målfoto

Inför den här resan var det under en längre tid mycket som skulle ordnas. Det var många som hjälpte till, framförallt mamma har ställt upp på massor av sätt. Hon har t ex hjälpt till med att måla om inför lägenhetsförsäljningen, sälja grejer på loppmarknader, städa, flytta och husera de grejer jag sparar. Mamma gav mig logi i kolonistugan över sommaren och tar hand om posten medan jag är borta. Hur skulle jag någonsin ha klarat av detta projekt utan mamma och alla andra som har hjälpt mig?

Mycket jobb och tankekraft har jag också lagt ned på egen hand och till min hjälp längs med vägen har jag haft två stycken målbilder. Den ena föreställer mig själv när jag står på Landvetter med min ryggsäck. Alla praktikaliteter hemma är avklarade och jag är vänd mot världen, redo för avfärd. Vid behov har jag föreställt mig bilden och hur det skulle kännas att vara där.

När dagen väl kom och jag faktiskt stod på Landvetter med mitt bagage, kl. 05 en lördagsmorgon, behövde jag påminna mig själv om att jag faktiskt var där nu, i bilden. Bedövad av sömnbrist och fixarstress, men ändå, där - i några egentligen ganska innehållsfattiga ögonblick, som flygplatsvistelser tenderar att vara - i mellanrummet mellan gamla och nya erfarenheter. Och det kändes... väldigt skönt. Det är något verkligt tillfredsställande med att nå ett mål som man har strävat efter under lång tid. All fokus som i förskott har visualiserats på just den där stunden. Målgången.

För att riktigt kunna gotta mig åt ögonblicket och minnas hur avslappnad och tillfreds jag kände mig, tröttheten och adrenalinet till trots, bad jag en rullstolsburen ung kvinna att ta ett kort på mig strax innanför säkerhetskontrollen. Det blev ett foto som jag verkligen gillar.

Jag tror att jag fortfarande lever kvar till viss del i den där lugna och nöjda, men lite bedövade känslan. Även på plats här i Dharamsala behöver jag påminna mig om att jag faktiskt är här, i Indien, i exiltibetanernas huvudstad med sitt fantastiska utbud av möjligheter att ta del av tibetansk visdom och kultur.

I målbild nummer två återser jag Boudhastupan i Kathmandu, och promenerar runt den med en centrerad och öppen känsla. En känsla av att verkligen landa. Förhoppningsvis blir bilden verklighet om två månader. Fram till dess och därefter ligger ett litet pärlband av nya målbilder på vänt som jag fyller med innehåll pö om pö. Det är som att slå in fina paket till sig själv, bära dem med sig en tid och sedan nyfiket, och utan stora förväntningar, öppna dem ett efter ett allt eftersom händelserna infinner sig i verkligheten.

Vare sig det gäller kortsiktiga eller långsiktiga mål tror jag att detta är en metod som lönar sig. Att visualisera bilder och känslor är också en viktig del av träningen i meditation inom tibetansk buddhism, och ett sätt att mejsla fram goda sidor hos sig själv. Genom att i meditationen ägna tid åt att fokusera på och uppleva en viss förmåga eller känsla, har man den närmare till hands även i verkliga livet.

Undervisning, som ger teoretiska kunskaper och inspiration, i kombination med meditation och träning i att tillämpa tålamod, generositet, etik, medveten närvaro etc. i vardagen, är buddhismens verktyg för personlig och andlig utveckling.

Utöver stillhetsmeditation, som syftar till att öva upp förmågan att varva ned och att koncentrera sig, och analytiska meditationer som hjälper till att nå olika känslor och insikter, finns inom tibetansk buddhism meditationer där man visualiserar olika Buddhor. De förkroppsligar vissa specifika egenskaper, som med tiden smittar av sig på den som mediterar, t ex förmågan att känna kärlek och medkänsla för sig själv och andra. Man blir som man umgås, heter det ju.

Har man fått en initiering i en viss meditation av en kvalificerad lama kan man också visualisera att man själv är den Buddha som meditationen handlar om. Att föreställa sig att man redan har Buddhans egenskaper och förmågor är som att ta en genväg till målet, samtidigt som man tränar på att faktiskt utveckla dem.

Att bli en Buddha - den ultimata målbilden. Snacka om en målgång som kräver strävanden under lång tid! Dit är det väldigt långt kvar, men som tur är finns det många små delmål att glädja sig åt längs med vägen.

(Ur)laddad på Landvetter

jag – bergsgeten, och övrig fauna

En sak jag inte hade med på listan över förväntade erfarenheter under den här resan var konditions- och styrketräning. Efter en dryg vecka i bergen inser jag dock att det är en oundviklig del av tillvaron här. Sannolikt kommer jag aldrig igen att vara så vältränad som den dag jag åker härifrån.

Vilken är den brantaste backen du brukar gå i? Ta den, gör den lite brantare, placera den på knappt 2000 meters höjd och föreställ dig att du går i den minst en timma om dagen, så har du en bild av hur det är här. Bara centrala stan är relativt platt, i övrigt lutar det brant uppåt eller nedåt. De hjälpligt asfalterade vägarna slingrar sig bäst de kan längs med bergssidorna och vill man ha större utmaningar finns det ofta ännu brantare genvägar av trappsteg och sönderregnade grusbackar genom terrängen eller mellan husen.

Jag känner mig som en bergsget i vardande när jag vandrar i väggrenen på väg hem från förmiddagens undervisning i buddhistisk filosofi på LTWA (Library of Tibetan Works & Archives). Svetten lackar över hela kroppen och både lungor och benmuskler ber om nåd. Jag sätter mig på en betonggris för att vila en stund, dricka vatten och se på den vackra utsikten över Kangradalen. Så hör jag ett prassel i slänten alldeles nedanför och möter blicken på en långörad svart get som står och smaskar på bladen från en buske. ”Hej artfrände!” ler jag i samförstånd, men geten ser intensivt oförstående ut.

Annars är det framförallt aporna som är allestädes närvarande. Man ser dem kasta sig från gren till gren i de höga granarna, klättra på elledningar och hustak, slåss eller sitta och glo vid vägkanten. Framförallt här en bit upp i skogen, där jag bor nu, hör man dem kommunicera för jämnan. Jag är lite rädd för dem, men jag har fått veta att om man inte tittar på dem och inte har något ätbart i händerna går de inte till attack.

Mitt nya hem är ett mögelfritt, stort, rent och prisvärt dubbelrum på Shree Guest House, som ligger några minuters väldigt brant och väldigt trasig asfaltväg ovanför stadens knutpunkt. Här är det lugnt och skönt och utanför mina fönster finns en liten trädgård dit ett par apor kom in och åt av gräsmattan häromdagen. Deras metod är att de sliter upp en rejäl näve gräs som de snabbt tuggar i sig, tar en näve till osv. Vem behöver gräsklippare med sådana husdjur? På övervåningen bor en tibetansk familj som driver hotellet. Varmvatten ingår, men då får man först be dem sätta på pannan och sedan vänta i 20 minuter tills vattnet har värmts upp.

På vägen hit kan jag, utöver apor, möta enstaka frigående hönor, heroiska packåsnor och blida kor. Och så diverse hundar, som ser ledsnare ut ju mer det regnar. På morgonen sitter det ibland en maffig rovfågel i en grantopp en bit bort, annars är kråkorna den fågelart som hörs och syns mest häromkring.

I badrummet har jag några oförargliga spindlar och en mindre koloni av flygmyror. Till mitt hem kommer också mer eller mindre tillfälliga gäster som nattfjärilar, olika minimala kryp och i morse en mus som jag tror visade intresse för mitt lilla lager av nötter, frön och glutenfria kakor. Jag satt i sängen och utförde min morgonmeditation, utan glasögon, när jag i ögonvrån såg något litet suddigt ljusgrått glida ned på golvet bakom min stora ryggsäck, från stolen där jag förvarar det väl förpackade matförrådet och mina kläder (någon garderob eller hylla finns inte). ”En mus?” tänkte jag, men lugnades av stillheten som genast infann sig – inget prassel eller ljud som skvallrade om en besökare. När jag mediterat klart en stund senare tittade jag efter bakom ryggsäcken och mycket riktigt, där låg en liten, liten mus och tryckte. Kanske hade hon inte tänkt sig att jag skulle vakna i ottan och vara så observant dessutom. Efter att ha yttrat ett skrämt ”ahhh” gick jag ut och drog i snöret till bjällran på andra våningen. Istället för det sedvanliga ”Kan ni sätta på varmvattnet?” löd förfrågan ”Det är en mus i mitt rum, kan ni hjälpa mig?”. Mannen kom ned med en kvast tillverkad av långt gräs och föste med van hand ut det söta djuret ur mitt rum, genom farstun, ut i trädgården, tills det försvann in i vegetationen. Efter en inspektion kunde jag konstatera att maten, som ligger i plastburkar och plastpåsar i en skopåse, var orörd. Påsen hänger numera på toalettdörren, väl synlig för mig och kanske lite vanskligare att komma åt för en gnagare.

Det bästa med att ha bott i ett par sunkiga rum tidigare är att jag uppskattar mitt nya hem desto mer. Så rent! Så stort! Så ljust! Bara badrummet är större än hela mitt förra boende. Och där finns en västerländsk toalettstol minsann, istället för ett porslinsomfattat hål i golvet.

Det som nog inte går att komma undan var man än bor här är luftfuktigheten. Molnen kryper in i staden och gör allting fuktigt – böcker, sedlar, kläder, madrasser... Särskilt bomullstyg suger åt sig bra och t-shirten jag sover i är alltid fuktig och kall när jag tar den på mig, liksom kudden jag lägger huvudet på. Som tur är vänjer man sig, och när man vaknar är man torr igen. Några av kläderna jag tvättade för fyra-fem dagar sedan är dock fortfarande på gränsen till blöta och har börjat lukta unket. Är kroppsvärme det enda sättet att torka dem på tro, eller finns det någon bättre metod som någon vän där ute kan tipsa om?

Utsikt över Kangradalen

 

Shree Guest House

Utsikten från mitt rum

På jakt efter gräs

landningar

Febril aktivitet rådde in på småtimmarna innan avfärd. En kort stunds vila, men ingen sömn, innan taxin hämtade mig kl. 04:00. Efter inga problem alls landade jag på hotellet i Delhi och hängav mig åt ett dygns återhämtning: sova, läsa och äta god indisk frukost, lunch och middag på rummet (matsal fanns inte). På eftermiddagen ringde de från receptionen: ”Du har inte kommit ned på hela dagen, mår du inte bra?”.

Nästa dag en dryg timmas flygfärd norrut och sedan en halvtimmas taxifärd uppåt, uppåt, uppåt med en säker chaufför på de kurviga branta vägarna mot Upper Dharamsala/McLeod Ganj. Jag hade bett honom köra till ett hotell jag blivit rekommenderad och han körde runt och frågade människor på gatorna om var hotellet låg tills han tillslut fick beskedet att det inte finns längre. Med packning motsvarade halva min kroppsvikt valde jag att kliva in på första bästa hotell. Det som fanns var ett dubbelrum som var dyrare än jag hade tänkt mig med tanke på standarden, men värt pengarna för att slippa kämpa med väskorna i regnet som just hade börjat falla.

Eftermiddagens uppdrag blev att hitta ett lämpligare hotell för kommande nätter. Jag passade först på att registrera mig för Dalai Lamas undervisning som äger rum till helgen. Sedan gick jag gatan fram och spanade efter något trevligt ”guest house”. Det dröjde inte mer än fem minuter innan jag blev shanghajad av en mycket vänlig tibetansk munk i övre medelåldern som jag träffade på i en port. Han blev begeistrad över att jag kom från Göteborg eftersom han blivit bjuden till västkusten förra sommaren av vänner och spenderat ett par månader där. Med hans hjälp hittade jag några olika mer prisvärda boenden att undersöka närmare nästa dag. Därefter bjöd jag honom på middag på en tibetansk restaurang och när jag nämnde att jag talar spanska dök en servitris upp och undrade om jag kunde undervisa henne en timma om dagen. Hon har planer på att flytta till sin mor som bor i San Francisco och då är det lättare att få jobb om hon talar spanska utöver engelskan. Visst, så nu är jag spanskalärare. I gengäld lär hon mig nybörjartibetanska.

Flytten gick följande förmiddag till ett mycket billigt (80 Rupies/14 kr per natt), ljust, två gånger två meter stort rum med plåtdörr, ett fönster, trevlig utsikt och mindre mögellukt än övriga rum jag tittat på. Spartanskt men tillräckligt möblerat med säng, ett litet träbord och en papperskorg. Där gjorde jag mig hemmastadd och beundrade utsikten vilken bland annat bestod av en liten flock apor strax utanför.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde jag diverse ärenden och upptäcktsfärder - poströstade, besökte Dalai Lamas tempel m.m. och genomförde den första kombinerade spanska- och tibetanskalektionen. Så kom kvällen och jag satte mig och pluggade tibetanska bokstäver men kunde även konstatera att lukter känns starkare så dags på dygnet. Den tidigare diskreta mögeldoften blev allt mer påträngande. När jag öppnade dörren mot korridoren för att få in luft knockades jag istället av urinstanken från toaletten två dörrar bort.

Vad göra? Jag stängde dörren, öppnade fönstret och gick loss på mögelfläckarna med mina från Sverige medtagna ”baby wipes”- tvättservetter för baby av ekologisk bomull – som annars är praktiska att använda när en kall dusch inte känns lockande. För säkerhets skull baddade jag därefter väggen med fotsvampspuder där fläckarna suttit. Svamp som svamp, det kanske funkar? Möglet under den på sina ställen fuktbubbliga målarfärgen var dock oåtkomlig och när ögonen började kännas mögelirriterade var det bara att erkänna mig besegrad. Det blir till att leta ny bostad igen. Natten tillbringade jag i sovsäcken med underställ, yllestrumpor och mössa på, öppet fönster och kall näsa.

Även om jag lyckas hitta ett mögelfritt rum någonstans på denna fuktiga bergssida förespår jag att fotsvampspudret blir den mest använda produkten i medicinväskan den närmaste tiden. Det regnar till och från varje dag och eftersom stövlarna inte fick följa med är det blöta sandalfötter som gäller. Tur att man som göteborgare är van vid ständigt regn. Vad jag förstår kommer monsunen dock att övergå i vinter inom en snar framtid. Jag håller tummarna för att mitt lilla grå reklamparaply från region Värmland med sin inspirerande slogan ”Värmland låter spännande” håller tills dess.  

Mitt rum pa Seven Hills Guest House

Forsta hotellet jag bodde pa

En ung schaferhund ar nyfiken pa apan som dock ignorerar den totalt

tack

Kanske för att jag varit dålig på avsked tidigare i livet uppskattar jag dem verkligen nu. Det är såklart skillnad på frivilliga och ofrivilliga avsked, men oavsett vilket tror jag att det är viktigt att ta vara på dem, om man får chansen.

I avsked finns det alltid en sorg med, ett allvar i att inte veta när, om, man kommer att ses igen. Allvaret gör att avskedet kan erbjuda oss blyga nordbor en möjlighet att våga uttrycka vår uppskattning och kärlek för varandra innan vi går åt olika håll. En kärlek som sträcker ut sig över tiden, ligger och gror, tills vi ses igen. Utan avsked kan det bli sorgen som ligger och gror istället.

Jag är riktigt glad över att ha fått ta ordentligt avsked av kollegor, vänner, bekanta och nära kära inför min resa. Tacksam för alla lyckönskningar, omfamningar, presenter, ja, all kärlek jag fått med mig i bagaget. Vilken ynnest! Och jag flaggar på halv stång inombords för min före detta kollega i EH-koncernen, Marina, som är försvunnen och befaras vara mördad, och alla andra som rycks bort utan en chans att ta avsked.

en blöt lur för mycket

Mitt emellan två verkligheter är det svårt att greppa både den ena och den andra. Idag kunde ha varit en helt vanlig dag på jobbet. Istället stod jag på Raketgatan i hällregn och viskade hej då till Göteborg. Hela staden nedanför mig, suddig under det gråvita regnet. ”Hej då”, med kupade händer runt munnen. Nästan trettio år på de där gatorna. Tack. Tack Göteborg. Hej då.

Det är drygt två veckor sedan min sista arbetsdags alla avslut och avsked. Sedan en veckas meditationsretreat som i vanlig ordning gjorde mig som pånyttfödd – från stressad och spänd till nervarvad, fokuserad, energifylld. En vecka. Nu ligger oceaner av tid framför mig att fylla med retreat och kurser bäst jag vill. Visum- och hälsotrubbel, väder och vind kan komma i vägen, men med lite tur kan jag få hålla på med det jag allra helst vill i ett bra tag framöver. Vad kommer det att göra med mig, beaktat att en enda veckas retreat ger en så påtaglig effekt?

Vad som än händer på resan är jag riktigt glad över vägen fram till den. Det har varit så skönt att ruska om verkligheten en aning. Avsked tar fram det bästa i oss, verkar det som. Det där bästa som vi i vanliga fall konstigt nog ofta lyckas dölja både för varandra och oss själva.

Med bara tio dagar kvar till avfärd har jag fortfarande svårt att förstå att jag snart ska vara mitt i den där andra verkligheten och allt vad den innebär i form av möten med nya platser, människor, upplevelser. Nu är jag på upploppet av det fixar-maraton som jag har befunnit mig i det senaste halvåret. Tio dagar kvar av förberedelser och avsked innan jag kan promenera runt på indiska gator.

Avskedet till Göteborg krävde dock sitt tribut. Min trogna följeslagare sedan fem år, en kär Sony Ericsson K750i, kollapsade av fuktskador efter ösregnet över Guldheden som gjorde mig klädsimsblöt ända in i fickan där han låg. ”Sätt i sim-kort” säger den immiga displayen, innan allt blir svart, mitt under ett samtal väl tillbaka i kolonistugan. Jag tar ut det våta batteriet och simkortet och tänker att den hårtork som ligger i en källare i en annan del av staden kunde ha kommit väl till pass nu…

Medan jag tröstar mig med paranötter och glutenfritt bröd med osthyvlat smör på kommer solen tillfälligt fram som för att be om ursäkt å göteborgsvädrets vägnar. Det är dock långt ifrån tillräckligt med värme för att torka upp något av vad det har ställt till med. Jag tröstäter sojachokladglass med havregryn stekta i smör och honung och genomför ett första återupplivningsförsök. Sony vaknar till liv, men är blek och dimmig. Håll ut i tio dagar Sony, tio dagar till, det är allt jag begär! Men, nej, han är bortom all räddning. Och jag är därmed hopplöst onåbar mitt på upploppet, oförmögen att utföra de många telefonärenden som står på att göra-listan.

Turligt nog knackar det på dörren en stund senare. Det är min bror, som var den jag talade med när Sony gav upp. Han har förstått vad det var som hände och kommer till undsättning med en annan gammal mobil av samma modell. En sann hjälte! Efter en lyckad sim-korts transplantation är jag back in business. Återstår att se om bror min kommer till undsättning när jag drabbas av teknikhaveri nästa gång, någonstans i Asien.

Sony, min vän, vila i frid.

steg för steg

Flygbiljetten är inköpt, visumansökan ivägskickad. Om inget oförutsett inträffar finns jag ombord på ett flygplan som landar i Delhi en kväll om knappt fem veckor. Jag har dock tagit ut segern i förskott och firade i går kväll genom att riva Whitney-kalendern i tusen bitar.

värsta fienden är bra att ha

Grejer, grejer, grejer. Tar de aldrig slut?

I buddhismen talar man ibland om att fiender är bättre att ha än vänner, eftersom de hjälper en själv att hitta sina utvecklingsbara sidor. De ger en något att jobba med helt enkelt. För hur kommer det sig egentligen att jag blir arg när grannen tar min tvättid? Och varför blir kollegan inte sur över samma saker som jag? Vem är ”jag” som blir arg? Osv.

Min fiende den senaste tiden har varit mina ägodelar. Flytten har närmat sig mer och mer och trots tre väl säljande loppmarknader under våren, försäljning av stort och smått via Blocket och Tradera, ge-bort annonser på Freecycle, lådvis av gåvor till välgörenhet, familj och vänner samt en del slängande, har berget av ägodelar fortsatt att vara just ett berg.

Trots att jag ägnat mycket tid och kraft åt att göra mig av med saker blev lastbilen välfylld när flyttdagen kom. Det var i och för sig den minsta lastbilssorten i Statoils hyrbilsutbud, men ändå, hur kunde det bli så?

Mina 58,6 m2 och det rymliga källarförrådet hade ”dolt” mängden grejer väl och jag insåg inte att de tillsammans skulle bli så många, tunga och skrymmande, så jobbiga att packa ned och flytta på! Jag hade underskattat fienden.

Med facit i hand - striden oss emellan var utdragen, svettig, oglamorös (källarförrådet var fullt av mal och vad segt det är att lägga ut webbannonser!), men också underhållande (kul att tjöta med loppis-kunder, grannar och andra som har fallit offer för min säljoffensiv). Jag vann många av duellerna mot prylberget, men förlorade också några, främst pga sentimentalitet och tidsbrist. T ex finns en Whitney Houston-kalender från världsturnén 1989 ännu kvar i min ägo. Och hårtorken.

Men vad har fienden lärt mig?

När jag inför flytten har plöjt genom skåp, lådor, hyllor, skrymslen och vrår har jag förstått att min värsta fiende är mitt ”bra att ha”-beteende, alltså att jag gång efter annan väljer att behålla en sladd/strumpa/servis som jag inte använder, för att den kan vara bra att ha någon gång. Och den får ju plats. Och jag orkar inte göra något åt det just nu. En ovilja att slänga användbara saker i kombination med lathet och obeslutsamhet som bara en rejäl flyttrensning tycks råda bot på.

Jag hoppas att jag hädanefter ska kunna relatera till ägodelar så som jag tror att man bäst relaterar till bantning – med uthållig beslutsamhet. Precis som midjemått ökar prylberg sakta, diskret, men säkert, i omfång om de tillåts. Precis som vid vanlig bantning krävs vid prylbantning disciplin och långsiktighet för att lyckas, och inga resultat är gratis. Själv har jag i och för sig ingen erfarenhet av bantning eftersom jag är underviktig och vanligtvis har försökt gått upp i vikt, men prylbantning däremot – vad befriande det är när det går framåt! Varför har jag inte tänkt på förut att bara ha de redskap jag verkligen använder i kökslådorna? Less is more! Det blir helt klart mindre stök och mer sinnesfrid med färre grejer.

Nu är flytten över för den här gången och jag bor med ett begränsat, men ändå förvånansvärt stort, antal tillhörigheter på övervåningen i mammas fina kolonistuga. En flytt visar faktiskt också hur många saker vi är mer eller mindre beroende av i vardagen. Kanske är en lärdom att mina nedskärningsambitioner var orealistiskt ambitiösa sett till omständigheterna? Större delen av flyttlasset finns i ett källarförråd och förhoppningsvis hinner jag, för sinnesfridens skull, med en ytterligare rensning där innan min avfärd österut.

Sammanfattningsvis: Uppbrottet är i sig en betydelsefull och lärorik del av resan. Och fienden finns som vanligt inombords – sakerna har ingen egen önskan att vara någonstans, den är min oförmåga att släppa taget om dem som det gäller att besegra.