landad i London

Jag har vetat om ett tag att jag skulle åka till London och arbeta som volontär på Jamyang Buddhist Center. Det bestämde jag i januari att jag ville göra, och skickade in min ansökan. Sedan var jag i retreat och så vidare ett par månader, och det var först i juni när jag kom hem från Nepal och genomförde telefonintervjun med volontärkoordinatorn som det hela blev klappat och klart.

Men i drygt ett halvår har jag i alla fall varit inställd på att komma hit. Ändå kändes det smått surrealistiskt när jag plötsligt satt och åt lunch med mina nya kollegor i onsdags. Rent logiskt och logistiskt var det inget konstigt alls att jag var här – jag hade fått skjuts till flygplatsen på morgonen, tagit ett punktligt flyg, ett tåg och en taxi, och ringt på dörren just när det var dags att äta lunch.

Men mellan upplevelsen av maten, rummet, människorna och konversationen dök den där underfundiga, lite utspejsade känslan upp av att ha dimpt ned i detta främmande sammanhang som från ingenstans. En känsla av att vara här och ändå inte. Som om inte hela jag hade fattat vad ansökan, telefonintervjun, fixandet, packandet, skjutsen, flygplanet, tåget och taxin sammantaget faktiskt inneburit i praktiken. Det där med orsak och verkan borde väl inte vara så svårt att greppa för en buddhistnörd som jag? Ingen annan verkade dock tycka det var konstigt att jag satt där, så jag tuggade på och allteftersom har känslan sedan dess bleknat.

Resande fascinerar mig på denna väldigt grundläggande nivå: att det funkar. Att det går att bestämma att man ska någonstans, planera för det, resa och så hamnar man där man ska. Ofta utan problem. Så extremt funktionellt! Så lyxigt. Och roligast av allt är det, tycker jag, just när man reser rakt in i ett sammanhang av något slag, snarare än bara för resandets skull.

Så, nu har jag alltså varit här i några dagar. I huset som fram till 1990 var ett högsäkerhetshäkte för bl a IRA-terrorister. Jag bor i en av cellerna i markplan och undrar om internerna här då som nu hade beige heltäckningsmatta och äggskalsfärgade väggar. Antagligen inte. Det gallerförsedda fönstret i det lite välvda taket är nog sig likt i varje fall. Och dörren har fyra partier med (numera guldfärgade) järnplattor försedda med många hål så att man kan se in och ut, och en lucka som kan öppnas utifrån om man har rätt nyckel.

I övrigt håller en säng, en liten bokhylla, en klädstång, två tavlor med buddhistiska motiv, ett skrivbord och en stol mig sällskap i rummet och häromdagen fick jag en fin liten krukväxt av en besökare på centret, så här känns riktigt ombonat och trevligt.

Huset byggdes redan 1869. Jag undrar hur många häktade stackare som passerat revy här sedan dess. 1995 påbörjades ombyggnaden till buddhistiskt center. Vilken kontrast! Det hela finns beskrivet i mer detalj på Jamyangs webbplats för den som är nyfiken. https://www.jamyang.co.uk/index.php/about/the-historic-old-courthouse

Gatan, med "The old courthouse" på höger sida.

Välkommen!

Här innanför, i cell nr 2, bor jag.

Takfönstret släpper in sparsamt med ljus.

Förutom att datorlocket är stängt på den här bilden ser det ungefär ut som just nu...

snören, luder och stora hus

Två veckor i Washington DC är nästan till ända. Jag har inte varit en särskilt flitig turist, utan har mestadels rört mig i enformiga cirklar mellan vandrarhemmet och arenan där Dalai Lamas undervisning tog plats. Elva dagar hade vi förmånen att vara i hans närhet, sedan en dags vila och så idag, sista dagen innan avfärd, gick jag plikttroget och tittade på Vita huset och några museum.

Staden är fylld av pompösa byggnader och monument. Jag som tyckte att Göteborg kändes som ett dockhus i jämförelse med Kathmandu. Här är både husen och bilarna större och mer välpolerade, avenyerna bredare, gatorna rakare... Staden är så välplanerad att det är lätt även för oss smått förvirrade dharma-studenter att hitta rätt. Gatorna ligger i rutmönster, pedagogiskt döpta till A, B, C, D osv (lodräta gator) respektive 1, 2, 3, 4 osv (vågräta gator).

Att bo i åttabäddsrum på vandrarhem är inte det mest effektiva sättet att få sova gott har jag fått erfara, men på det stora hela har det varit väldigt trevligt. Gångavstånd till arenan och övriga centrala stan var ett stort plus.

Vi var ca 11 000 personer i publiken, varav många tibetanska familjer – vuxna och barn, ofta klädda i fina traditionella kläder – och så många munkar och nunnor utöver oss vanliga lekmannabuddhister.

Allt har gått bra förutom ett visst kaos som uppstod när ”blessed strings” (välsignade trådar att knyta om armen) skulle delas ut. De var så hett byte att allt buddhismen står för glömdes bort och folk trängde sig så till den milda grad att vakterna som delade ut dem till slut fick fly. Jag stod bredvid i en kö och kunde konstatera att tibetanerna inte tyckte att den gällde dem. Mycket smartare att bilda en kaotiskt trängandes folkmassa! Men som sagt, vakterna flydde och de flesta blev utan. Ända till nästa dag då snörena kunde delas ut under mer ordnade former.

Ja just det, så var det incidenten då jag blev utskälld av en ung kvinna vid halv sju-tiden i lördags morse. Jag var på väg till den sista dagen på arenan när jag såg henne, iklädd endast bikini, sittandes på en mur vid ett gathörn. Ibland sprang hon upp och gapade på en förbipasserande bil och satte sig igen och fingrade på sin mobiltelefon. Hon verkade inte vara helt vid sina sinnens fulla bruk och jag gick dit och frågade om jag kunde hjälpa henne. Kanske var hon på väg hem från krogen och inte fick tag i en taxi, tänkte jag.

Hon ville ha pengar. Jag sa nej, men frågade blåögt hur det kom sig att hon befann sig i denna situation. Det såg kallt ut med bara bikini. ”My pimp put me here to make money” blev svaret och hon var tvungen att upprepa detta för att jag skulle fatta. ”Om du inte vill ge mig pengar kan du gå” sa hon bestämt och jag lydde. Sedan skällde hon ut mig för att jag förolämpat henne.

Jag bad om ursäkt och lommade iväg runt hörnet in på nästa gata där jag passerade några av hennes kollegor. Kanske var det i hennes ögon osannolikt att jag inte hade fattat vad det var hon gjorde där, eller så behövde hon helt enkelt varje möjligt tillfälle att få utlopp för sitt av droger kryddade ursinne över sin utsatta situation.

Hon är med mig i tankarna sedan dess och den dagen tänkte jag mig att hon satt i den lediga stolen bredvid mig i arenan, påklädd och drogfri, och lyssnade på Dalai Lama.

På min gata i stan... 11th street NW en bit nedanför vårt hostel.

Konstmuséumskafé

Kitchig kaka ("cupcake")

Överbeskyddande 1

Överbeskyddande 2. Muren är ca 1 meter hög.

på promenad

Nu har solen vågat sig fram i Göteborg och man kan äta lunch i kortärmat i Guldhedstornet med utsikt över hela staden.

Att vistas här, att se världen genom ett spårvagnsfönster eller från trottoaren är som att vara i ett dockskåp: allting verkar vara helt, rent och ansat. Vägarna är breda, prydligt asfalterade och närapå folktomma. När man har vant sig vid Kathmandus myllrande gatubild, med undermålig infrastruktur och en till synes obefintlig stadsplanering, känns åsynen av Göteborgs gator närmast overklig.

Här finns barnvagnar, rullatorer och cyklar, men getterna, hönsen och korna lyser med sin frånvaro. Inga horder av motorcyklister, inga boffande gatubarn i sikte. Inga brinnande skräphögar, inga munskydd för att skydda andningsorganen från luftföroreningar.

Alla bilar här ser helt nya ut, allas kläder ser helt nya ut. Det är bara människors ansikten som inte skiner mer här än i Kathmandu. När jag stod i en kö på Frölunda Torg häromdagen la jag märke till en aldrig sinande ström av sorgsna, avstängda förbipasserande ansikten. Tänk att så många kan se så olyckliga ut i allt det här välorganiserade, välfungerande, hela, rena, nya, rika.

Jag mindes inte att det är så här. Är det tio månaders resande i andra miljöer som har förändrat mina referensramar, eller är det den stränga vintern som har stängt av lystern i folks ögon? Är det tecken på kollektiv D-vitaminbrist eller ett samhälle som lägger kraft på fel saker? Antagligen lite av varje.

I Raghu Rais vackra bok ”Saint mother” talar Moder Teresa om hur mycket vi har att lära från de fattiga och ställer en diagnos som kanske speglar de bekymmersrika rynkade pannorna och de uttröttade påsarna under ögonen som jag såg hos mina medkonsumenter i det nyrenoverade shoppingcentrat: ”In the developed countries there is a poverty of intimacy of spirit, of loneliness, of lack of love. There is no greater sickness today than that one.”

Men livet i Kathmandu är i förändring och den yngre generationen ser ut som ungdomar gör i vilken modern asiatisk stad som helst. Låt oss hoppas att den nya livsstilen inte bara innebär tajta jeans, fräsiga t-shirtar och smarta mobiler utan också en ökad medvetenhet om miljöfrågor, demokrati, jämlikhet etc.

Tänk om de kunde låta bli att importera de mer negativa sidorna av den postmoderna kulturen och istället anamma det bästa av två världar. Tyvärr är nog det en utopi och i värsta fall får de nöja sig med de sämsta bitarna i stället, såsom ökad alienering och miljöförstöring i kombination med fortsatt politiskt kaos och en försämrad situation vad gäller de mänskliga rättigheterna. Med Kinas ökade politiska och ekonomiska inflytande i Nepal har i alla fall de många tibetanska flyktingarna som lever där fått erfara det sistnämnda.

Jag önskar att alla i-landsinnevånare kunde få möjligheten att uppleva livet i ett u-land, och vice versa, för att få perspektiv på verkligheten. Och tänk om man kunde ge tacksamhet över det vi har, känsla av gemenskap, sammanhang och mening i livet till alla medmänniskor här hemma, och ren luft, hälsosamt vatten, politisk stabilitet och modern sophantering, för att nämna något, till kathmanduborna!

Livet i kolonistugan där jag bor blir lyxtillvaro i kvadrat när solen skiner. I en ”grön oas mitt i stan” som koloniområdets slogan lyder, kan jag äta frukost på verandan, utsträckt på en solstol. Även i Kathmandu hade jag det väl förspänt. På klostret finns förhållandevis fräsch luft tack vare höjden, flerfaldigt renat vatten och ett vackert promenadstråk inpå knuten. Efter fyrtio minuters slingrande promenad längs med bergssidan når man det vackert belägna grannklostret, Pullahari. På vägen dit kan man ta en välförtjänt paus i skuggan av ett stort Bodhi-träd, ett sådant som den historiska Buddhan nådde upplysningen under.

Än så länge råder där en lugn och lantlig atmosfär, men staden kryper närmare för varje lott åkermark som bebyggs med moderna betonghus i fyra våningar. Den förtätas och breder ut sig i takt med att människor lämnar landsbygden för att hitta sin försörjning i huvudstaden. Så vem vet, snart kanske även dessa klosterfyllda kullar i utkanten av Kathmandu kan profilera sig som en grön oas mitt i stan. Här kommer några bilder från den fina promenaden.

Det stora Boudi-trädet syns i fjärran mellan bambukvistarna.

Böneflaggor och några killar på promenad.

Boudi-trädet och ett litet hinduiskt tempel.

Pullaharis vackra "main gompa".

Lycklig efter retreatet.

På väg tillbaka; Kopan syns på kullen längst bort.

Förbipasserande kathmandubo

Bambu med matchande moln

Avslutningsvis en av Dalai Lamas favoritböner, inspirerad av Shantidevas klassiker ”A bodhisattvas way of life”:

May all beings everywhere
Plagued by sufferings of body and mind
Obtain an ocean of happiness and joy
By virtue of my merits.

May no living creature suffer,
Commit evil or ever fall ill.
May no one be afraid or belittled
With a mind weighed down by depression.

May the blind see forms
And the deaf hear sounds.
May those whose bodies are worn with toil
Be restored on finding repose.

May the naked find clothing,
The hungry find food;
May the thirsty find water
And delicious drinks.

May the poor find wealth,
Those weak with sorrow find joy;
May the forlorn find hope,
Constant happiness and prosperity.

May there be timely rains
And bountiful harvests.
May all medicines be effective
And wholesome prayers bear fruit.

May all who are sick and ill
Quickly be freed from their ailments.
Whatever diseases there are in the world,
May they never occur again.

May the frightened cease to be afraid
And those bound be freed;
May the powerless find power,
And may people think of benefiting each other.

For as long as space remains,
For as long as sentient beings remain,
Until then may I too remain
To dispel the miseries in the world

fotbollskärlek

Ett av mina lyckligaste ögonblick var en morgon i januari på Vagatorstranden i Goa, när jag spelade fotboll med ett gäng säsongsarbetande restauranggrabbar från Kalkutta. Det är så underbart att spela fotboll! Tyvärr påminde mina knän mig ganska omgående om varför jag inte har gjort det de senaste arton åren. Jag fick tjugo minuters ren lycka, sedan veckor av knäont. Det var det värt.

Jag tänkte på detta en natt på klostret i Kathmandu i början av juni, sedan jag väckts av konstiga ljud utanför. Jag låg och lyssnade en stund och försökte definiera ljuden. Var det någon som försökte bryta sig in i skolbyggnaden bredvid? Skadegörelse? Jag blev inte klok på det och reste mig för att försöka se genom fönstret vad som pågick. Det visade sig vara två tonårsmunkar som barfota spelade fotboll med en miniboll på skolgården.

Jag smög ut på balkongen och kikade ned på dem, lyssnade på ljuden från de vinröda munkdräkternas fladdrande kring deras springande ben, som segel i vinden, deras dämpade röster och den hårda bollens rullande och studsande mot stenplattorna. I övrigt rådde tystnad, så när som på spelet från syrsorna. En ensam glödlampa, i samarbete med stjärnorna, lyste upp planen för killarna. Jag njöt av scenen. De tyckte uppenbarligen också att det är underbart att spela fotboll.

Jag gick in igen, la mig i sängen och mindes Goa. Jag kunde ha spelat varje, varje, varje morgon på den där stranden om inte smärtan fått bestämma. Och vem vet, kanske skulle jag också ha varit en säsongsarbetande restauranganställd nära en strand någonstans, om inte mina knän sedan tonåren omöjliggjort både fotbollsspelande och fysiskt ansträngande arbete.

Sådant får man aldrig veta. Däremot vet jag att knäna har varit mina bästa lärare i många avseenden. Och nästa januari hoppas jag kunna tillbringa i självaste Kalkutta, inte för att spela fotboll, men för att arbeta som volontär på Moder Teresas sjukhem för de fattigaste av de fattiga.

Nu avnjuter jag några veckors mellanlandning i svala sommarsverige innan en resa till Washington DC i början av juli för tio dagars ”umgänge” med Dalai Lama. Sedan blir det svensk sommar igen och till hösten tre månaders volontärarbete på ett buddhistiskt center i östra London.

Glad midsommar!

Vagatorstranden

Indierna badar ofta i grupp, klicka på bilden för att se större

Skolgården i dagsljus

Munkar i ett annat sammanhang. Det gula plagget används vid speciella tillfällen utanpå de vinröda kläderna.

rapport

Någon därhemma föreslog, innan jag reste, att syftet med min resa var att ”hitta mig själv”. Jag höll inte med då, men nu kan jag se att det ligger något i det. Problemet med att formulera sig så är dock att det inte finns något ”själv” att hitta, vilket är själva kärnan i buddhismens budskap.

Så, ”förstå vem/vad jag är” ligger närmare sanningen. Att vara i nya slags miljöer, träffa fantastiska lärare och ta del av deras undervisning, och framförallt att göra retreat har givit mig möjligheter att titta långt in i mig själv och hitta allt möjligt – en del att släppa taget om och en del att vårda och gro.

Att vara i retreat är som att hålla upp en spegel framför sig, och se insidan – sådant som vanligtvis är utom räckhåll blir greppbart. I det slags retreat jag har varit nu – Vajrasattva, vilket är en meditationsmetod avsedd att rensa bort negativiteter ur sinnet – dyker mycket upp som man tidigare har låtit bli att hantera. Den som vill veta mer om hur det fungerar kan läsa Lama Yeshes böcker ”Introduction to tantra” och ”Becoming Vajrasattva – the tantric path of purification”.

Retreat innebär hårt arbete, både fysiskt och psykiskt, men det är hög avkastning på ansträngningarna. Sammanfattningsvis är de senaste månadernas arbete sannolikt mitt livs bästa investering så här långt.

Vi var ett tjugotal personer som från slutet av januari till slutet av april tillbringade i stort sett all vår tid i varandras närhet, alla mer eller mindre neurotiska på vårt eget lilla vis, vilket understundom skapade en spännande gruppdynamik.

Vakna 04:45, aktiviteter fram till 20:30, stupa i säng vid 21-tiden – det var ramarna. Innehållet snarlikt varje dag: Åtta timmars utövande – prostrationer, böner/mind training/etc och Vajrasattva-meditation. Resten rast med tid att äta (frukost och lunch, ingen mat efter 12:00), vila, promenera, reflektera, diska, tvätta kläder (för hand) osv.

Ingen kontakt med omvärlden – inga telefoner, internet, tidningar eller samtal utanför gruppen, förutom vid läkarbesök eller liknande. Vi bodde, åt och praktiserade i ett och samma hus, och turades om att hämta vår mat från storköket i byggnaden bredvid.

Vår eminenta retreatledare, en svensk nunna, undervisade och vägledde oss under de första dagarna, sedan turades vi om att leda sessionerna. Retreatledaren fanns till hands för individuella samtal vid behov och kom till oss för att ha möte ibland.

Under den första och den tredje månaden var vi i tystnad halva dagen, månad två tillbringade vi helt i tystnad. Tystnad innebar inga samtal eller pantomim under rasterna, men under sessionerna reciterade vi vissa delar gemensamt. Stämbanden fick därmed sin dagliga motion.

Tre månader räckte för de flesta av oss för att hinna recitera de 100000 Vajrasattva-mantran som var vårt huvudåtagande under retreatet. För mig krävdes ytterligare några veckor – jag fortsatte på egen hand när de andra var klara, men under mindre strikta former.

Ingången till ”vårt” hus

Den som eventuellt tycker synd om mig för att jag varit ”instängd” på ett kloster sedan i januari, kan tänka om. Kopan Monastery är definitivt en av de vackraste och bästa platserna i Kathmandu, och här tycks alltid vara något på gång – bönefestival med tusen munkar och nunnor, högtidsfirande då tusen av Kathmandus alla tibetaner kommer hit och har picknick, introduktionskurser med deltagare från hela (väst-)världen, konferenser och turister på snabbvisit.

En dag i slutet av vår tysta månad var självaste premiärministern på besök för att inviga en branschmässa inom turistnäringen, som hyst in sig in i en nybyggd stor möteslokal strax bakom vårt hus. På frukostrasten den dagen kryllade det av poliser, kravallpoliser och militärer med gevär utanför. Vi såg antagligen ut som yra höns när vi med stora ögon promenerade runt och undrade vad som var i görningen. På vår lunchrast kunde vi från en balkong som löper kring vårt hus avnjuta en etnisk åttamannaorkesters framförande av mycket ljud medelst diverse gälla blåsinstrument och grova cymbaler, medan herr premiärministern minglade med de exalterade utställarna tätt åtföljd av målmedvetna fotografer och kameramän. De av poliserna och militärerna i säkerhetsuppbådet som fortfarande var kvar hade vid det laget slappnat av och hängde i små grupper och inspekterade varandras vapen. För oss som tillbringat två månader i retreat, varav en i tystnad, var detta spektakel djupt fascinerande!

Klosterområdet vilar på en höjd i utkanten av staden, med närapå 360 graders utsikt över Kathmandu-dalen och de omgivande bergen. Området är stort och kuperat och rymmer, utöver nämnda konferenslokal, bl a tre stora färgglada gompor (meditationssalar) fyllda av vackra målningar och statyer, ett antal boningshus, skolsalar, matsalar, bokaffär, bibliotek, internetcafé, café, ett litet snabbköp, utsiktsplatser, mängder av träd, blommande buskar och klätterväxter, prunkande rabatter och en vacker trädgård med en maffig stupa.

I stupaträdgården

Utsikt över stadsdelen Bouda

Här lever 350 nepalesiska munkar, från nioårsåldern och uppåt, varav en handfull reinkarnerade lamor. Ett fåtal västerländska nunnor bor och arbetar här, och nedanför höjden finns Kopans nunnekloster med 375 nunnor som kommer hit upp vid speciella tillfällen.

Fem omaka hundar bor här också. De kommunicerar friskt på nätterna och ligger utslagna och sover under dagarna eller håller loj koll på läget runt receptionen. Inte långt från huset jag bor i finns dessutom stall och uteplats för ett knapp tiotal kor, femton getter i många olika storlekar och utföranden, samt några enstaka får, som räddats hit från slakt eller hamnat här för att de varit skadade eller handikappade. De tas om hand och man läser mantran, böner och texter för dem, så att de får konstruktiva avtryck i sinnet, vilket är till hjälp i kommande liv.

Getterna smiter eller släpps ut från sitt inhägnade område då och då och är mycket underhållande att observera då de frenetiskt betar allt i sin väg. Annars är det fågellivet som har fascinerat mig mest. Utöver duvor, kråkor och sparvar som ser ut ungefär som hemma, håller ett gäng stora rovfåglar hov i luftrummet ovanför oss och då och då kan man se fåglar i fenomenala fjäderdräkter kila mellan träden: turkosa, gröna, gula, röda. Och så finns det en gök som sitter och ko-ko:ar någonstans.

När mörkret fallit susar eldflugor runt och blinkar och grodor kvackar från en liten damm i trädgården. I fontänen framför stupan simmar grodyngel sedan några veckor tillbaka.

En fin liten get

En fin stor get (och i bakgrunden min favoritget)

Vädret då? Det började kallt. Jag sov med alla kläder på, plus sovsäck, täcke och filtar, mediterade i mössa, jacka och ylleschalar, men kunde mitt på dagen odla t-shirtbränna då vi i behagligt solsken åt lunch på taket. Det blev gradvis varmare och varmare tills vi svettades även i våra tunnaste plagg och vi åt lunchen inomhus för att slippa det alltför heta solskenet. Sedan vidtog ett antal veckor av varierat, svalare väder: soligt halva dagen och åska och regn halva dagen. Ofta i kombination med storm. Då gällde det att se upp, en dag slog blixten ned i grannklostret. Nu har det lugnat ned sig, men det åskar och regnar fortfarande ibland.

Åskhimmel över klostret på nästa kulle

Under retreatets gång var det två nyheter som nådde oss från omvärlden, via retreatledaren. Dels katastrofen i Japan, och dels att Lama Zopa Rinpoche, den andliga ledaren för FPMT (organisationen som Kopan tillhör), fått en stroke när han undervisade i Australien, men var någorlunda okej. Vi inkluderade alla japaner i våra böner och reciterade long life-mantran för Lama Zopa Rinpoche.

När retreatet var slut och jag använde internet igen läste jag om Patrik Sjöbergs tragik och kriserna i Nordafrika/Mellanöstern. Det var engelskt prinsbröllop med många hattar, en ihjälskjuten Bin Laden och melodifestival. Det finns många att be för, många som skulle behöva en rast från omvärlden och lyxen att ägna tid åt introspektion och läkning.

Tanken slår mig att vi ofta lägger mer tid på att läsa och höra om vad som händer på andra platser, med andra människor, än vad vi gör på att försöka förstå och arbeta med det som finns inom oss, trots att vår inre verklighet är avgörande för vårt eget välmående och vår förmåga att bidra till omvärldens lycka. Alla dessa nyheter och händelser serveras oss så förföriskt och det känns viktigt att hänga med. Och det är definitivt enklare än att möta sina inre demoner och faktiskt förändra något.

Själv är jag extremt tacksam för min paus från omvärlden, men som den medelsvensson jag är innerst inne undrar jag samtidigt nyfiket: Var det rätt låt som vann?

rast

Jag är på rast från omvärlden och återkommer i maj. Februari, mars och april ägnar jag åt meditation i ett strikt gruppretreat på Kopan Monastery. Vi är 19 personer som dagarna i ända ska jobba på att bli bättre människor genom Vajrasattva-meditation. Mycket spännande!

Det enda sättet att kontakta mig under denna tid är genom receptionen på Kopan Monastery, länk finns i min länklista. Men om det inte är något mycket viktigt kommer jag att få meddelandet först när retreatet är klart.

Ta hand om världen och varandra tills vi hors igen!

God lunch

Glad i Goa

sentimentalt

Idag vaknade jag ur en dröm och mindes skolgården. Jag låg kvar och följde tankarna in i korridorerna, till mina skolkamrater och nära vänner, tills jag behövde hämta både skrivpapper och snytpapper. Klasskamraterna - så väl vi kände varandra och ändå inte. Det är svårt att förstå vad det är som händer med oss när tiden går, och ändå inte.


minnen

dagarna tillsammans
i alla väder
på den där skolgården

varje år en ny början

allt som pågick i oss
som vi inte förstod

en samling människor, en familj
på väg att splittras, som alla andra

när jag höll dig i handen en gång långt senare
var det som om alla de där åren
strömmade ur din hand
in i mitt hjärta

våra händer, hjärtan
- är de de samma som då?

med tiden färdas vi
åt olika håll
men din hand bär jag alltid med mig
i min hand, i mitt hjärta

skolgården tänker jag så sällan på
trots allt det viktiga som hände där
jag minns det knappt

ändå finns det där
likt ett brus av vågor mot en strand
någonstans i fjärran

så ska också det som är viktigt nu
förvandlas till brus
när andra dagars vågor
i alla väder
rullar in över min strand, vår strand