tog en söndagspromenad till Whole Foods Market, matvaruhuskedjan med ett fantastiskt utbud av ekologisk mat som jag blev introducerad till i Washington i somras. Det var kärlek i första ögonkastet och till min stora glädje finns det Whole Foods-butiker även i London, närmare bestämt fyra stycken.

Jag väljer en på denna sidan Themsen som utflyktsmål. Med kartboken i högsta hugg och paraplyet redo påbörjar jag vandringen i ett duggregn som aldrig riktigt bryter ut. Jag tänker mig ungefär en timmas promenad, men improviserar i ett kritiskt läge och hamnar åt fel håll, en skada som tar tid att reparera. Jag går och går och går i tegelstenslabyrinten och efter en timma och fyrtio minuter är jag äntligen framme.

Tacksamt nog finns det ett fik i butiken och jag äter vad som med stor sannolikhet är världshistoriens godaste bakverk: en raw food-chokladkaka, vilket innebär att den inte bara är fantastiskt delikat, utan även nyttig (!) – enligt innehållsförteckningen tillverkad av avokado, dadlar, agavenektar, kallpressat kakaosmör, rått kakaopulver, pecannötter, vaniljextrakt, yaconrotpulver (vad nu det är...) och kakaobönsströssel.

Efter att ha återhämtat mina krafter på detta synnerligen välgörande sätt, ger jag mig ut i butiken på jakt efter amaranth – proteinrika små frön som är bra att koka gröt på. Jag har just börjat med en väldigt fysisk typ av meditationspraktik morgon och kväll, utöver mitt ibland ganska fysiskt ansträngande jobb, och behöver all protein jag kan få i mig. Utöver amaranth köper jag ärtproteinpulver, skalade hampafrön och chiafrön att blanda i gröten. Chiafrön har jag aldrig provat förut, men det står på paketet att de användes som valuta av aztekerna, så de borde väl vara exceptionellt berikande? Ärtprotein låter inte alls upphetsande, men det starkt rabatterade priset och det 85%-iga proteininnehållet övertygar mig. Varför inte prova?

När jag kommer ut igen skiner solen. Jag är färdigpromenerad för dagen och tar mig till närmaste busshållplats. Det är sen eftermiddag och mycket folk i rörelse, men jag får den bästa platsen i bussen: längst fram på övre däck, med fri sikt genom vindrutan över den soliga höststaden utanför. Ungefär som på bio, och jag försjunker i någon slags avslappnad förnöjsamhet tills mannen bredvid mig plötsligt frågar: ”Såg du?”.

Bussen höll på att släppa av och på passagerare vid en hållplats strax innan en korsning med rödljus, när en fotgängare blev påkörd av en lastbil i motsatt färdriktning, precis framför oss. Mannen bredvid mig såg det hända, men min biofilm pågick åt ett lite annat håll och jag märkte ingenting.

Nu ser jag hur lastbilschauffören springer fram till offret, som ligger på marken framför en bil i filen bredvid oss. Han knappar förfärad på sin mobiltelefon, medan kvinnan som stannat sin bil framför offret sitter på huk. Hennes bils motorhuv skymmer offret för oss ända tills vi sakta börjar rulla igen, förbi, på väg mot nästa hållplats. Jag väljer att inte titta, vänder blicken åt ett annat håll. Mina medpassagerares jämranden när vi passerar vittnar om att det är något mycket otäckt de ser. Mannen bredvid mig stönar och sätter händerna framför ögonen, som om han genast ångrat sin nyfikenhet.

Här var det.

Överlever man om man blir knockad av en lastbil eller var det någons sista ögonblick i livet vi bevittnade? I vilket fall kommer ett antal människor aldrig glömma vad som hände idag. På ett ögonblick revs stora hål i tillvaron för dem, medan andra, alldeles runt hörnet eller en liten bit bort på samma gata, helt ovetandes klev vidare i livet, på väg någonstans.

Min kartbok ”London AZ” (London's best selling atlas) är tjock: 175 sidor med kartor och 250 sidor med tillhörande gaturegister. Alla dessa gator sida upp och sida ned. Alla tegelhus som kantar dem. Alla människor som bor i dem. Alla rödljus, korsningar. Hur många andra blev påkörda av en lastbil idag, här och i andra labyrinter? Hur många fick sina liv uppochnedvända eller utsläckta, medan deras grannar utförde dagens ärenden och vände hemåt som om ingenting särskilt hade hänt? Som om det inte var ett mirakel. Thich Nhat Hanh, den vietnamesiske poeten, författaren, buddhistmunken, poängterade detta i en undervisning jag såg på video häromkvällen: att det är ett mirakel av vara vid liv.

Ta vara på din dag.

landad i London

Jag har vetat om ett tag att jag skulle åka till London och arbeta som volontär på Jamyang Buddhist Center. Det bestämde jag i januari att jag ville göra, och skickade in min ansökan. Sedan var jag i retreat och så vidare ett par månader, och det var först i juni när jag kom hem från Nepal och genomförde telefonintervjun med volontärkoordinatorn som det hela blev klappat och klart.

Men i drygt ett halvår har jag i alla fall varit inställd på att komma hit. Ändå kändes det smått surrealistiskt när jag plötsligt satt och åt lunch med mina nya kollegor i onsdags. Rent logiskt och logistiskt var det inget konstigt alls att jag var här – jag hade fått skjuts till flygplatsen på morgonen, tagit ett punktligt flyg, ett tåg och en taxi, och ringt på dörren just när det var dags att äta lunch.

Men mellan upplevelsen av maten, rummet, människorna och konversationen dök den där underfundiga, lite utspejsade känslan upp av att ha dimpt ned i detta främmande sammanhang som från ingenstans. En känsla av att vara här och ändå inte. Som om inte hela jag hade fattat vad ansökan, telefonintervjun, fixandet, packandet, skjutsen, flygplanet, tåget och taxin sammantaget faktiskt inneburit i praktiken. Det där med orsak och verkan borde väl inte vara så svårt att greppa för en buddhistnörd som jag? Ingen annan verkade dock tycka det var konstigt att jag satt där, så jag tuggade på och allteftersom har känslan sedan dess bleknat.

Resande fascinerar mig på denna väldigt grundläggande nivå: att det funkar. Att det går att bestämma att man ska någonstans, planera för det, resa och så hamnar man där man ska. Ofta utan problem. Så extremt funktionellt! Så lyxigt. Och roligast av allt är det, tycker jag, just när man reser rakt in i ett sammanhang av något slag, snarare än bara för resandets skull.

Så, nu har jag alltså varit här i några dagar. I huset som fram till 1990 var ett högsäkerhetshäkte för bl a IRA-terrorister. Jag bor i en av cellerna i markplan och undrar om internerna här då som nu hade beige heltäckningsmatta och äggskalsfärgade väggar. Antagligen inte. Det gallerförsedda fönstret i det lite välvda taket är nog sig likt i varje fall. Och dörren har fyra partier med (numera guldfärgade) järnplattor försedda med många hål så att man kan se in och ut, och en lucka som kan öppnas utifrån om man har rätt nyckel.

I övrigt håller en säng, en liten bokhylla, en klädstång, två tavlor med buddhistiska motiv, ett skrivbord och en stol mig sällskap i rummet och häromdagen fick jag en fin liten krukväxt av en besökare på centret, så här känns riktigt ombonat och trevligt.

Huset byggdes redan 1869. Jag undrar hur många häktade stackare som passerat revy här sedan dess. 1995 påbörjades ombyggnaden till buddhistiskt center. Vilken kontrast! Det hela finns beskrivet i mer detalj på Jamyangs webbplats för den som är nyfiken. https://www.jamyang.co.uk/index.php/about/the-historic-old-courthouse

Gatan, med "The old courthouse" på höger sida.

Välkommen!

Här innanför, i cell nr 2, bor jag.

Takfönstret släpper in sparsamt med ljus.

Förutom att datorlocket är stängt på den här bilden ser det ungefär ut som just nu...

snören, luder och stora hus

Två veckor i Washington DC är nästan till ända. Jag har inte varit en särskilt flitig turist, utan har mestadels rört mig i enformiga cirklar mellan vandrarhemmet och arenan där Dalai Lamas undervisning tog plats. Elva dagar hade vi förmånen att vara i hans närhet, sedan en dags vila och så idag, sista dagen innan avfärd, gick jag plikttroget och tittade på Vita huset och några museum.

Staden är fylld av pompösa byggnader och monument. Jag som tyckte att Göteborg kändes som ett dockhus i jämförelse med Kathmandu. Här är både husen och bilarna större och mer välpolerade, avenyerna bredare, gatorna rakare... Staden är så välplanerad att det är lätt även för oss smått förvirrade dharma-studenter att hitta rätt. Gatorna ligger i rutmönster, pedagogiskt döpta till A, B, C, D osv (lodräta gator) respektive 1, 2, 3, 4 osv (vågräta gator).

Att bo i åttabäddsrum på vandrarhem är inte det mest effektiva sättet att få sova gott har jag fått erfara, men på det stora hela har det varit väldigt trevligt. Gångavstånd till arenan och övriga centrala stan var ett stort plus.

Vi var ca 11 000 personer i publiken, varav många tibetanska familjer – vuxna och barn, ofta klädda i fina traditionella kläder – och så många munkar och nunnor utöver oss vanliga lekmannabuddhister.

Allt har gått bra förutom ett visst kaos som uppstod när ”blessed strings” (välsignade trådar att knyta om armen) skulle delas ut. De var så hett byte att allt buddhismen står för glömdes bort och folk trängde sig så till den milda grad att vakterna som delade ut dem till slut fick fly. Jag stod bredvid i en kö och kunde konstatera att tibetanerna inte tyckte att den gällde dem. Mycket smartare att bilda en kaotiskt trängandes folkmassa! Men som sagt, vakterna flydde och de flesta blev utan. Ända till nästa dag då snörena kunde delas ut under mer ordnade former.

Ja just det, så var det incidenten då jag blev utskälld av en ung kvinna vid halv sju-tiden i lördags morse. Jag var på väg till den sista dagen på arenan när jag såg henne, iklädd endast bikini, sittandes på en mur vid ett gathörn. Ibland sprang hon upp och gapade på en förbipasserande bil och satte sig igen och fingrade på sin mobiltelefon. Hon verkade inte vara helt vid sina sinnens fulla bruk och jag gick dit och frågade om jag kunde hjälpa henne. Kanske var hon på väg hem från krogen och inte fick tag i en taxi, tänkte jag.

Hon ville ha pengar. Jag sa nej, men frågade blåögt hur det kom sig att hon befann sig i denna situation. Det såg kallt ut med bara bikini. ”My pimp put me here to make money” blev svaret och hon var tvungen att upprepa detta för att jag skulle fatta. ”Om du inte vill ge mig pengar kan du gå” sa hon bestämt och jag lydde. Sedan skällde hon ut mig för att jag förolämpat henne.

Jag bad om ursäkt och lommade iväg runt hörnet in på nästa gata där jag passerade några av hennes kollegor. Kanske var det i hennes ögon osannolikt att jag inte hade fattat vad det var hon gjorde där, eller så behövde hon helt enkelt varje möjligt tillfälle att få utlopp för sitt av droger kryddade ursinne över sin utsatta situation.

Hon är med mig i tankarna sedan dess och den dagen tänkte jag mig att hon satt i den lediga stolen bredvid mig i arenan, påklädd och drogfri, och lyssnade på Dalai Lama.

På min gata i stan... 11th street NW en bit nedanför vårt hostel.

Konstmuséumskafé

Kitchig kaka ("cupcake")

Överbeskyddande 1

Överbeskyddande 2. Muren är ca 1 meter hög.